Omdesign!
Så här är min New Deal:
Filmerna utgår. Jag skrev ändå aldrig något om dem, och det som stod var inte sprituellt så att det flödade. För mitt tyckande om filmer hänvisar jag till Filmtipset. Det är en bra, gratis och spamfri sajt. Man kan hitta mig där genom att söka på mitt namn.
OBS (Nytt): Jag kom på att jag faktiskt börjat skriva lite filmrecensioner där. Länk till mina recensioner på Filmtipset.

Spel har fortfarande en plats här, för där händer det att jag skriver något. Böcker fortsätter att vara huvudsaklig verksamhet, men jag garanterar inte att det inte blir halvårsuppehåll i fortsättningen heller. Och vad som händer när de bakom Filmtipset får igång Boktipset har jag ingen aning om.

Uppdelningen jag hade förut med några böcker på huvudsidan och en massa på en Övriga böcker-sida har känts krystad ett tag. Jag skrotar därför det systemet och har alla på den här sidan.

Som vanligt vid omdesign (och annars också) mottages tips om trasiga länkar och dylikt med tacksamhet. Adress i vanlig ordning på indexsidan.
Vissa inkonsistenser har i samband med omrangeringen uppstått eller förstärkts. Titlar på böcker kursiveras ibland, länkas ibland och bara skrivs normalt ibland. Kvinnosyn kommenteras synbarligen slumpmässigt. På den vägen är det. Det börjar också kännas att vissa av texterna är i äldsta laget och verkligen skulle behöva putsas upp eller skrivas om. Att rätta sådana här saker framstår dock sällan som speciellt roligt, och eftersom jag trots allt skriver här framför allt för min egen skull garanterar jag inte att något rättas till snabbt.

Om valet av bokstavsordning

Berättelsen om Manuel
av James Branch Cabell

eller "Figures of Earth", som den heter på originalspråk. Skriven av James Branch Cabell utspelar sig detta epos i ett medeltida Europa med många mytologiska inslag. Handlingen är centrerad kring Manuel, en svinaherde som på många tvivelaktiga sätt kommer upp sig i en värld där, som han påpekar, inget kan tas för givet.
Att tala om handlingen gör dock inte boken rättvisa. Man kan med rätt gott samvete säga att händelserna är av underordnad betydelse (många av dem avverkas mycket riktigt i bisatser), och att vad boken egentligen handlar om är mänsklig dårskap.
Boken tycks vara raderad ur större delen av världens kulturmedvetande, och få är de som uppger sig ha hört talas om eller läst den; men än färre är de som läst den och inte hyllar den. Hur har den då kunnat försvinna ur världshistorien, är en fråga som ställts mig. Det kan ha att göra med att den mig veterligen publicerades under depressionen, då mottagligheten för eskapism enligt uppgift var rätt låg.

(Uppdatering om dess popularitet: När jag nu hunnit sprida den till lite fler medmänniskor, skulle jag vilja korrigera mitt uttalande ovan. Vissa hyllar boken oreserverat och tackar mig för att jag visat dem på den. Andra tycker att den är direkt dålig. Åter andra tycker bara att, tja, inget särskilt. Inga garantier, sålunda! Jag vidhåller dock min egen ståndpunkt om des storhet.)

Skälen till att jag anser detta vara världens bästa bok (av dem jag läst) är övervägande Cabells enorma fantasi parad med mytologi, den lågmälda och utelämnande stil med vilken sagan berättas, men framför allt den genomsvarta cynism som genomsyrar hela verket och som är en välsignelse i den bästa av världar. Cynism i sig måste inte vara bra, men i detta fall betyder det snarast att Cabell säger mycket om människan som kanske inte är behagligt, men träffande. I skrivande stund läser jag den på engelska, men anser inte att den vinner så mycket på det. Den svenska översättningen är nämligen ypperlig, och engelskan kan bli lite tung om man är så ringa bevandrad i den som den som skriver dessa rader är. Icke desto mindre ämnar jag presentera ett något tyngre men oerhört bra utdrag på engelska, där Manuel talar om sin far Oriander Simmaren:

"Oh, out of the void and the darkness that is peopled by Mimir's brood, from the ultimate silent fastness of the desolate deep-sea gloom, and the peace of that ageless gloom, blind Oriander came, from Mimir, to be at war with the sea and to jeer at the sea's desire. When tempests are seething and roaring from the AEsir's inverted bowl all seamen have heard his shouting and the cry that his mirth sends up: when the rim of the sea tilts up, and the world's roof wavers down, his face gleams white where distraught waves smite the Swimmer they may not tire. No eyes were allotted this Swimmer, but in blindness, with ceaseless jeers, he battles till time be done with, and the love-songs of earth be sung, and the very last dirge be sung, and a baffled and outworn sea begrudgingly own Oriander alone may mock at the might of its ire."

Något som kanske bättre fångar bokens anda är när Manuel talar med Sesphra om sin hustru (återigen på utrikiska, enär jag lånat ut mitt svenska exemplar), som han gått till ovanliga excesser för att få:

"'I am used to her,' Manuel replied forlornly, 'and I suppose that if she were taken away from me again I would again be attempting to fetch her back. (...) And above all, of course, the hero of a famous love affair, such as ours has become, with those damned poets everywhere making rhymes about my fidelity and devotion, has to preserve appearances. (...) But I often wonder, as I am sure all husbands wonder, why Heaven ever made a creature so tedious and so unreasonably dull of wit and so opinionated. And when I think that for the rest of time this creature is to be my companion I usually go out and kill somebody. Then I come back, because she knows the way I like my toast.'"

Uppdatering om översättningen: Jag har nu jämfört en del mellan språkversionerna, och även om den svenska versionen kan ge ett ypperligt intryck har det ändå försvunnit mycket. Det första av ovanstående citat har tappat all rim och takt på svenska, och på ett annat ställe har jag hittat något jag tycker är en signifikant felöversättning. Kan man därför engelska hyfsat måste jag rekommendera originalspråket; skulle så inte vara fallet ska man dock absolut läsa den på svenska ändå. För att glädja alla de som inte kan engelska kommer därför här ett citat från den svenska översättningen, vilket även det i någon mening belyser den egna stilen:

"Så kriget fortgick denna vår, och i Poictesme tycktes det vara synnerligen viktigt och unikt, så som krig alltid synes vara för de människor som är inblandade i dem: och tusentals män dödades, till sina mödrars och kärestors, och ofta till sina hustrurs, sorg. Och där förekom det normala antalet militära övergrepp och skamligheter och nidingsdåd och plundringar och så vidare, och de plågade tog sina plågor så allvarligt att det är lustigt att betänka hur betydelselöst allt ändå är i långa loppet."

Berättelsen om Manuel är bara första delen i en väldig romansvit om hertigdömet Poictesme, men mig veterligen har endast två till översatts till svenska.
"Silverhingsten" handlar om Manuels kämpars öden, och är skriven som en samling nästan fristående noveller. Vissa av dem är lysande, andra inte fullt så, och jag anser att den inte är lika bra som sin föregångare men likväl bland de bästa böckerna över huvud taget. Den råa cynismen är här tydligare än i föregångaren.
"Jurgen" resulterade vid sin utgivning i ett sedlighetsåtal, som efter mycken rabalder ogillades. Första gången jag läste den tyckte jag mycket om den, men vid ett andra påseende kändes den lätt tjatig. Läsvärd i alla fall en gång.

I Fysiks sektionstidning The Force nr 5 -99 skrev jag ett uppslag om Cabell. Delvis är det samma information som på denna sida, men kanske lite mer aptitligt serverat. Jag har lagt upp det uppslaget som pdf här:
Cabell_Force.pdf

Kvinnor
Kvinnor skildras inte speciellt politiskt korrekt hos Cabell. De behöver inte vara dumma (ibland är de det), de behöver inte vara ragatiga (ibland är de det), men sammantaget är det sällan speciellt positivt. Å andra sidan kan nästan detsamma sägas om männen, och påfallande ofta visar det sig att männen föredrar sina fruar framför alternativen, även när alla deras fel och brister påtalats.
Cabell går hårt åt den romantiska kärleken, och i den vevan får sig kvinnfolk en rejäl släng. Jag kan inte påstå att jag i allt håller med honom i sak, men det är ändå rasande bra skrivet.

Bock i Örtagård
av Fritiof Nilsson Piraten

En patron i det, enligt min tolkning, sena artonhundratalets Skåne får för sig att han ska bli kyrkovärd. Där har vi i princip fångat bokens kärnhistoria. Det låter kanske lite tunt, och det visar sig att det är det också, men det är ingen dålig bok för det. Dels är den smyckad med ett helt gäng festliga karaktärer, men framför allt är det roligt och färgstarkt skriven. Första kapitlet, som skildrar ett smörgåsbord för rika handlare, är lysande. Karikatyren av den onde utsugarkapitalisten i cylinderhatt är mycket påtaglig, närmast fysisk. Så fortsätter det i målande språk. Även om det finns inslag av fattigdomsskildring så är Bock i Örtagård en bagatell, låt vara en rolig sådan, även om den aldrig blir så bra igen som det första kapitlet och efter hand precis som kärnhistorian känns lite tunn. Den har liksom ingen riktning, utan det är ett antal episoder staplade på varann, och den slutar i ett jaså. Men att det är en mustig skildring av bond-Skåne närmast besläktad med Kusturicas film Svart Katt, Vit Katt kan man inte ta ifrån den.

Bridge of Birds
av Barry Hughart

Barry Hughart, som jag aldrig tidigare hört talas om, har skrivit den väldigt intagande och ganska korta Bridge of Birds - A Novel of an Ancient China That Never Was. För en gångs skull tycker jag att baksidetexten gör ett bra jobb, så jag börjar med den:

When the children of his village were struck with a mysterious illness, Number Ten Ox sought a wiseman to save them. He found master Li Kao, a scholar with a slight flaw in his character. Together they set out to find the Great Root of Power, the only possible cure.

The quest led them to a host of truly memorable characters, multiple wonders, incredible adventures - and strange coincidences which were really not coincidences at all. And it involved them in an ancient crime that still perturbed the serenity of Heaven. Simply and charmingly told, this is a wry tale, a sly tale, and a story of wisdom delightfully askew. Once read, its marvels and beauty will not easily fade from the mind.

The author claims that this is a novel of an ancient China that never was. But, oh - it should have been!
(Slut baksidetext)

När nämnde Li Kao presenterar sig säger han: "My surname is Li, my personal name is Kao, and there is a slight flaw in my character." Det tycker jag borde båda gott för boken.

Det här är inte en bok man måste läsa, och den kan inte sägas vara bra på samma sätt som Berättelsen om Manuel eller Rosens namn, men den är underbar på sitt egna sätt. Det är inte säkert att man märker det direkt, för i början är den inte anmärkningsvärt bra, men den blir bättre och bättre genom hela boken, och ganska snart är den ett sant nöje att läsa.
Jaha, på vilket sätt då?
Jag tror att det kommer sig av kombinationen den är uppbyggd av. Dels är det en pikareskroman med snabba och dramatiska händelseförlopp och väldans mycket glädje i texten, och dels, vilket smyger sig på en, blir det mer och mer en mysteriehistoria av stora proportioner - något som vävs in mycket skickligt. Det är burlesk humor och passionerat drama i lyckad blandning. Det kan vara förvånande kort mellan att sitta och skratta och att hålla på att börja grina.

Läs! Den är inte lång och inte svårläst, och stora mängder välbehag kan närmast garanteras!

Eftersom mycket av charmen ligger i det övergripande flytet är det lite vanskligt att citera ett kort stycke, men jag har hittat en trevlig bit:

"At the suggestion of the abbot I will explain for the benefit of barbarians that my country is Chung-kuo, which can mean Central Country or Middle Kingdom, whichever one prefers. The point is that it is the country in the exact center of the world, and the only country that lies directly beneath Heaven. "China" is a barbarian invention that was coined in awe and honor of the first Duke of Ch'in, who took over the empire in the Year of the Rat 2447 (221 BC). He was a remarkable reformer. Mass murderers are usually reformers, the abbot tells me, although not necessarily the other way around.
"We are being strangled by our past!" roared the Duke of Ch'in. "We must make a new beginning!" What he had in mind was the suppression of every previous philosophy of government and the imposition of one of his own, called Legalism. The abbot says that the famous first sentence of the Book of Legalism is, "Punishment produces force, force produces strength, strength produces awe, awe produces virtue; thus virtue has its origin in punishment," and that there is little need to read the second sentence."

Kvinnor
Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. De kvinnokaraktärer som förekommer är ofta vilt stiliserade, eller åtminstone hårt drivna i sin särart. Men det är männen också; det här är inte en de subtila karaktärernas bok. Jag har för mig att det är mer kvinnor som direkta huvudpersoner i uppföljarna The Story of the Stone och Eight Skilled Gentlemen och att det fungerar bra.

The Da Vinci Code
av Dan Brown

Hamburgare. Inte speciellt högt ansedd mat, men ibland vill man ha en ändå. De kan vara lättätna, prisvärda och goda på sitt sätt. Det är inte troligt att man sitter och gourmetslickar i sig de subtila smaknyanserna, och när man är färdig kommer hamburgaren knappast att etsa fast sig i ens minne som en stor kulinarisk upplevelse. Men det kan ändå ha varit ett bra matval.
Jag har nu läst Boken för sommaren -04. Det är nästan 600 sidor, och jag tror aldrig att jag läst 600 sidor så fort. Det är nu inte så mycket text på varje sida och engelskan är inte speciellt vindlande. Men ändå. Boken är ett utomordentligt skickligt hantverk. Man kastas rätt in i handlingen, och sedan är det action på varenda sida. Suget att läsa vidare är hela tiden starkt. På så sätt förstår jag liknelsen med Harry Potter som finns på bokens baksida. Jag är också tilltalad av ämnet; jag gillar kyrkliga konspirationer och graalsökeri. Men... ja, ni känner väl på er att det kommer ett men. Och här är det. Boken känns, nästan från start, rätt så snabbmatig. Många av handlingsingredienserna är väl byggsatsformade. Det finns inga lugna partier, det är full biljakt hela tiden. Själva grejen med att lösa ett pussel ledtråd för ledtråd är lite väl enkel. Och när man väl läst klart förstår jag inte varför man skulle vilja läsa om den. Den känns tunn på något sätt. Samtidigt; det är spännande, det är ett kul ämne, det är ett skickligt hantverk. Slutomdömet blir att boken är en hamburgare. Sedan är det upp till humör om det är "en god hamburgare, men ändå bara en hamburgare" eller "bara en hamburgare, men en god hamburgare".

Jag kan inte låta bli att göra jämförelser med andra verk som nämns här. För det första med spelet Gabriel Knight 3. Historierna är helt annorlunda, men de konspiratoriska ingredienserna är så otroligt lika att de måste ha samma källor. För det andra med andra konspiratoriska böcker jag läst, närmare bestämt Foucaults pendel och Lemprières lexikon. Båda dessa har stora konspirationer i sin handling, den förra i något högre grad än den senare. Da Vinci-koden är lättare att läsa än dessa, och särskilt Foucaults pendel har en del avsnitt som faktiskt är rätt tråkiga. Men samtidigt ger det så mycket mer att läsa Eco och Norfolk. Man kan läsa om böckerna och hitta nya saker, man kan glädja sig åt detaljer i dem, man kan njuta av själva författarskapet i en helt annan omfattning. De är, kort sagt, så mycket mer än vad Da Vinci-koden är, och det ger så mycket mer att läsa dem. Det tar längre tid, men det är det också värt.

En fruktansvärd bok.
"De nakna och de döda" har en bra titel och räknas som modern klassiker, och bara det vore tillräckligt för att många skulle läsa den. Det är också en av de jobbigare böcker jag läst.

Andra världskriget rasar i Stilla Havet, och boken handlar om en spaningspluton under invasionen av en av de otaliga öar japanerna hade lagt rabarber på. Nu är det lätt att avfärda den som bara ännu en krigsskildring, men det tror jag att man ska vara försiktig med, även om jag sanningen att säga har mycket begränsad erfarenhet av krigsböcker.

Skildringen påstås vara mycket realistisk, vilket delvis är vad som gör läsningen så jobbig. Det är nämligen Elände. Inte främst att skildringen av de döda är väldigt grafisk, och att inga detaljer besparas en när det rotas runt bland ruttnande japanska lik och någon sparkar sönder en ruttnande käft för att komma åt guldtänderna. Inte främst de förmodligen realistiska stridsskildringarna, som det faktiskt är glest mellan - väldig liten del av boken är regelrätt strid. Inte främst beskrivningen av det ändlösa vägbygget, eller helvetesnatten då de ska släpa några tunga kanoner genom djungeln, även om det i sig var tillräckligt för att inte avundas dem. Inte heller främst klimatet, då man aldrig är torr och kläderna ruttnar i fukten. Allt detta är fullt tillräckligt för att göra en väldigt glad över sin nuvarande situation, men det värsta tyckte jag var det psykiska klimatet.

De flesta i plutonen är vad som bäst beskrivs som white trash. De har ingen utbildning, de är inskränkta rasister och antisemiter som super när de kommer åt, uppför sig svinaktigt och har en kvinnosyn som med tiden blir påfrestande att läsa. De är skitstövlar. Samtidigt är många av dem uppenbart desperata efter lite vänskaplig kontakt med någon annan, vilket naturligtvis är ett dömt företag i en sådan miljö. De blir barnsligt förtjusta över minsta vänlighet och bygger upp luftslottsliknande vänskapsförväntningar. Så säger den tilltänkte bästa vännen något elakt, och genast förbyts allt i bitter, molande avsky. Officerarna har i allmänhet någon bildning och är inte lika uppenbart vänskapssökande som de meniga, men annars är de knappast bättre. Detta psykiska elände, som alltså kan förmodas vara autentiskt, är vad jag tyckte var riktigt jobbigt.

Varför ska man då läsa boken, om allt är så bedrövligt? Ska man läsa den? Ja, det ska man, åtminstone del av. Man ska läsa den dels just för att det är så bedrövligt. Det finns inga hjältar, bara varierande grader av armod. Sällan har jag varit så lite sugen på krig som efter att ha läst "De nakna och de döda". Man ska också läsa den för att den är bra. Faktiskt. Den är bra. Jag lovar. Man riktigt känner eländet. Eländig men bra. Jag kan förstå om man inte orkar läsa hela boken. Det är inte katastrof. Läs en tredjedel, det kan räcka, för att bilda sig en uppfattning. Och så har man ju då tagit sig en titt på en modern klassiker!

"Han satt på kanten av gropen vid tältöppningen och kisade mot solen. "Tänk den där andra jäntan", sade han till Gallagher. "Hon var prima. Jag fick brev från henne förra gången posten kom, Red läste det för mej, och hon skriver att hon bara väntar på att jag ska komma hem till Kansas så vi kan gifta oss och flytta söderut. Det var en riktig kvinna det, laga mat åt mej, skötte kläderna, stärkte skjortorna till lördagsinspektionen, och hon var finfin i sängen också, gillade mej mer än nån gjort på länge."
Gallagher spottade, äcklad och avundsjuk. "Ett sånt svin du är. Om du tycker så förbannat bra om henne borde du tala om att du är gift, så hon får sin chans."
Wilson tittade på honom som om Gallagher var skvatt galen. "I helvete heller", protesterade han, "varför skulle jag tala om det. Inte vet jag hur jag vill ha det ordnat när jag kommer härifrån? Kanske får jag lust att åka till Kansas och fixa ihop det med henne igen. Sånt vet man aldrig. Då vore det allt förbaskat tråkigt om hon inte väntade på en, när man nu hade lust med det." Han skakade på huvudet och fnissade. "Ju mindre en säjer till fruntimmer dess bättre får man det."
Gallagher blev rasande. "Förbannade kåtbockar, ni är inte bättre än hundar."
"Hå?"
Gallagher var nära att kvävas av ilska. Här gick Wilson omkring och tog allt lite lätt, och sen fick andra betala vad det kostade. Det var inte rättvist. Han såg bort mot djungeln full av omisstänksam rättfärdighetskänsla, avundsjuk."

Kvinnor
Återigen: Det finns inga kvinnor.
Däremot, återigen, pratas det en hel om dem. Oftast är inställningen ganska vidrig. Å andra sidan är de som pratar själva ganska vidriga. Se citatet ovan. Man kan egentligen inte säga att boken har någon speciell kvinnosyn, bara att den - förmodligen autentiskt - beskriver en vid tiden och läget rådande situation.

Den allvarsamma leken
av Hjalmar Söderberg

Temat är förälskelse, trohet - den svängen. Som vanligt med Söderberg får man på köpet en Stockholmsskildring så välgjord att man känner sig som hemma även om det är ett helt annat Stockholm än dagens. Av Söderberg har jag också läst Doktor Glas och Martin Bircks ungdom. Anstrykningen av moll går igen i alla tre böckerna. Doktor Glas är på sätt och vis den mest intressanta, men Den allvarsamma leken kändes mest att läsa. Det kan tyckas banalt med ungdomsförälskelser, halvdana äktenskap och otrohet, men jag tycker att Söderberg ror iland det på ett sätt som får en att vilja läsa vidare, och åtminstone för mig var det inte uppenbart hur det skulle sluta. Som många böcker på den här sidan är det ingen måsteläsning, men det finns många sämre sätt att fördriva sin tid.

Det går an
av Carl Jonas Love Almqvist

En stillsam berättelse om underofficeren som träffar en ung dam på båten på väg från Stockholm och söderut i landet. När den kom ut 1839 orsakade den tydligen visst rabalder i kvinno- och äktenskapsdebatten, men låt inte det skrämma er - kritiken av det borgerliga äktenskapet framstår i dag som lågmäld och är inte någon eländesskildring utan visar snarare på alternativa sätt att leva. Resan skildras så där lagom idylliskt och vackert för att man ska vilja ut och resa i Sverige på ett långsamt sätt och överlag är det en trivsam upplevelse att läsa Det går an.

The Diamond Age
av Neal Stephenson

Stephenson har byggt ett mycket intressant samhälle i en förhållandevis nära framtid totalt dominerad av nanoteknik. De traditionella nationerna är upplösta och mänskligheten har delat in sig i "tribes" som inte nödvändigtvis är geografiskt avgränsade. En stor del av boken utspelar sig i en neoviktoriansk enklav i vilken en av lorderna oroar sig över utvecklingen att folk behöver tänka mindre och mindre. Han låter konstruera en uppfostringsbok - i själva verket en makalöst avancerad dator - som ska lära hans dotter att tänka och agera mer självständigt, men den kommer på avvägar och hamnar hos en betydligt mindre bemedlad flicka.
På många sätt är The Diamond Age lysande. Den teknologiska utvecklingen och konsekvenserna av den är inte bara kompetent utan originell och fantasieggande. Detsamma kan sägas om den sociala utvecklingen med de olika enklaverna. Dessutom är boken ibland rolig och ofta spännande. Uppfostringsboken ("a Young Lady's Illustrated Primer") ger genuint habegär.
Perfekt är den inte; det finns vissa teman och avsnitt som är rätt tråkiga, och dessa tar lite för mycket plats. Kanske flummar det också ut ibland på ett sätt som jag inte tyckte stämde riktigt med den i övrigt nyktra tonen. Dessa invändningar ändrar dock inte på det faktum att alla som är det minsta roade av science fiction bör ge The Diamond Age en chans.

Fiasko
av Stanislaw Lem

OBS: Nedanstående text är föråldrad och ska bytas ut (fast det verkar ju inte hända - kommentar några månader senare). Länkarna rekommenderas dock.

Stanislaw Lem, författare till bla Stjärndagböckerna, Fred på Jorden och Solaris, når här enligt min mening toppen med vad som åtminstone är den bästa SF-bok jag läst. Från jorden har man äntligen upptäckt något man är säker på är intelligent liv i ett annat solsystem, och man ämnar åka dit och ta sig en titt. När man inför start röjer upp på Titan hittar man bland annat en av bokens huvudpersoner, som långt tidigare förolyckats där. Han får följa med på färden, och man lyckas återuppliva honom. Kvinta, som målet döpts till, nås efter en synnerligen spektakulär färd, men där börjar problemen: Varför svarar inte kvintanerna?

Lem lyckas bättre än någon annan jag haft att göra med få sina framtida teknologier att verka både storslagna och naturliga. Huruvida han bara ljuger när han exempelvis drar några rätt extrema konsekvenser av relativitetsteorin vet jag inte, men det låter i alla händelser bra. När jag läste den första gången gick jag i nian och tyckte att den var i tyngsta laget, men andra gången hade jag gått ut gymnasiet, och det hjälpte; jag förstod mer av vad de talade om. Fiasko vinner dessutom många poäng på att ha ett av de bästa sluten över huvud taget.

Uppdatering:
Jag har nu hittat en sida som på ett mycket bättre sätt än här talar om Fiasko. Adressen är:
http://world.std.com/~mmcirvin/fiasco.html
Ett katalogsteg upp finns en enastående sammanfattning av Lems verk:
http://world.std.com/~mmcirvin/vitrifax.html

"Gosse var alltjämt borta, men piloten hade ingen lust att vänta. Han fick syn på fotsteg och krampor på hälens utsida och började klättra upp. Fotleden omgavs av en liten avsats, och därifrån gick en stege lodrätt up inuti gallerverkstaden. Det var inte svårt men kändes konstigt att klättra upp. Stegen ledde till en lucka, som satt rätt obekvämt till ovanför högra låret därför att den ursprungliga, för konstruktörerna rationellaste placeringen hade blivit en outsinlig källa till skämt av i allmänhet medioker kvalitet. De som ritade de första pedipulatorerna brydde sig visserligen inte om de där lustigheterna, men senare blev de tvungna att tänka om, när det visade sig bli svårt att rekrytera förare som stod ut med de ständigt haglande gliringarna om vilken väg de tog sig in i magen på sina Atlastitaner.
När luckan öppnades tändes en girland av små lysrör. Via en spiraltrappa nådde han förarhytten. Den gick som en stor tunna eller ett rör av glas tvärs igenom bröstet på diglatorn, inte mitt i utan till vänster, som om ingenjörerna hade velat placera människan där en levande bjässe har hjärtat."

Kvinnor
Det finns inga kvinnor.
Det är faktiskt något utmärkande för Lems böcker. Det är ytterst sällan kvinnor med, och är de med så är det tämligen perifert. Min privata misstanke är att Lem helt enkelt har glömt bort att de finns. Åtminstone i SF-miljöer. Plusset med det är att det inte blir som i Arthur C Clarkes senare böcker, då han har kommit på att han måste ha kvinnor och relationer med. Tyvärr uppvisar han veritabla avgrunder av uselhet när det kommer till den biten. Då föredrar jag en Stanislaw Lem som blivit vid sin läst.

Foucaults pendel
av Umberto Eco

Tidigare hade jag på denna sida en notis om Foucaults pendel som kallade den för en rätt underhållande konspirationshistoria. Jag har nu läst om den och kan utveckla det lite.
I princip stämmer mitt förra uttalande, och jag har också gått omkring och kallat den "alla konspirationshistoriers moder". Och det är kanske sant på sätt och vis, men den som läser den i förhoppningen att hitta en ständigt rafflande konspirationsdeckare kommer att bli gruvligt besviken. Det vore synd, för då kanske hon inte lägger märke till (en del av) det som gör Eco till en så bra författare: förmågan att dra med läsaren till den tid och plats han beskriver. Eco är fenomenal på att få ett trettonhundratalskloster att kännas som ett trettonhundratalskloster, eller att beskriva mentaliteten i ett sextonhundratalskrig. Inte minst människors tankar och sätt att resonera går fram på ett sätt som bara kan kallas briljant. Det är förstås omöjligt för mig att veta om det också är korrekt, men illusionen är fantastisk. Detsamma gäller Foucaults pendel, fast det blir lite mer subtilt när det är italienskt nittonhundratal. En god del av bokens behållning är i alla fall att känna sig förflyttad till Italien mellan 40- och 70-tal, med enstaka utflykter till andra delar av världen.
Hur är det då med konspirationen? Jo, den finns där, men historien går väldigt långsamt framåt. Ganska tidigt får man en ohygglig massa bakgrundsmaterial serverat på ett sätt som gör den historiskt intresserade läsaren svårartat hungrig. Anrättningen kryddas med ett spektakulärt försvinnande, och det verkar upplagt för full fart. Att det sedan inte alls blir så är på sätt och vis en styrka som ger romanen ett större omfång på flera sätt, men det måste sägas att delar av den långa upptakten - för hela tiden sitter man trots allt och väntar på Konspirationen - är i längsta laget.
När saker och ting sent om sider ändå tar fart är suget avsevärt. Det var spännande, trots att jag läst den förut. Och det går in i en! När jag läst klart den vågade jag knappt spela Europa Universalis, eftersom det vore oansvariga och farliga manipulationer av Tora. Anagram borde tas på allvar, och folk som gräver i marken misstänks för att leta efter telluriska strömmar. Ja, inte på riktigt förstås, men det var ändå grejer som flöt ganska högt upp i medvetandet, och sådant är alltid på något sätt gott betyg åt en bok.
Fortfarande håller jag Rosens namn väsentligt högre än den här, men Foucaults pendel är ändå en av dessa böcker som man, vilket påpekades i kommentaren till da Vinci-koden, kan läsa om för njutningen av författarskapet.

Fred på jorden
av Stanislaw Lem

Lem har här tagit tag i sin mest komiske hjälte Ijon Tichy (från Stjärndagböckerna) och placerat honom i en halvseriös bok. Som jag kanske har skrivit någon annanstans varierar Lems böcker våldsamt i seriositet. Han skriver om allt från galna upptåg i Münchausens anda till, tja, till sådana saker som His Master's Voice. Fred på jorden placerar sig någonstans i mitten.
Grundidén är att jorden för att få slut på den kostnadskrävande kapprustningen automatiserat processen och flyttat den till månen där den fortgår utan insyn. Efter ett tag blir man dock nyfiken och skickar dit Ijon Tichy för att titta efter. Han kommer tillbaka, men med kontakten mellan sina hjärnhalvor avskuren. Den vänstra hjärnhalvan, som man får följa, minns ingenting och att kommunicera med högerhalvan är inte det lättaste - särskilt inte när den ständigt försätter en i jobbiga situationer genom att slå folk på käften och liknande spektakel.
Eftersom det är Stanislaw Lem som skrivit boken är den automatiserade kapprustningen givetvis mycket mer utbroderad än vad som skrivits ovan. En stor del av boken handlar om den, hur den är uppbyggd och vilka vägar den tagit. Science Fiction sägs vara idélitteratur, och det är i högsta grad sant för Lems verk. Fred på jorden är inget undantag. Lem har här fått tag på en i mitt tycke riktigt intressant idé och parat den med lobotomins äventyr. Så långt så väl. Problemet är att det inte händer så mycket mer. Visst, det blir en upplösning och så, men trots att idéerna utvecklas hela tiden känns det som om boken mest står och stampar.
Det är inte så att jag inte rekommenderar boken. Det gör jag. Den är bra, och rolig. Stycket med Tarantogas kusin som argumenterar för uppförande av Den okände kockens grav är kalas. Det är bara det att det finns andra böcker, även av Lem, som jag rekommenderar mer.
I vanlig ordning när det gäller Lem finns egentligen inga kvinnor med. I denna bok avslöjar också Lem det jag länge misstänkt: Han har helt missat allt som hänt i den frågan sedan 50-talet. Det är förstås inte speciellt smickrande för honom och hans böcker. Jag har i princip inga krav på att de böcker jag läser ska vara politiskt korrekta - till exempel läser jag med stort nöje den gravt reaktionära (bland annat) De tre musketörerna. Men det går inte att komma ifrån att det i Lems fall lätt går att störa sig på. Lösningen för egen del blir att erkänna bokens defekt i detta avseende men hävda att det inte är centralt - Lem läser man inte för kvinnoporträtten utan för hans förmåga att utforska sina idéer.

Good Omens
av Terry Pratchett och Neil Gaiman

En ängel och en djävul som länge varit på jorden kommer egentligen ganska bra överens, även om de förstås arbetar för olika och motsatta sidor. Antikrist föds men kommer på avvägar. Celesta förvecklingar. Hur blir det med Armageddon? Jag har läst den här boken i alla fall två gånger. Riktigt så bra är den inte, men den kan ändå rekommenderas. Själv kittlas jag inte längre av att man driver med religion, och tyvärr bygger boken delvis på att man ska tycka att det är lite "styggt" med snälla djävlar och blaserat blasfemiskt tal. Good Omens är dock inte förlorad för det - trots att storyn är rätt enkel och, när man tänker igenom vad som händer, egentligen extremt kort. Nej, vad som gör att boken trots allt är läsvärd är det som även normalt är Pratchetts styrka - de underfundiga betraktelserna och roliga formuleringarna. De roliga bikaraktärerna, de logiska krumsprången, de halsbrytande utvikningarna. Så även om man tröttnat på trivialt kristendomshäcklande kan man ha god behållning av boken, och om man ännu inte har tröttnat på sagda häcklande (Och inget fel med det!) så är Good Omens en fullträff.

The Great Gatsby
av F Scott Fitzgerald

Jag började läsa The Great Gatsby framför allt för att den gick ned i fickan, men jag trillade snabbt dit på den. Det var bokens språk som med sällsynt ledig elegans drog mig med i New Yorks 20-talsjetset. Det kanske låter fånigt, men jag bara flöt iväg i en tillbakalutad dekadens och njöt av lakoniska kommentarer och blev lite kär i miss Baker (konstigt nog). Långt in i boken var känslan påfallande lik den jag får av att se filmen Gosford Park: jag har inte koll på allt som händer, och vad som händer är egentligen av underordnat intresse; det viktiga är känslan. Jag kom just på att det kan jämföras med en riktigt bra dans. Inte har man hundra procent koll på resten av dansgolvet, och inte är man medveten om exakt hur verksamhetsplanen ser ut i varje givet ögonblick, men det gör inget - man bara njuter av musiken och flyter på. Både The Great Gatsby och Gosford Park är alltså mer dans än bok respektive film. Detsamma gäller inte Umberto Ecos böcker, där man förvisso också kan svepas med, men där det ändå är en mer kontrollerad färd.

Nå.
Hela boken är inte ett cocktailparty, och ett amoröst drama vecklar snart upp sig. Den sidan av boken skäms inte för sig, och understundom är det rätt gripande, men det är i slutändan ändå Fitzgeralds lediga elegans jag mest kommer att förknippa med boken. På något vagt sätt påminner den om Cabell. Det är lite intressant, eftersom vad jag läst av respektive författare är böcker mycket olika varandra, men både Cabell och Fitzgerald var verksamma i USA på sent 20-tal. Det kan förstås vara en tillfällighet, men jag blir ändå lite sugen på att läsa någon mer bra amerikansk 20-talsbok.

En upplysning som må vara relevant är att boken bara är 114 sidor, och till yttermera visso räknas som klassiker. Den är sålunda en delikatess för den som till priset av ringa ansträngning vill håva in lite klassikerpoäng, och dessutom ha en behaglig resa medan hon gör så.

Gårdagens Ö
av Umberto Eco

Eco är i farten igen, och den här gången låter han oss följa en ung mans färd från sin uppväxt på ett italienskt 1600-talsgods till ett övergivet fartyg i Stilla Havet. Jag läste den för första gången för kanske sex-sju år sedan och tyckte då att den var bra men kanske lite väl tungrodd. Nu när jag gav mig på den igen förstod jag först inte var jag fått det ifrån. Sedan gjorde jag det.
I förstone är det ett härligt flyt i berättandet. Det är välformulerat och roligt och äventyren går i förbluffande fart. Jag bara njuter och är övertygad om att Gårdagens Ö är en betydligt bättre bok än Foucaults Pendel, som jag också läste om för inte så länge sedan. Tyvärr tappar boken nästan allt tempo den sista tredjedelen. Inte så att den är värdelös att läsa, men jag hade blivit kalibrerad på en annan sorts läsning, och där utläggningen om stenars sätt att tänka i en annan bok kanske hade förnöjt mig blev jag mest otålig i denna.

Det betyder inte att man inte ska läsa den. Som vanligt är inblicken i en annan tankevärld en fascinerande upplevelse och jag ser fram emot dagens tunnelbaneresa - det är mest där jag läser. Boken rekommenderas varmt. Jag bara önskar att slutet varit mer upptajtat.

Hamstrare
av Veikko Huovinen

På den finländska landsbygden bor en enstörig men harmlös äldre man besatt av att lägga upp förråd av förnödenheter. Granne med honom flyttar det in en familj, och det visar sig att mannen i familjen har liknande latenta böjelser. Tillsammans går de upp i en orgie av samlande. Kött, rotfrukter, pälsvästar, allt ska läggas upp i ofantliga lager i händelse av krig eller en svår vinter. När de inte samlar drömmer de om sina välfyllda förråd. Och nu har jag väl egentligen berättat nästan hela handlingen. Det är en lättsam, lätt underfundig bok med ovanligt tempo som inte bör läsas på fastande mage. Den är kort, bitvis fånigt skriven, men oftast avväpnande charmerande. Det mest bestående intrycket kan vara att det är den enda bok som fått mig hungrig efter torra rotfrukter, men det är å andra sidan ingen liten sak. Jag är också positiv till att intrigen inte verkar följa några standardmallar.
Kvinnor:
Hamstrare klarar sig sådär. Eller nja. Egentligen inte. Den mest framträdande kvinnan som finns med är den nye grannens fru, och hennes existens tycks i allt väsentligt gå ut på att göra sin man nöjd. Inte så att han är någon hustyrann eller hon saknar vilja, men det verkar ändå som om hon inte har några ytterligare ambitioner.

His Master's Voice
av Stanislaw Lem

Det vilar ofta en lätt uppgiven ton över Lems mer "seriösa" SF-böcker. His Master's Voice är kanske det främsta exemplet på det som jag har läst. Genom en komisk slump upptäcker man att vissa neutrinoströmmar som löper genom universum i själva verket är någon sorts meddelande. Enorma resurser satsas på att avkoda det. Boken är i jagform och berättad av en av de i projektet deltagande forskarna, och redan i inledningen talar han om att man inte lyckades.
Jaha.
Varför ska man då läsa boken? Tja, dels är inte projektet helt utan framgång, så den som är resultatinriktad kan läsa ändå. Annars är ju Lems styrka dels att beskriva fiktiv vetenskap och hur den fungerar rent socialt i vetenskapssamhället, alltså att skapa en mycket god vetenskaplig illusion, dels att i det halvoändliga spekulera i främmande civilisationer. Om man har en faiblesse för sådana kvaliteter är His Master's Voice en god ehuru något torr läsning. Har man det inte är den nog bara torr.

Idioten
av Fjodor Dostojevskij

Vad jag skriver om Idioten skulle i stora drag kunna gälla för Brott och straff och Bröderna Karamazov också. Jag gillar Dostojevskij och Idioten, främst för karaktärerna i boken. De är så knäppa! Det är svårt att avgöra om folk betedde sig så i Ryssland på Ds tid eller om han bara gillade knäppa människor. De verkar manodepressiva hela högen; ena stunden är de normala och hövliga, så plötsligt får de passionerade utbrott och håller långa monologer, säger konstiga saker och bär sig åt, än är de molokna och vandrar planlöst runt i timmar eller dagar. Idioten handlar om en ung sjukdomsdrabbad (troligen epilepsi) man som kommer hem till Ryssland efter att ha varit utomlands på rehabilitering i många år. I Ryssland betraktas han allmänt som en idiot. Han visar sig vara blidheten förkroppsligad och rör om rejält i de förhållandevis kretsar han börjar röra sig i. Pratmakare, viktigpettrar, suputer, mytomaner, generaler och döttrar snurrar runt i en föredömlig kalabalik.
Värt att påpeka är också att Idioten innehåller ett intressant - inte minst för att det är författat för så länge sedan - porträtt av en utnyttjad ung kvinna.
Idioten - och de andra två - rekommenderas med visst eftertryck. Det påstås att man bör spara Karamazov till sist.

Jack
av Ulf Lundell

Den har kallats generationsroman. Det är då inte min generation. (Och det är det ju inte heller.)
Den unge Jack och hans polare drar runt, festar, dricker (mycket), röker på, åker till Gotland, jobbar knotande ihop lite pengar, blir av med jobbet, dricker ännu mer. Så håller det på. Det är sjuttiotal och hippies. Visst finns det en tendens i boken att skildra den oansvariga hippietillvaron som långtifrån enbart en dans på rosor. Visst går det illa för vissa av dem. Men för egen del och i efterhand kändes det inte som om det var värt besväret att läsa 400 sidor med slashaseri utan mål. Det blev helt enkelt tjatigt.

Kappan
av Nikolaj Gogol

Kappan handlar om en fattig tjänsteman i det gamla Ryssland som är i stort behov av en ny kappa; hur han sparar ihop till den och vad som händer sedan. En tragisk berättelse som för all del är läsvärd men vars främsta förtjänster ändå är tudelade: Den är en klassiker, och den är kort. Sällan har det varit möjligt att samla ihop så många klassikerpoäng med så lite arbete. Se till att ha lite kollektivresetid till jobbet bara, så går det på en dag eller två. Och det är som sagt ingen dålig bok om man kan fördraga lite rysk misär.

Lemprières lexikon
av Lawrence Norfolk

Jag har läst boken två gånger med ett par års mellanrum - tillräckligt för att hinna glömma bort det mesta mellan tillfällena. Detta är vad jag skrev efter första läsningen:

av Lawrence Norfolk - återigen en bok och författare som få tycks ha hört talas om, fast denna gång är boken skriven i början av 1990-talet. Omslaget säger: "En grundlärd rövarhistoria i Ecos anda." Enligt min mening är det, som så ofta är fallet med denna sorts uttalanden, ljug. Jag skulle snarare säga "En bisarr rövarhistoria i sin egen anda." Den bär visserligen några av Ecos kännetecken, så som jag lärt känna dem, i och med att den utspelas i historisk miljö - sjuttonhundratalets slut - och att huvudpersonen ofta tror att övernaturliga makter är med i spelet. En viktig skillnad gentemot Eco är att huvudpersonen understundom har rätt i det. Ett historiskt Europa med mystiska inslag till trots ligger fonden långt ifrån Cabells Europa; Cabells Poictesme-svit skulle, ehuru det bär mig emot, kunna kallas fantasy, men det håller inte för Lemprières lexikon.

Från baksidan: "John Lemprière ser sin far slitas sönder av ett koppel rasande jakthundar och flyr förfärad in i skrivandet av ett lexikon över den klassiska mytologins gestalter. Men det ger honom inte den ro han söker och i stället går han igenom faderns efterlämnade papper. Han kommer en gåtfull sammansvärjning på spåren som har sitt ursprung i bildandet av Ostindiska kompaniet nästan två hundra år tidigare och som sträcker sig in i hans egen tid" Till på köpet bevittnar John en serie häpnadsväckande dödsfall vilka tycks intimt förbundna med de klassiska myterna i hans lexikon.

Vad det lider kommer en mängd pittoreska bihandlingar med, bland annat ett piratskepp där ingen i besättningen är under sextio och gikt är ett av de större problemen, måhända överskuggat av de väl demokratiska beslutsprocesserna:
"församlingen skulle sammanträda i ytterligare fyra veckor, med plenarmöten och tillsättanden av utskott, vilket resulterade i tilläggsförslag från underutskotten, och sedan följde debatter och debatter om debatterna, kohandel, diskret korridorpolitik på undre däck, flera skamlösa exempel på långrandiga filibustertal och till och med enstaka fall av röstköp"
Vad frågan gällde var huruvida man skulle plundra London eller kanske bara skrapa skeppet rent från sjögräs.

Det visar sig att någon eller några i detta tidevarv är häpnadsväckande skickliga på cybernetik, och bitvis kommer jag att tänka på vad jag måhända felaktigt kallar steampunk. Norfolk ägnar sig åt en del kreativ historieskrivning, och när jag var klar kände jag ett behov att kolla upp vad som egentligen hände.

I fråga om språklig stil kan den inte tävla mot Ecos vindlande och svindlande utläggningar eller Cabells elegans, men den klarar sig ändå bra och vinner egen terräng på ett effektsökeri i närbilder som jag trodde skulle kännas krystat men inte gjorde det. I vissa avsnitt kan Norfolk få upp ett flyt som är få författare förunnat, vilket naturligtvis inte gör boken sämre. För det är en bra bok. Underhållande. Ibland rolig. Tankeväckande - inte gällande livets stora frågor, utan om vad som pågår. Allt besvaras inte, vilket jag med ett undantag tror är ett plus; en del saker är så bisarra att en förklaring nog bara hade blivit trist. Läs, fascineras och njut! Nedanstående ganska långa utdrag är från en synnerligen dekadent fest John bjudits in till av sin vän Septimus. Svinklubben, med tema att äta enorma mängder svinkött, har sammankomst, och med detta följer en inte helt oväntat bisarr tävling med regler för, tja, bisarra för att förklara här. John tävlar i par med Septimus:

"Nu mimar Näven en båt medan Warburton-Burleigh tycks svinga sig över den och dräpa varelser på ett obestämt men övertygande sätt. Lemprière bestämmer sig för att försöka ljuga.
"Hennes ögon är... hennes ögon, hon har underbara ögon", hasplar han ur sig. Några få åskådare nickar gillande åt varandra, det här är förvisso osant.
"Underbara ögon, och ett generöst hjärta", fortsätter han. "Ett hjärta fullt av mjölk, den mänskliga godhetens mjölk!"
Nu ligger Warburton-Burleigh i en alligators dödskamp, vrider och kastar sig och mumlar habibi i valstakt, medan Näven mimar folkmordet på titanerna, inte en utan hundratals dråsar i golvet med fingrar stora som Chesilreveln.
"Hon älskar er, det är åtminstone sant", ljuger Lemprière, och när han kastar en blick på Kärringen för att få ny, nåja, något slags inspiration, syns nu en svag skiftning i hennes anletsdrag som kanske uttrycker: Ja, det är sant; han narras inte. Det här kan inte stämma men... Han fortsätter med en fantasi om hennes runda kind, något om vibrerande låga violintoner som försätter luften i dallring (en aning överlastat? funderar Svinklubben) och ser återigen bort på henne. Nej, det här kan inte stämma. Mitt för ögonen på honom pågår svagt men omisskännligt en otvetydig omvandling av Kärringen. Noga uttryckt försiggår en förändring av formen på hennes kind, inget rum för tvivel. Värre är, eller bättre, att formen har en påtaglig violinaktig karaktär. Visserligen framför paret Näven och Warburton-Burleigh med bindel för ögonen en samordnad mim av Lissabons jordbävning, men kan det tävla med en äkta, må vara obetydlig, metamorfos? Lemprière ser sig omkring efter bifall, häpnad, rent av en gnutta bestört respekt. Men Svinklubben är strängt upptagen med att ta ställning till jordbävningen: "Är det där hamnen som torrläggs?" "Alhambra, kanske" och "Vad nu då?" är slumpvis valda exempel på reaktionerna. Endast Septimus ser på honom. Kan allihop vara blinda?"

Detta skrev jag efter att ha läst den andra gången:

Jag håller i stort med om vad jag skrev efter första läsningen, men skulle vilja göra följande tillägg: Det är inte en fantastiskt bra bok, men tvivelsutan tillräckligt bra för att med stort nöje läsa. Den är lite ojämn och vissa passager blir tradiga. Å andra sidan finns flera andra passager som är närmast genialt bra. Det är många böcker i en: Det är en deckare, det är science fiction, det är en mytologisk exposé; det är en komedi, det är en tragedi, det är lite kärlekshistoria, lite spökhistoria. Det är i alla händelser en sprudlande fantasi.

Det är inte en helt enkel historia. Jag har förstått det mesta, men inte allt. Den som förstår den franske kungens apelsinträd får gärna inviga mig i mysteriet!

Trots vissa tempotapp här och var skrattar jag ändå högt ibland, och läsrekommendationen kvarstår tveklöst.

Äh vad sjutton. Jag slänger in ett till citatstycke som jag tyckte var roligt. Här har man kommit fram till att Lemprière ska skriva något; man har bara inte kommit på vad.

"Förkastade var hittills: en almanacka (för sent på året), ett breviarium (meningslöst), en citatsamling (för yvigt), en diktsamling (för begränsat), en encyklopedi (skulle ta för långt tid), en fescenninsk versdialog (endast Lemprière visste vad det var), en glossar (redan för många), en homilia (nej), en inkunnabel (för sent), en jordebok (kälkborgerligt), en Künstlerroman (för tidigt), en mässa (för gregorianskt), en novellsamling (för vulgärt), en opera (för pretentiöst), en pamflett (för anspråkslöst), en koran (fanns redan en), en restitutionsinlaga (för svårfattligt), en symbolsystematik (för excentriskt), en traktat (kanske, men ringa hänförelse), en Upanishad (för överspänt), en variantutgåva (av vad?), en Weltanschauung (för onanistiskt), en xenofontisk kosmologi (urmodigt) och ett ynglingsverk (även det för sent)."

Kvinnor
Rätt bra, tycker jag. De allra flesta av huvudpersonerna är män, men det finns ett antal kvinnor med och Norfolk klarar sig bra. Kvinnorna är inte löjliga våp, och han faller inte heller i fällan att göra dem rättrådiga, dugliga och fantastiska till illamåendets gräns ("Påven Johanna" är ett bra exempel på vad jag menar.). Inget slående som Nastasia Filippovna (och i viss mån Aglaja Ivanovna) i Dostojevskijs Idioten, men ändå bra jobbat, Norfolk!

Mästaren och Margarita
av Michail Bulgakov
Den som tycker att Dostojevskij är för pratig men ändå vill synas tillsammans med verk av ryska författare bör ta sig en titt på denna eskapad av Michail Bulgakov. Det gäller även den som helt enkelt vill läsa (jag citerar baksidetexten:) "En makalös roman, fylld av halsbrytande fantasteri, vild komik och bitsk satir".
En vårkväll kommer en lång främling till Moskva. I sitt sällskap har han bland annat en dvärg (?) med vildsvinsbetar, en schackrutig figur med jockeymössa och trasig pincené och en stor svart katt som röker cigarr, fuskar i schack och skjuter pistol. Han kallar sig Woland, professor i svartkonst, och det är naturligtvis Satan som avlägger visit. Han och hans underhuggare börjar göra staden, och deras vägar korsas med de olyckliga personer om vilka titeln talar.

En god del av er har nog läst utdrag ur den i skolan. Berlioz och en poet som är bekant till honom träffar en främling vid Biskopsdammarna i Moskva, och det slutar med att Berlioz som förutspåtts blir halshuggen av en kvinna.

Här och var i boken finns långa utdrag ur något som ska föreställa en roman om Pontius Pilatus av bokens Mästare. Jag tyckte det kändes som om Bulgakov själv skrivit en roman om denne man, inte fått den utgiven men gett sig sjutton på att ändå få ut goda delar av den, highlights måhända. Det visade sig sedan att just så var fallet.

"i salongen alldeles bredvid en kristallvas satt en jättelik svart katt och höll ett primuskök i tassarna.
Männen blev stående ganska länge inne i salongen och betraktade katten utan att säga ett ord.
- Jaha... inte så illa..., viskade en av dem.
- Jag har inte gjort någon skada, jag sitter bara här och lagar ett primuskök, snäste katten och tog på sig en bister min, och jag känner mig nödsakad att påminna er om att katten är ett mycket gammalt och okränkbart djur.
- Verkligen skickligt, viskade en man i sällskapet och en annan sade med hög och tydlig röst:
- Såja, om du skulle ta och komma hit nu, din okränkbara buktalardocka.
Ett nät vecklade ut sig och for genom luften men till allmän förvåning missade mannen som hade kastat det och nätet föll bara över kristallvasen som trillade i golvet med ett brak.
- Miss! hojtade katten. Hurra! Han ställde ifrån sig primusköket och tog fram en Browning bakom ryggen. Han siktade blixtsnabbt på mannen som stod närmast, men innan katten hann skjuta fyrade denne av sin tjänstepistol. Katten ramlade ner från spiselkransen med huvudet före, tappade sin Browning och välte primusköket."

Kvinnor
Ja alltså, ärligt talat minns jag inte riktigt. Men jag tror inte att det är något större fel. Det skulle väl i sådana fall vara att Margarita i stort sett är den enda kvinnan, men persongalleriet är inte heller så stort.

Möte med Rama
av Arthur C Clarke

Clarke har här skrivit en renodlad SF-berättelse i en förhållandevis nära framtid. Vad som först antas vara en asteroid på avvägar visar sig vara ett jättelikt rymdskepp på väg in i solsystemet. Ett solforskningsskepp som råkar vara i närheten tar sig an att undersöka det.
Det fina med den här boken är att den är rakt på sak. Handlingen går fort framåt med hyfsad fantasi. Det är inte som en av Stanislaw Lems idéfontäner, men tillräckligt för att man ska tycka att det är intressant och lite spännande. Andelen relationsmellanspel är liten, och tur är det. De av det slaget som ändå finns är nämligen mest pinsamma. Det blir extremt tydligt att Clarke bör skriva science fiction och strunta i allt vad mänskliga relationer heter, för det kan han verkligen inte. Tyvärr har många av hans senare böcker excellerat i relationspinsamheter, men i Rama är det på en hanterbar nivå.
Den här boken är inte direkt genial, men det är en klassiker i SF-sammanhang och den är helt klart läsvärd. Dessutom tycker jag att den har ett bra slut.

Påven Johanna
av Donna Woolfolk Cross

Nu var det ett bra tag sedan jag läste den här, men eftersom jag refererar till den här och var borde jag väl skriva om den också.
Handlingen är i stora drag att en ung kvinna, Johanna, efter en hård barndom når insikten att det bästa hon kan göra är att klä ut sig till man och uppgå i munklivet. Sedan leder det ena till den andra, och bokens titel ger en fingervisning om vägens mål. Författaren påstår att det finns historisk grund för delar av berättelsen, och det må det vara som det vill med (inom parentes ska sägas att kvinnor som låtsas vara män för att nå bättre positioner i samhället alls inte är något okänt fenomen), men det är som skönlitterärt verk jag bedömer boken. På omslaget säger en signatur att Påven Johanna är "bland de bästa romaner jag har läst". Jag kan inte annat än att tycka synd om signaturen, för jag fann Påven Johanna frustrerande tafflig.
Det största felet är att karaktärerna är så fullständigt utan nyanser. Johanna är Det Högsta Goda. Hon tänker aldrig några låga tankar, hon är perfekt rättvis, hon är fullständigt altruistisk, hon är vansinnigt intelligent, hon förfaller aldrig till vrede eller hämnd, hon är aldrig vidskeplig, hon är tusen år i förtid nästan en modern vetenskapare. Hennes stora kärlek är precis likadan. Ondingarna är Onda, intrigerande, men lyckligtvis oftast inte speciellt smarta eftersom de inte är kvinnor. Alltså. Inget fel med smarta, schyssta och kapabla kvinnor i böcker, men det kan bli för mycket av det goda. Här dominerar det till den grad att det gör det boken tämligen ointressant. När folk hyllar detta som stor litteratur blir jag faktiskt lite ledsen.
Okej, men allt behöver ju inte vara stor litteratur. Ta till exempel Da Vinci-koden. Det var definitivt inte stor litteratur, men det var bra på sitt sätt ändå. Kanske Påven Johanna också är en juste hamburgare? Tja, ni har ju redan gissat det. Nej, det är den inte. Det räcker nämligen inte med den endimensionella karaktärsteckningen, den är också oskickligt skriven. Känslor meddelas rätt ut, av typen 'Johanna kände djup sorg' eller 'tårarna kändes befriande'. Det är en sak att som Lem bitvis helt strunta i karaktärsteckning, en annan att försöka men göra det dåligt. Jag vill inte heller minnas att den hantverksmässiga skicklighet som utmärker Harry Potter och Da Vinci-koden i det att man ständigt vill läsa vidare gjorde sig speciellt påmind. Nå, den kan inte vara hur dålig som helst, för jag läste ju faktiskt klart den. Men det var inte utan stånk och stön, och den är verkligen inte så bra som många rykten förtäljer.

Rosens namn
av Umberto Eco

Umberto Eco har fått ihop en väldigt läsvärd historia som utspelar sig i ett munkkloster 1327, om jag inte minns fel. Den unge novisen Adso, benediktinerorden, med sin läromästare William från Baskerville, franciskan, kommer på besök med anledning av en förestående teologisk konferens. Det visar sig att en av munkarna dött under oklara omständigheter, och han är bara den förste: I vad som verkar vara apokalypsens tecken följer fler dödsfall. Ja, det är boken som filmen med Sean Connery är baserad på. Filmen följer boken hyfsat ungefär första halvan, men skriver sedan i stort sett en egen historia. Att den är hyfsat trogen i början betyder emellertid inte att filmen är lika bra som boken (när hände det senast?). Boken kan läsas som en deckare, ett historiskt dokument över människors sätt att tänka, bitvis ren historieundervisning (Invändning) eller bara skapare av en synnerligen fuktig stämning. I vilket fall är den, bortsett från några stycken, en sann njutning att läsa, och det är väl tveksamt om historiska romaner blir mycket bättre än så här.

Bitvis är det rätt mycket latin, men för den som till äventyrs inte kan detta språk och inte orkar klura finns längst bak översättningar. Det märkte inte jag när jag läste den för första gången, men det gick bra ändå. Jag har inte hittat något citat av rimlig längd som gör boken rättvisa, men den innehåller en förolämpning som, samman med den i A Clockwork Orange (se filmer nedan), jag tycker är Bäst:
"William mötte hans blick: "Så var det, han missuppfattade. Vi talade om en avskrift av den traktat över vattuskräck hos hundar som är författad av Ayyub al Ruhawi, en utomordentligt lärd bok som ni säkerligen känner till ryktesvis och som ni ofta kan ha haft nytta av... Vattuskräck, säger Ayyub, igenkännes på tjugofem tydliga tecken..."
Bernard som tillhörde orden domini canes fann icke lägligt att giva sig in i en ny ordstrid."

Kvinnor i Rosens namn
Öh... det är ett munkkloster. Det finns, med ett undantag, inga kvinnor. Däremot pratas det ibland om kvinnor. Eftersom det är ett munkkloster på 1300-talet är talet inte uteslutande positivt, men det finns ingen anledning att tro att tro att det överensstämmer med författarens åsikter. Tvärtom förmedlas överlag en positiv kvinnobild av bokens intellektuelle centralgestalt.

The Sarantine Mosaic
av Guy Gavriel Kay

Jag bad en läsande vän om någon bra fantasy, och hon räckte mig duologin The Sarantine Mosaic. Centralgestalt är mosaicisten (eller vad det nu kan tänkas heta på svenska) Caius Crispus som blir kallad till det stora imperiets huvudstad för att jobba på en stor mosaik som kejsaren vill ha gjord. Crispus har alls ingen lust att åka eftersom han är upptagen med att vara bitter över att hela hans familj utplånats av pesten, men det ena leder till det andra och han ger sig av. Efter lite omtumlande upplevelser på vägen ramlar han rakt in i hovintrigerna.

Bokens (jag behandlar serien som en bok) främsta förtjänst är den utmärkta romerska illusion den frammanar. Den utspelar sig i en helt fiktiv värld, men känslan av det senare Rom är allestädes starkt närvarande - när jag tänker efter kanske mest Östrom. Folk har latinskt och grekiskt klingande namn, tjocka senatorer vänstrar med unga pojkar, det pågår våldsamma hästkapplöpningar till folkets jubel i något som lika gärna hade kunnat kallas Cirkus Maximus. Det är faktiskt jättebra. Och det är upplyftande med vilken självklarhet riktigt otäcka typer accepteras högt i hovhierarkin, bara de är tillräckligt skoningslösa i sin professionella utövning.

När jag har skrivit om annan fantasy så har jag uppehållit mig mycket vid hur bra olika magisystem fungerar. När magin är en bärande del av berättelsen blir sådant viktigt. I Kays värld finns magi, i första hand i form av någon sorts spiritism, men den förekommer mycket sparsamt och även om den tidvis spelar en viktig roll så är själva systemet inte viktigt. Det beskrivs inte ens, men det är alltså helt i sin ordning. Betydligt viktigare är då religionen. Väsentliga delar av intrigen kretsar kring religiösa spörsmål - även detta tror jag är mycket Östrom. Det fungerar bra, och blir inte mindre intressant av att åtminstone viss religiositet tycks ha verklig grund. (Öh... verklig i boken alltså.)

Man följer inte bara mosaicisten. I tid och otid hoppar man innanför skallbenet på åtskilliga av bokens karaktärer och får se hur de upplever sin tillvaro. Det kan vara en styrka, men är också en av bokens svagheter. När samma händelse repriseras med olika betraktare kan man bli lite trött på spektaklet. Speciellt en händelse vevas om och om igen, och ja, jag förstår att den var traumatisk för dem som var där, men... det blir bara för mycket. När jag ändå är inne på irritationsmoment kan jag passa på att nämna Kays faiblesse för cliffhangers. Efter ett tag börjar jag tappa intresset när det verkar hända något spännande, eftersom jag vet att vi ändå kommer att byta fokus innan det hänt klart, och sedan när man kommer tillbaka till det kan det bli lite avslaget, eller som att höra någon berätta om det enastående som hände i stället för att vara där själv.

Dessa minuspunkter är dock inte så illa att de sabbar boken. För den som vill ta en utflykt i ett intrigant och våldsamt fiktivt Rom med en rejäl mix av högt och lågt folk är det alldeles utmärkt läsning. Det är inte världens bästa bok, men det är det å andra sidan få som är.

Segraren
av Stanislaw Lem

I min nyfunna Lem-entusiasm tog jag mig an att läsa om Segraren, en riktig kortis på runt 170 sidor i rätt stor stil. Boken är både typisk och atypisk för att vara Lem. Det typiska är idéstoffet. Som jag tjatat om tidigare är ett av Lems signum (signa?) hans förmåga till att komma på originella idéer och utveckla dem. Segraren handlar om mekanisk evolution, i sig intressant men mer utarbetat i Fred på Jorden. Segraren saknar dessutom ett annat av Lems, eh, kännetecken: inblandningen av mänsklig inkompetens, byråkrati och ren otur som bidrar mycket till njutbarheten av hans andra böcker. Det gör att boken sammantaget blir rätt torftig. De medverkande karaktärerna är helt ointressanta och man glömmer dem omedelbart. Samtidigt gör det boken lite intressant som stilövning (i genren "nu rensar vi bort allt mänskligt tjafs") och det är en av de mer våldsamma Lem-böckerna. På något sätt tycker jag också att där Arthur C Clarke snabbt blir enformig i sitt superlativande om hur stor Rama är hittar Lem alltid ett sätt att få "terajoule" att låta intressant och stort. Förutom sina övriga förtjänster är Lem fenomenal på att få sina storslagna spektakulariteter att låta storslaget spektakulära i stället för bara banaliteter med superlativ, och även om Segraren inte är det främsta exemplet på detta finns det ändå med så att man känner att Lem hållit i pennan.

Silmarillion
av JRR Tolkien

Silmarillion är i vid mening bakgrunden till Sagan om ringen. Den börjar vid världens skapelse med en av de bästa skapelseberättelser jag läst och drar igenom historien ungefär fram till det man hör talas om i Sagan om ringen. Det är högtravande, det är svulstigt, det dräller av ädla hjältar och slemma skurkar. Och det är väldigt bra. Stilen är en helt annan än i Sagan om ringen. Silmarillion har mer karaktären av en samling nästan fristående sagor, och det är kanske de bästa sagor jag läst. Riktigt personliga blir de först mot andra halvan av boken, före dess är det mer av gudamytologi - men bra sådan. Den otåliga läsaren kan säkert tycka att det går väl långsamt ibland, men det anser jag att det är värt.

Slaughterhouse 5
av Kurt Vonnegut

Fatalistiskt berättas historien om Billy Pilgrim, hans liv som menlös soldat i andra världskriget och därefter. Eldstormsbombningen av Dresden är ett centralt tema. Ja, vi vet att Dresden var fruktansvärt. Det gör inte att en bok om det automatiskt är bra. Vill du ha en rolig antikrigsbok, läs Moment 22. Vill du ha mer av krigets fasor, läs De nakna och de döda. Fördelen med Slaughterhouse 5 är att den i alla fall är kort. Ändå var det jobbig att läsa, för den engagerar egentligen aldrig. Jag kan nog förstå greppet med den fatalistiska skrivstilen, men resultatet är övervägande tråkigt. Dessutom är texten pepprad med litterära manér jag inte tål. Jag vet att den här boken är hyllad av många, men mig mig får de inte med.

Starship Troopers
av Robert Heinlein

Jag brukar hävda att filmen Starship Troopers är mycket bättre än sitt rykte. Den är en förhållandevis intelligent och elegant samhällskommentar förklädd till amerikansk sciencefictionactioncollegefilm, vilket gör den bättre än om den bara varit samhällskommentar. Nu har jag läst förlagan, att döma av pärmen skriven redan 1959. Filmen visade sig ha följt boken ganska väl samtidigt som den gjort rätt stora avsteg.

Första kapitlet är riktigt bra rymdkrigaction, med en pluton hårda grabbar som genomför rymdens motsvarighet till luftlandsättning med fallskärm. Det står klart att Mobile Infantry, som i filmen var en samling höns på dagisformering beväpnade med ärtbössor, i boken behärskar vettig stridsteknik och har individuell beväpning motsvarande mer en pansarpluton än vad som i min militärtjänst plägade kallas AK-knekt. Jag håller mig kvar vid det här med militär tjänstgöring; det förefaller uppenbart att Heinlein genomgått sådan, eller åtminstone studerat den noga. Vid den efterföljande beskrivningen av utbildningen slås jag nämligen flera gånger av kvalitativt igenkännande från min egen militärtjänst. Det viss säga att det de gör i boken visst är många gånger jobbigare och farligare på alla sätt än vad jag gjorde, men den principiella igenkänningen var ändå stor. Dit kan räknas avsaknaden av kvinnor; det mobila infanteri som var könsneutralt i filmen är i boken en helt manlig affär. Ärligt talat känns filmens upplägg mer rimligt.
Om jag nu ska fortsätta jämförelsen mellan film och bok så kan jag säga att filmen följer bokens handling mer i princip och i stora drag än i detaljer. Mer intressant är kanske att filmen relativt tydligt utmålade jorden som fascistisk, och det var över lag mycket tredje riket-vibbar. De är inte alls lika starka i boken, även om det är tydligt att nittonhundratalsdemokrati inte står så högt i kurs. I gengäld får man betydligt mer av diskussioner om moral, uppfostran och statsskick än vad som är möjligt att ha i en film. Bra? Inte tillräckligt att ensamt grunda en bok på kanske. Men i kombination med huvudpersonens militära liv, absolut.

Efter att ha inlett med en skildring av en militär operation och därefter beskrivit hur huvudpersonen hamnade där fortsätter boken att handla om hans liv i kriget. Det är en bra bok, och lite av en sidvändare, trots att det ibland blir lite mycket rabblande av organisation. Den lyckas vara både enkelt underhållande och vållande till en smula eftertanke. Där filmen var mest intressant för sin samhällsskildring skulle jag nog säga att bokens främsta poäng är hur huvudpersonen mer och mer smälter in i den militära miljön. Men trots att de skiljer sig åt på inte oväsentliga punkter skulle jag vilja säga att film och bok är utmärkta komplement till varandra. Värda att konsumera var för sig, men kombinationen är riktigt, riktigt bra.

Tehanu
av Ursula K. LeGuin

Tehanu är en uppföljare till LeGuins fantasytrilogi om Övärlden. Det var nu riktigt länge sedan jag läste trilogin, men jag minns den som bra och efter att ha läst denna bok har jag bestämt mig för att läsa om den. Det är rekommenderat men kanske inte strikt nödvändigt att ha läst trilogin innan man läser Tehanu. Den skiljer sig dock mycket från trilogin. Där trilogin handlade mycket om magi är magin bara ett underliggande spår i Tehanu. I stället är det en gammal änka det handlar om; hennes liv, hennes tankar, det brända, misshandlade och utnyttjade barn hon tagit sig an. Tonen är lågmäld med ett stänk av - ja, är det bitterhet, eller resignation, eller acceptans? Även om böckerna är olika kom jag att tänka på Tove Janssons Pappan och Havet. Båda handlar mycket om grubblerier över ens plats i livet. Tehanu är fint skriven, ingen flammande fackla eller patetisk pamflett som Påven Johanna utan en elegi över livet och en dov betraktelse av relationen manligt och kvinnligt - i Övärlden, även om det visst går att dra paralleller till vår värld om man vill göra det. Som kvinnoporträtt står den sig mycket gott.
Nu låter det som en väldigt pretentiös bok ändå. Det tycker jag inte att det är. Det är heller inte den bästa bok jag läst. Men den är stillsamt och fundersamt bra.

Tärningsspelaren
av Lucius Rhinehart

eller The Dice Man, som den hette när jag läste den - jag vet inte varför jag satt ut den med svensk titel här. En psykoterapeut med motivationsproblem beslutar sig för att överlåta en massa beslut till tärningen, vilket givetvis får stora konsekvenser. Det här är något av en modern klassiker, vilket i sig kan vara ett motiv till att läsa den. Historien utvecklar sig inte helt förutsägbart, vilket förstås är lite av poängen med en sådan berättelse. Underhållningsmässigt går det i vågor. Det är kul ett tag, så planar det ut och jag blir lite trött på hela grejen, men så händer det något som gör att det tar fart igen. Och så planar det ut. Så håller det på. Den påminner mig faktiskt en del om Heinleins Stranger In A Strange Land. Bitvis kan man läsa boken bara för att den är roligt skriven - speciellt på engelska då, mycket av formuleringskonsten verkar ha gått förlorad i den svenska översättningen. Men vad ska jag säga sammanfattningsvis? En tankeväckande bok som inte är så absurt bra som ibland påståtts, men som aldrig är uppseendeväckande dålig och ganska ofta riktigt rolig.

Uncle Fred in the Springtime
av P G Wodehouse

eller Farbror Fred på vårhumör får stå som främsta representant för P.G. Wodehouses böcker. Wodehouse läser man helst på engelska, men det finns utmärkta svenska översättningar om man är lat. Böckerna utspelar sig i ett 20-talsengland som aldrig funnits, i en fjantig överklass som aldrig riktigt funnits. Historierna är påfallande lika varann. Men det man läser för är dels det underbara språket, med en sprudlande formuleringslusta och halsbrytande ordvrängeri, dels förvecklingarna. I U.F. in the S-time når dessa sin höjdpunkt, och ideligen intalar man sig att nu håller det inte längre, nu måste huvudpersonernas korthus av lögner rasa ihop - men det gör det inte! Det finns inget djup i böckerna, det är ren, ytlig nöjesläsning. Men vilket nöje! Särskilt om man som jag brukar hävda att man är född 74 år för sent, i fel land och i fel socialgrupp, och misstänker att man med lite övning skulle bli en mycket bra överklassfjant.

Wheel of Time
av Robert Jordan

Fantasy. Det kan locka eller skrämma, beroende på erfarenhet eller fördom. Själv hade jag innan jag började läsa Wheel of Time - WoT - inte läst så fruktansvärt mycket fantasy, förutom de obligatoriska Tolkienverken. Jag kände mig inte heller så ivrig att börja, eftersom det finns rätt mycket dålig fantasy, och WoT luktade TV-såpa; jättemånga jättelånga delar, den tar ju aldrig slut! Till slut föll jag dock för det samlade grupptycket från min bror och ett par av mina kompisar och började med första delen, "the Eye of the World".

Nu har jag läst alla nio delar som i skrivande stund finns utgivna. Jag har läst det mesta av en omfattande inofficiell FAQ. Jag väntar med icke obetydlig iver på nästa del. Kort sagt, jag är fast.

Jag tänkte inte förklara i detalj varför, eftersom det lätt skulle urarta till ett jätteprojekt. Några odetaljerade kommentarer är dock på sin plats:

För det första är längden på serien en avgörande faktor. Jag har aldrig läst något så långt tidigare, och hittills är det gott och väl 6000 sidor. På en sådan sträcka kan man bygga upp en oerhört komplex värld med många komplexa karaktärer. Det är också vad författaren Robert Jordan har gjort. I runda slängar 500 karaktärer är namngivna (någonstans runt bok sju började det bli svårt att hålla ordning), och påfallande många spelar roll och är, om inte komplexa, så i alla fall nöjaktigt oplatta. Det är inte världens främsta karaktärsskildring, men detta är ett fall då kvantitet i mitt tycke uppväger eventuella brister i kvalitet. Alla håller inte med.
Detsamma gäller världen, länderna, de politiska systemen och, ja, tillvaron över huvud taget. Seriens svaghet, dess mastodontlängd, är också en av dess främsta styrkor. Gällande världen i stort är det värt att tillägga att den, med några undantag, känns trovärdig. Sällan är något så grovt karikerat som tex i David Eddings på många sätt patetiska Belgarion-serie, utan känslan är att världen fungerar.
Minst lika viktigt för mig är att magisystemet fungerar. Med "fungerar" menas att det är hyfsat konsistent och sätter rimliga gränser för vad som är möjligt och omöjligt. Detta är en svår konst. Harry Potter och Sabrina, för att nämna några, misslyckas kapitalt, totalt och slutgiltigt på denna punkt. LeGuins Övärlden är det jag läst hittills som fallit mig mest i smaken på denna punkt, men WoT har tagit över tronen. Jag drar inga detaljer, men Jordan har lyckats bygga ett system som, tja, både fungerar och känns bra; för att uttrycka sig kryptiskt, ett system som inte bara är ett mål utan även ett medel till ett mål. Det är bara i de allra senaste böckerna som några oroande, potentiellt destabiliserande element kommit in. Vi får väl se vart det leder.

Sammanfattningsvis är WoT en mycket engagerande serie som är mer än läsvärd, trots den tid det tar.

Jag vill inte vara civilingenjör. Jag vill vara en Aes Sedai.

Uppdatering: Jag har nu läst också den tionde boken och funderat en del. Jag börjar få vissa invändningar mot den här serien. Så här är det (varning för vissa milda spoilers):
Den första boken är inte så himla bra. Det räcker för att läsa vidare, men det är väl det också. Faktum är att det tar tre böcker innan serien kommer igång på allvar. Sedan är det - med vissa undantag förstås - riktigt, riktigt bra i några böcker. Och jag menar Riktigt Bra. Det händer saker, ondingarna rockar, en del godingar också. Sedan börjar något hända - eller snarare tvärtom. Vid den sjunde boken har karaktärerna blivit så många att de inte går att hålla reda på längre, utan man får använda någon extern lista. Vid den åttonde boken har allt svällt över sina bräddar till den grad att storyn går framåt i snigeltempo. Jordan tycks dock inte inse det utan fortsätter att detaljerat beskriva vad alla har på sig, och tvingas jag läsa om en badritual till tar jag inte ansvar för mina handlingar. Det är dock fortfarande läsvärt, men man börjar ana oråd.
Nionde boken är till stora delar rätt seg, men avslutas med en händelse av världsomstörtande betydelse. Sista kapitlet är fenomenalt bra. Allt är förlåtet. Nu är förväntningarna höga på att saker och ting ska ta fart i tionde boken, förutsättningarna finns verkligen.
I tionde boken händer ingenting. Ingenting. Den är dessutom tråkig. Den världsomstörtande händelsen kommenteras knappt. Ingen orkar bry sig. Alla är för upptagna med att bada eller intrigera lokalt.
Jag kommer att läsa den elfte boken också, men jag är orolig för seriens framtid. Jag rekommenderar fortfarande att man läser den (om inte annat kan man sluta efter bok sex då saker i allmänhet står på topp), men inte lika förbehållslöst som förut.

Ytterligare tillägg: Angående Det Stora Mysteriet i serien som inträffar i slutet av The Fires of Heaven (femte engelska boken): Jag är egentligen rätt kass på att lista ut sådant här. Men efter att ha läst vad andra har listat ut har jag bestämt mig för att ta ställning, och jag gör det här.

Kvinnor
Det här är faktiskt riktigt intressant. Efter att ha läst en fyra-fem böcker tyckte jag att det var lite väl mycket starka kvinnor, en i varje buske ungefär. Nästan vartenda land verkade vara matriarkat. Så jag räknade. Och det visade sig att det var nästan exakt jämnt - hälften mansstyrda, hälften kvinnostyrda. Aha! Typiskt det där fenomenet att när flickorna får en tredjedel av uppmärksamheten i klassen... ja ni vet.
Det finns dock problem. Vid det här laget tror jag att det har tippat över så att det är klar kvinnodominans i styresskicken. Inget fel med det - varför ska det behöva vara precis jämnt? Nej, problemet ligger i själva kvinnoporträtten. Nästan inga är renodlade ragator eller korkade våp, men det blir för mycket av det goda. Presenteras en ny kvinna är det en rejäl lågoddsare att hon har exceptionellt stark karaktär, hårda ögon, ett befallande yttre (och gärna en magnifik byst). Hon är van att bli åtlydd och tål inget nonsens. I sig inget fel med det, men bristen på variation är påtaglig. Män finns av alla upptänkliga sorter, men kvinnor är väldigt ofta av ståltyp. Jordan är så mån om att ha en jämlik värld att han faller på eget grepp.

När jag väl kommit en bit på böcker och filmer slog det mig att det kunde vara en idé att täcka en stillasittande underhållningsform till - dataspel. Eftersom jag gör anspråk på att vara lätt till medeltung datanörd gäller det ju att visa att jag är bevandrad inom detta område. Det visade sig snart att det är väldigt lätt att skriva jättemycket om varje bra spel, och, ja, här är de, återigen ett urval av vad jag anser vara bäst.

Om spels åldrande: Värt att hålla i minnet kan vara att många av spelen här har några år på nacken, och inte håller högsta bild- och ljudkvalitet. Även mina uttalanden om snygg grafik samlar på sig tid. Det är dock av underordnad betydelse; koncentrationen ligger på själva spelvärdet, som visserligen inte är helt frikopplat från den estetiska upplevelsen, men i samtliga fall nedan står sig trots åldrad kosmetika.

Spel här:

Final Fantasy VII
Total Annihilation
Tie Fighter Collector's CD
Grim Fandango
Europa Universalis
Gabriel Knight 3

Final fantasy VII är, förutom ett lätt paradoxalt namn, ett japanskt rollspel ursprungligen utvecklat för Playstation. Det ska man inte låta sig skrämmas av; enligt mig är det, i likhet med de flesta eller alla spel på denna sida, ett av de bästa spel som existerar. Det är också mycket olikt allt vad PC-rollspel i övrigt heter. Dessa tenderar att låta en göra ungefär vad man vill, och historieberättandet får stå tillbaka för spelarens vilja att följa sin egna tankar och sina egna önskningar. FF7 gör precis tvärt om. Man kan visserligen gå omkring lite som man vill, men storyn är huggen i sten från början, och bara små detaljer återstår att ändra på för spelaren. Detta är dock spelets främsta styrka, och enligt uppgift det som utvecklarna lade mesta krutet på. Storyn är nämligen enormt bra. Jag vet, det låter osannolikt. Om man tänker efter, hur bra brukar storyn egentligen vara i dataspel, jämfört med böcker och filmer? (I och för sig är det rätt ovanligt att filmer har bra story, så det är kanske ingen bra jämförelse.) Jag är ingen hängiven anhängare av rollspel, men har fått för mig att även i dessa, och i äventyrsspel, brukar storyn vid närmare påseende vara rätt tunn - möjligen undantaget Grim Fandango. Men i FF7 är den genuint jättebra. Jag trodde inte heller på det innan jag köpte det ("kom igen, hur bra brukar det vara?"), men jag fick ge mig. Historieberättandet i det här spelet spöar alla andra spel jag stött på, de flesta filmer och inte så få böcker. Dessutom har det en mycket bra onding, bra nog att ta upp kampen med the Dark Lord of the Sith.

Men, kanske någon påminner sig, spel som koncentrerar sig på berättande, brukar inte det vara spel som... Myst? (ursäkta språket) Spel där man bara tittar på vackra bilder och löser pussel som är helt orelaterade till resten av spelet, för att sedan belönas med en vacker videosnutt? Spel som mest går ut på att titta på? Med andra ord, spel icke värdiga att kallas spel? Jo, så brukar det vara. Men FF7 är ett undantag. Ehuru storyn är dess starkaste sida, så finns det ett spel också - vilket smidigt leder oss in på hur det är uppbyggt.
Ens sällskap består av upp till nio personer, men man kan bara kontrollera tre i taget; vilka bestäms ibland av en själv, ibland av hur storyn utvecklar sig. Man går omkring och utforskar sin omgivning antingen på någon karta eller i städer, byar, grottor - det vanliga. I vissa miljöer kan man naturligtivs stöta på fiender, och detta sköts på ett i PC-sammanhang oortodoxt sätt. Man kan nämligen inte se dessa fiender innan man stöter på dem, utan plötsligt kastas man in handgemäng med ett bärsärkagående hus, en gigantisk sköldpadda eller något annat bisarrt. Fienderna är nämligen ett kapitel för sig. Alla figurer i spelet är vektorfigurer, med få eller inga textures men med många polygoner - resultatet är gott. Square har sedan satt sig ned och totat ihop sanslöst många sorters fiender. Jag menar, hur många olika har tex Quake 2? Tjugo? Jag har läst att i FF7 rör det sig om uppåt 250, en siffra som inte känns orimlig. Och alla är detaljerade och har sina egna rörelsemönster. En eloge till Square för det.
Striderna utkämpas i någon mix av omgångsbaserat och realtid, och innehåller även dessa en del oortodoxa element; jag förklarar inte närmare, utan nöjer mig med att de fungerar mer än bra och håller rätt tempo. Slumpmässiga möten går oftast fort, medan de mer extravaganta bossarna i vissa fall kan ta 10-20 minuter - utan att det blir trist.
Världen man utforskar är en märklig blandning. Å ena sidan slåss några med svärd, och magi är en framträdande del av världen. Å andra sidan finns de som i strid föredrar maskingevär, och likaväl som magi kan man stöta på motorcyklar, kortläsare och faktiskt en rymdraket. Som det mesta med det här spelet - låter skumt, men det fungerar. Naturligtvis sitter Det Stora Företaget i toppen och styr, vilket kan låta klichéartat, och faktum är att i början består storyn av rätt mycket klichéer, må vara hopsatta på ett icke klichémässigt sätt. Alla spår av klichéer försvinner dock med tiden.
Tiden, ja. FF7 är inte särskilt svårt, men det är stort. Spelet klockar hur länge man spelat, och det är nog svårt att klara det på mindre än 50 timmar, mer om man ger sig in på alla sub-äventyr man kan snubbla över. Själv gick jag i mål på drygt 80, men det var onödigt lång tid.

Kosmetika. Hur ser det ut, hur låter det? I strider är grafiken mycket snygg, och har några av de snyggaste effekter jag sett. Inte nödvändigtvis mest avancerade, men estetiskt väldigt tilltalande. Utforskandet av byar motsv och filmer är en annan historia. I och med att spelet är ryckt från den lågupplösande playstation och originalen var förstörda har resultatet blivit, tja, lågupplösande. Men det de förlorar på den tekniska sidan tar de igen i estetik. Det finns inget av samma träd och samma hus som programmerarna bara tagit copy'n'paste på. Undantaget världskartan, som är en vektorbaserad jordglob, rör man sig egentligen på en gigantisk, målad bild.
Ljudet måste delas upp i musik och ljudeffekter. Musiken är ovanligt nog midi, vilket jag anser är bra - varför förklarar jag i min utläggning om Tie Fighter. Har man ett bra midi-kort är musiken bland den bästa i spelmusikväg (åter något som gäller de flesta eller alla spel på denna sida). En indikation på det är att jag snokat rätt på den och faktiskt lyssnar på den då jag till exempel slösar bort kvalitetstid på att skriva till en hemsida som det är tveksamt om ens mamma besöker.
Om ljudeffekterna är jag beredd att säga: "Vilka ljudeffekter?" De kan inte sägas vara annat än rent dåliga. Oftast gör de sitt jobb (inte mer, inget extra bra), men inte alltid. maskingevär är inget annat än skrattretande. Det förstör inte spelet, men det är ju lite trist.

Finns det inget dåligt? Konverteringen från Playstation är bitvis rätt usel. Absurda krav på hårddiskutrymme (Playstation har ju ingen!), ovanligt kräsen med hårdvaran, kraschar lite då och då. Inte extremt på något sätt, men lite störande.

Slutkläm: Ett av de bästa spelen. Någonsin. Äg. Men titta inte i förväg i några lösningar, det bara förstör. Öppna inte ens katalogen med filmer på skivan, de har mycket avslöjande namn. Titta inte ens på Playstationfodralet; på den baksidan har de valt att placera den mest avslöjande bilden i hela spelet.

Rimliga systemkrav enligt mig:
Intel P200, gärna PPro eller P2. 32 Mb RAM, win95. 230 Mb hårddiskutrymme, 64 Mb swapfil. Tänk inte ens på att spela utan 3D-kort, mjukvarurenderingen är ett skämt. Kräver inte mycket kraft från kortet - sjunger och dansar på tex Permedia 2 och Voodoo 1. Däremot är det kräset med vilka kort det accepterar, särskilt nVidias olika chip är problembarn. Se också till att ha en handkontroll, även kallad joypad. Kom igen, de finns för under hundralappen! Slutligen vore det ett hån mot gud och sunt förnuft att inte ha wavetable-midi, helst ett av Yamahas XG-kort - musiken är faktiskt specialskriven för XG-standarden (en uveckling av General Midi).
Not: Fungerar under Win9X, men dåligt eller inte under NT, 2k och XP.

Total Annihilation - ett fånigt namn, en fånig bakgrundsstory, ett superbt spel. Det handlar om RTS, Real-Time Strategy, en ättling till Dune 2 och Command & Conquer. Ättling på samma sätt som Quake och Unreal är ättlingar till Wolfenstein3D. Utifall att läsaren inte skulle vara bekant med genren beskriver jag den kort: Målet är att spöa på motståndaren. Detta görs lättast genom att bygga sig en bas med vapenfabriker, försvarskanontorn och något sätt att försörja sig på; det kan handla om att skörda kryddor, bryta metaller, producera el eller nästan vad som helst. Sedan producerar man lämpliga enheter, promenerar över till den lede fi och hoppas att det räcker för att förvandla dennes bas till slagg. TA utspelar sig i en futuristisk miljö där maskiner dominerar totalt. Människor syns aldrig. TA innehåller därför varken blod eller döende skrik, bara vrak och metallskrammel. Om detta är bra eller dåligt torde vara upp till spelaren. Enheterna man kan bygga är i stort: Bilar (stridsvagnar), K-bots (robotar på ben, tänk infanteri), flygplan, båtar och i expansionspack svävare och sjöflygplan. TA är i grundläggande koncept rätt likt de flesta RTS-spel, så jag tänkte mest ägna mig åt att i punktform tala om vad som oftast till det bättre skiljer det från dess genrekollegor jag träffat.

• Grafik: Inga sprites i sikte. Alla enheter är vektormodeller, kompletta med ytstruktur, ljussättning och antialiasing (vet inte vad det heter på svenska!). Vektormodeller tenderar i och för sig att vara mindre detaljerade än sprites, men jag tror inte det gäller här; varje modell består av en vansinnig mängd polygoner, och är i varje fall inte mindre detaljerade än andra spels enheter. Animationen av dem är fantastisk. Såsom varande vektorobjekt kan de naturligtvis stå vända i vilken vinkel som helst. Spaningsrobotar springer med långa, vägvinnande steg. Mobilt artilleri rister till när det ger eld. Flygplan flyger som flygplan, rollar och har sig. Vindkraftverk snurrar med sin rotor. Vissa k-bots drar sitt vapen ur något som måste kallas bältet. Och så vidare. Man kan spela i de flesta upplösningar mellan 640*480 och så högt som grafikkortet klarar - jag har funnit att 1024*768 fungerar bra på en P2-300. Och, för att poängtera, det är så vackert... vackraste spelet hittills? Kanske.
• Ljud: Musiken är CD-Audiospår. Till skillnad från de flesta spel har man inte valt ett rock- eller synthtema, utan i stället hyrt in en symfoniorkester som fått göra det symfoniorkestrar är bra på: Spela klassisk musik, komponerad för TA. Kan man acceptera att inte ha rock i högtalarna är musiken ett stort plus som förhöjer den storskaliga stämningen.
  Ljudeffekterna är bra. Ubåtar bubblar tillfredsställande, sonarstationer piper sonaraktigt, stridsvagnar brummar, flygplan viner, kanoner levererar kanonader, laserkanoner låter inte som laser låter utan som man vill att laser ska låta, hydraulik tjuter. Effekterna gör vad de ska och gör det bättre än i de flesta spel, men inte så att man jublar.
• 3D: Kanske spelets främsta tillgång. Andra spel har någon sorts låtsas-3D som en mask. TA är 3D rätt igenom. Terrängen är dalar, kullar, berg, floder och hav. Man kan placera sig på en höjd för att kunna skjuta och se längre. När man skjuter behandlar TA nämligen skottet som, tja, en kaströrelse. Ju högre upp du är, desto längre kommer du. Man kan skjuta över saker. Höjder kan stå i vägen. En haubits kan lobba över höjden, men en laser måste ha en rät linje att skjuta efter. Sikten fungerar på liknande sätt. Stå högt, och du ser längre. Stå vid en höjd, och du ser inte vad som finns bakom. Jo då, den omväxlande hatade och älskade Fog of War är närvarande - fast i Skirmish kan man stänga av den. Detta innebär att du naturligtvis kan utnyttja dalgångar till att framrycka i skydd av terrängen och överraska fi, eller bygga viktiga byggnader så att de åtminstone delvis skyddas mot fientlig långdistanseld av snäll terräng. Denna uppmärksamhet ägnad åt fysiken avspeglar sig också när saker går sönder. Ett flygplan som sprängs sprider sina vrakdelar i samma riktning som det flög, på ett mycket övertygande sätt. Ett exploderande vindkraftverk skickar ofta iväg sin rotor på en spektakulär luftfärd. Skräp från explosioner flyger över huvud taget omkring på ett sätt som åtminstone ser väldigt realistiskt ut. I och med att vattnen har djup (inte bara ett oändligt djup som i andra spel jag kan komma på) kan skepp som förliser på grunt vatten sjunka till botten men fortfarande ha delar av sig ovanför vattenytan, dymedelst spärrande vägen för andra skepp som vill fram där. Detta gör också att de största slagskeppen och ubåtarna inte kan ta sig uppför floder och liknande.
• Vrak: När något går sönder lämnar det i allmänhet ett vrak efter sig. Detta är ivägen när andra vill fram, vilket kan bli ett stort problem med mindre smidiga enheter. Mer än en gån har jag sett en grupp stridsvagnar under anfall gå under då några fallit för försvarseld och de andra fastnat i trafikstockning. Men man kan också återvinna vraken för att få metall, vilket ofta kan vara en bristvara - och utan metall bygger man inga robotar.
• Commandern: Hjärtat av din armé är commandern, ditt alter ego. Den kraftigaste enheten på slagfältet. Kan inte flyga, men tar sig fram nästan överallt. Beväpnad både med en lätt laser och en så kallad Disintegrator Gun som förgör vad som helst med ett skott - fast den är långsam och drar mycket energi. Kan bygga grundläggande saker; det är så man kommer igång. Tål väldigt mycket, regenererar sig själv. Men: Dör han har du förlorat, och det håller oftast inte att bara storma fi med honom. En joker i leken och en så kallad nice touch.
• Byggstilen: Äntligen är man av med oskicket att beställa en byggnad, bygga den på något immateriellt sätt och när den är klar placera ut den där det passar. I TA måste du bygga prylen. Vill du bygga ett kanontorn får en byggrobot vackert sätta igång och bygga det på plats. Detta är helt överlägset. Så många robotar som får plats kan hjälpa till, och vi är av med fåniga regler om att bara kunna bygga invid en annan byggnad. Vill du bygga kanontornet vid fiendens bas så står det dig fritt, bara du kan försvara den obeväpnade byggroboten och det icke operativa tornet tills det är färdigt. Vidare kan man - Halleluja! - sätta order på kö. Man kan säga åt sin fabrik att bygga först fem bombplan, sedan ett radarplan (á la AWACS) och sedan ett gäng fighters. Eller be sin byggrobot att först bygga ett missiltorn, sedan promenera iväg en bit och smälla upp en solfångare, därefter börja patrullera längs godtycklig rutt och automatiskt ta hand om vrak. Jo då, man kan sätta enheter på patrull.
• Storlek: Size does matter. TA är stort! Saker har räckvidd. Lite mer avancerade enheter kan avge verkanseld på en skärms avstånd (alltså en skärmbild i 640*480). Kanontorn en och en halv. Slagskepp med feta kanoner två. Och, för alla som i likhet med mig förvärvat en förkärlek för artilleri, smaka på det här: De tyngsta kanonerna når uppemot tio skärmar. Det säger kanske ingenting så här, men tro mig, det är långt. Kanske för långt? undrar skeptikern på sitt njugga sätt. nej, oftast inte. Kartorna man spelar på är nämligen jättestora, som vanligt i framtiden. Jag vill minnas att i tex Red Alert var det knepigt att hitta en karta större än 5*5 skärmar. I TA är det inte ovanligt med 12*12 eller 20*20 (de måste självfallet inte vara kvadratiska). den största som följer med är 40*40, vilket måste betraktas som stort. Man kan även ladda ned kartor, jag anser att Tamec, TA Map Evaluation Center, är ett jättebra ställe.
  Med den skalan blir slagen inte så mycket skärmytslingar längre, som känslan ofta var i tex C&C, utan mer hela fältslag, eller, på vissa kartor, ett helt krig, där bara ens bas kan uppta större yta än hela banan i Red Alert.
• Destruktivitet: Visserligen varken blod eller döende skrik, men o så destruktivt och våldsamt ändå - och det är ju ett stort plus. Det är kanske bara summan av ovan och nedan nämnda faktorer som gör det, men jag tycker att det i mitt ständiga exempel C&C / Red Alert känns som om enheterna pucklar på varann för att de måste, medan de i TA går in mer helhjärtat för det. Det är liksom mer kraft. Man skjuter hårdare och längre, är fler, exploderar mer och använder i största allmänhet mer våld på ett entusiastiskt sätt.
• Ickebiologisk mångfald: Enheterna är inte bara varierade och bra, de är också många. Hur många vet jag inte, men inklusive byggnader kanske hundra per sida. Det finns gott om utrymme att variera sig. De båda sidorna är mycket väl balanserade, mycket beroende på att de i stort har samma enheter, bara med olika namn och utseende.
• Kriga som du vill: I Red Alert fanns det ett sätt att vinna: Bygg många stridsvagnar och åk iväg med dem och rensa. I TA finns ingen enda, vinnande strategi, vilket är mycket av skönheten med upplägget. Vill du absolut bygga många stridsvagnar är det mycket möjligt att det fungerar - men glöm inte bort att om terrängen är besvärlig fungerar antagligen en armé av smidiga k-bots bättre. Är du flygfetischist vill du naturligtvis bomba ut fi. Fungerar kanske också. Finns vatten kan det löna sig att bygga några slagskepp och ägna sig åt kustbombardemang. Eller kanske, som jag på sistone börjat med, bygga små grupper av svävare. Tål inte mycket, men snabba och tar sig fram över såväl land som vatten och syrasjöar (som fräter sönder andra enheter). Man rensar antagligen inte fiendebasen med dem, men för en hit-and-run-attack och slå ut en fusionsreaktor, något elakt artilleri eller strategiskt mål efter tycke är de utmärkta. Kontentan är alltså att i TAs rike blir envar lycklig på sin fason. På samma sätt kan man designa sin bas som man vill, eftersom fåniga byggbegränsningar är borta. Det står dig fritt om du vill ha en tätt sammanhållen bas med en vägg av kanontorn, eller om du föredrar att sprida ut dig för att få tag på så mycket metall som möjligt. Eller kanske flera, sinsemellan oberoende baser? Valet är ditt.
• Namn: Namnet på spelet må vara fånigt, men många enheter har trevliga namn, exempelvis slagskeppet Warlord, kanonen Punisher eller spelets mest långskjutande plasmakanon: Intimidator. Det var bättre när jag trodde att "intimidate" betydde "förödmjuka", men det håller fortfarande. Ingen stor grej, bara ytterligare s.m.s. nice touch. Precis som det faktum att om det finns skog kan man sätta eld på den, och elden gör skada på enheter. Ett tillfredsställande sätt att irritera fi, även om en bränd skog innebär att man inte längre kan gömma sig under träden.

Det har kanske framgått att jag gillar det här spelet. Jag har klankat så mycket på C&C att jag tycker att jag måste säga att jag tyckte mycket om det. Det var, och är, ett tufft spel med trevligaste installationsprogrammet i spelhistorien och en röst (den som berättar och säger saker som "Ion cannon charging") som jag ska gifta mig med. Men det har inget att sätta emot det magnifika Total Annihilation.

Finns det inget dåligt? Jo, lite. Storleken på en del kartor gör att det ledigt kan dröja en halvtimme innan man får kontakt med någon motståndare. Och försvarsenheterna är lite för effektiva. Jag har börjat misstänka att det går att bygga ett försvar som faktiskt inte går att övervinna. (Till TA-veteraner: Okej, jag antar att 100 Krogoth skulle klara det, men det är inte ett realistiskt scenario.)

Rimliga systemkrav enligt mig:
All flashighet har sitt pris. PPro eller P2, ju snabbare desto bättre. 64 Mb RAM eller mer, win95 eller winNT (eller någon av deras efterföljare). Någonstans mellan 30 och 200 Mb hårddiskutrymme, beroende på hur mycket man vill installera. Använder ej 3D-kort.

Tie Fighter Collector's CD är en samling bestående av originalet Tie Fighter och två uppdragsdiskar, Defender of the Empire och Enemies of the Empire, varav den senare bara finns i denna samling. Tie Fighter är svaret på varje Star Wars-nörds hemliga drömmar - och jag talar inte om prinsessan Leia i guldbikini. (Att inte vara Star Wars-nörd och ändå gå på KTH anses för övrigt i många kretsar vara tvivelaktigt, och att inte ha sett filmerna är närmast ett ärende för disciplinnämnden.) Nej, vad det handlar om är att vara en fighter pilot i Star Wars, och inte nog med det: En fighter pilot för the Evil Galactic Empire. Vem vill vara kompis med mes-Luke när man kan flyga med den mörke lorden själv? Japp, i minst ett uppdrag flyger man med Vader. Behöver du veta mer?

Nå. det handlar alltså om att flyga för imperiet och ge alla som är dem emot på skallen, framför allt de där töntiga rebellerna i sina löjliga X- och A-wings. Riktigt tuffa tuffingar flyger skepp utan sköldar. För varken Tie Fighter, Tie Interceptor eller Tie Bomber har sådana, och de är klent byggda också; imperiets grundläggande filosofi vid skeppsbygge verkar vara att ha så många eldrör mot fi som möjligt. På många sätt en klok filosofi, men vad det innebär för dig är att det knappast kan beskrivas som långsiktigt att gentemot Y-wings anta en, s.m.s. head-to-head, all guns blazing-attityd. En eller två träffar gör slut på din Tie Fighter. Kom ihåg att imperiets flygdräkter inte har livsuppehållande system, och i rymden kan ingen höra dig skrika... om inte annat på grund av alla motorvrål från mer lyckligt lottade Tie Fighters.
Lite längre in i spelet får du flyga skepp med sköldar, och det tillkommer även nya skepp med vilka du med en patriotisk sång - gärna Imperial March - på läpparna självsäkert kan ramma en Y-wing.

Spelstilen i Tie Fighter är snarast som en simulator, fast det är förstås lite svårt att uttala sig om realism. Men man är inte som i tex Rebel Assault bunden till att åka på räls, utan kan åka hur man vill och hur långt som helst (rymden är dock väldigt tom, som sig bör). Man har wingmen som sköter sitt, och även om de inte är några äss vill man inte vara utan dem. Skeppet är hyfsat komplicerat att flyga, och det finns förbluffande många knappar att hålla reda på, även om alla inte behövs. Själva flygandet är lätt, det är bara att dra på full gas och använda sin joystick. Men samtidigt ska man fördela energi mellan motor, laser, eventuellt sköldar och kanske en traktorstråle, som de mer sofistikerade skeppen har. Samtidigt ska man hålla reda på uppdragsmålen, som kan komma att radikalt ändras mitt i all action, upprätthålla någon sorts kontroll över sina wingmen, och så vidare. Understundom blir det väl starkt informationsflöde, och då är det skönt att kunna gå in på tex den mycket genomarbetade kartskärmen där man får en 3D-representation av hela slagfältet som du kan snurra runt, låsa på mål och ge order åt wingmen. Eller logskärmen, en logg som med tidsangivelse dokumenterar all radiotrafik och alla händelser som nyanlända skepp, nedskjutna wingmen etc. Eller kanske målskärmen, som klart och tydligt talar om vad som ska göras och vad som redan är gjort. Medan man är inne på dessa skärmar pausas spelet, vilket kanske inte är så realistiskt, men det höjer spelbarheten avsevärt. Det är utmärkande för Tie Fighter att man på många sätt offrat realism (kom igen, det är Star Wars, med laser du faktiskt ser komma mot dig - realism var liksom aldrig prioriterat) för spelbarhet. Och Tie Fighter är ett av de mest spelbara spelen jag spelat. Misslyckas med ett uppdrag, och du får göra om det, med alla nedskutna skepp återuppståndna. Inte realistiskt, men spelbart. Man är inte rädd för att experimentera med lite oortodoxa metoder då. Om man till exempel dras med en fiendefregatt som spyr ut störande fighters, kanske man före uppdraget skulle slänga alla småmissiler över bord och lasta på några rejäla bomber i stället, och ge sig på fregatten? Kan vara värt ett försök.
Uppdragen är mycket varierade. Det kan handla om ren dogfight, eskort av konvojer, attack av andra konvojer, tillfångata höga höns och mycket annat. Spelet styrs av en story som ehuru knappast värdig att ges ut på bok räcker och blir över för spelet. Undantaget mellan avklarade kampanjer får man inga cutscenes, utan allt berättas i briefing och debriefing. Dessa är mycket grundliga och täcker nog allt man behöver veta, både om bakgrunden till uppdraget, mål och resurser.
I de fyra första kampanjerna, som kan spelas i vilken ordning man vill, är man mest den lille kuggen i det stora maskineriet. Därefter, när storyn tar fart och man får biffigare skepp, spelar man själv en alltmer framträdande roll - vilket på ett tillfredsställande sätt uppmärksammas av såväl lord Vader som kejsaren själv.

Den för rättänkande så viktiga Star Wars-känslan är väldigt närvarande under hela det jättestora (som vanligt i fram- eh, för länge sedan) spelet, som innehåller något i stil med hundra uppdrag. Det finns tre svårighetsgrader som man kan byta mellan när som helst mellan uppdragen. Hard är verkligen svårt från början. Easy börjar som lätt, men blir med tiden rätt svårt även det, åtminstone för mig. Skulle man sitta jättefast på något uppdrag kan man välja att göra sig odödlig och / eller ge sig oändlig ammunition, vilket ofta - men inte alltid - hjälper. Till skillnad från i X-wing får man fortsätta till nästa uppdrag även om man fuskat. Däremot får man mycket få poäng och blir knappast befordrad, och the Secret Order of the Emperor lär man inte se röken av... så fuska med förnuft.

Kosmetika. Hur ser det ut, hur låter det? Det har åldrats väl, med tanke på att det är från någon gång 94-95. Collector's CD hade en rad kosmetiska förbättringar. Grafiken, till att börja med: 3D-kort för vanliga konsumenter var knappt påtänkt när det här gjordes. Man får välja mellan 320*200 och 640*480. Skepp är gouraudskuggade polygoner utan textures. Grafiken beskrivs bäst som funktionell - den gör sitt jobb men är sällan ögongodis. Man har dock sällan tid till detaljstudier, och på lite håll ser det mesta skapligt ut. Det faktum att man känner igen skepp från filmerna hjälper nog.
Musik och ljud håller än. Musiken, till att börja med, är i midi-format, vilket är utmärkt om man har ett wavetable-kort. Den använder Lucas Arts musiksystem som ändrar musiken beroende på vad som händer. Flyger man runt och inget egentligen händer, är den lugn. Kommer en massa skepp från hyperrymden blåses en liten fanfar. Idkas dogfight är musiken anpassad efter det - allt naturligtvis med Star Wars-tema. Musikväxlingarna är inte heller, som med CD-Audio, en klumpig affär med tvärstopp, paus och nystart, utan allt sker med mjuka övergångar. Heja midi. Med mitt XG-kort eller ett vanligt SB32 låter det dessutom riktigt bra.
Ljudeffekterna är kvalitet snarare än kvantitet. Stänger man av musiken är det rätt tyst. Inget motorljud från det egna skeppet. Andra fighters däremot låter när man kommer riktigt nära - dock ej de stora kryssarna. Men effekterna som finns är bra. Tie Fighters låter som de ska, vilket torde vara viktigast; de andra skeppen har adekvata ljud. Den stora förbättringen från föregångaren X-Wing är (ljudmässigt) att laser- och jonkanoner nu låter som de ska. Särskilt de sista är tillfredsställande att lyssna på.
Men den främsta ljudförbättringen är talet. Briefings och mycket av radiotrafiken är nu inläst på - Halleluja! - brittisk engelska! Att vara befriad från den amerikanska gröten och få höra ren, brittisk engelska får mig fortfarande att saligt le. Man kan undra varför ett amerikanskt företag gör ett sådant val. Jag hoppas på att det har att göra med att man ju faktiskt flyger för the Imperial Navy... I vilket fall har jag, för att oinitierade ska kunna ta del av denna njutning, letat rätt på två passager från två briefings med destruktiv inriktning, konverterat dem till wav-filer och lagt dem alldeles här! 8 bitar, 22 kHz mono.
The defecting forces led by Victory Class Star Destroyer Protector and their rebel allies are all to be destroyed.
For the greater glory of the Empire, destroy everything!

Finns det inget dåligt? Det är lite väl lätt att besegra capital ships. Är man ensam i en Tie Defender (ett av de senare skeppen) och endast beväpnad med lasern så vinner man en holmgång mot en fregatt. Detta är en idealiserad situation som sällan uppstår, och återigen är det antagligen en medveten justering av styrkeförhållanden för att det ska bli mer spelbart, men just i det här fallet har det gått lite långt. Mer? Nja, jag vet inte... det är inte så snyggt... (men det är billigt, under 100 kr numera!) Annars kommer jag inte på något just nu. Har man en passande maskin att spela det på och gillar Star Wars finns det knappast någon ursäkt för att inte äga Tie Fighter Collector's CD. Även om bara det första stämmer bör man ta sig en titt, ty spelet är genuint bra. När gjorde Lucas Arts senast ett dåligt spel? Loom? Rebellion påstås i och för sig inte ha varit så bra heller. Och Rebel Assault är ju inte party. Men ändå, för att hylla Lucas Arts tror jag att jag ska rabbla en del av de bra spel de gjort: Monkey Island 1-3. Day of the Tentacle. Sam & Max Hit the Road. X-Wing. Tie Fighter. Grim Fandango. Var de inte fler? Nåja.

Rimliga systemkrav enligt mig:
Vilken pentium som helst med PCI-grafik som klarar 640*256*8 VESA. Fungerande DOS. 8 Mb RAM går kanske, 16 Mb räcker definitivt. 1 Mb hårddiskutrymme, 30 eller 90 om man känner sig generös. 2X CD-ROM; med min nuvarande 36X existerar knappt laddningstider. Något ljudkort som var vanligt i slutet av DOS-eran eller är kompatibelt med dem, gärna Soundblaster förstås. Spelet kan utnyttja General Midi. Joystick krävs.

Borde jag inte säga något om X-Wing Alliance?
Jo, kanske det. X-Wing Alliance är ett hyfsat nyutkommet spel som kan anses vara den direkta uppföljaren till X-Wing och Tie Fighter. Hur står det i förhållande till Tie Fighter? Grafiken är förstås mycket bättre, och systemkraven därefter. Den nya spelmotorn tillåter många fler skepp samtidigt, vilket öppnar för stora slag snarare än skärmytslingar. Det finns även möjlighet att flyga in i rymdstationer, plus lite annat smått och gott. Tie Fighter å sin sida är större, med fler kampanjuppdrag och även en massa bra övningsuppdrag, något Alliance saknar helt. Briefingarna är bättre i Tie Fighter (inte oviktigt!) och storyn är bättre även den. Tie Fighter känns mer genomarbetat. Så vilken av dem är bäst? Det kan jag i dagsläget inte svara på. Båda är i vilket fall väldigt bra.

"With bony hands I hold my partner
On soulless feet we cross the floor
The music stops as if to answer
An empty knocking at the door
It seems his skin was sweet as mango
When last I held him to my breast
But now we dance this grim fandango
And will fo(u)r years before we rest"

Grim Fandango är ett äventyrsspel från Lucasarts och ungefär -99. Äventyrsspel alltså i bemärkelsen att spelandet väsentligen är actionbefriat och går ut på att ta sig igenom spelet genom att lösa de problem man ställs inför; problem av typen "Ge apan bananen så följer han efter dig och du kan använda honom som skiftnyckel (monkey wrench)" (exempel från ett annat spel). Säger man äventyrsspel från Lucasarts är det lätt att tänka sig tokroliga spel med mycket knashumor. Grim Fandango är något helt annat.

Spelet är en säregen blandning av latinindianskt kulturarv, film noir och Lucasarts mycket kreativa fantasi. Det utspelar sig i Land of the Dead, dit man kommer när man dör. Alla är alltså döda, och spelkaraktärerna gestaltas av skelett av samma typ som mexikanska dia de los muertes-dockor. Det gäller nu att ta sig till porten till "the ninth underworld" där man gissningsvis slutligen ska få frid. Det är en svår resa som kan ta fyra år eller fyra minuter - beroende på hur god man varit i levande livet tilldelas man olika medel för att ta sig genom de dödas land. Har man varit verkligt god, nästan helgonlik, kan man få en eftertraktad biljett till tåget Number Nine, som gör resan på just fyra minuter. Eller så kan man, som huvudpersonen Manuel Calavera, ha varit lite mindre god och måste arbeta av en del skulder innan man ens kan tänka på att ta sig själv vidare. Manuel är en sorts försäljare på Department of the Dead, där han anpassar resepaket genom Land of the Dead till nyanlända, alltefter deras moraliska kapital. Något tycks dock inte stå rätt till på byrån, och när han en dag möter Mercedes Colomar tar förvecklingarna fart.

Historien spänner över fyra (tre om man ska vara pedantisk) år och utspelar sig varje år på De dödas dag, dia de los muertes. Det är den dag då de döda reser till de levandes land och hälsar på nära och kära. Manny har dock inga sådana, och dessa dagar är de dödas land glest befolkat och ger ett lätt ödsligt intryck. De fyra åren har distinkt olika stilar, och om något så är det just stil som utmärker Grim Fandango.
För Grim Fandango är Stiligt. Grafiken är inte längre av teknisk toppkvalitet, men framför allt bakgrunderna (figurerna är 3D mot 2D-backdrops) är rasande välgjorda i en salig och fungerande blandning av aztekisk (alt toltekisk, et cetera) stil, art deco och öde storslagenhet. Genom allt går en tråd av latinsk indiansk film noir. Musiken är den kanske mest välskrivna jag hört i ett datorspel. Jag vet att jag säger det om nästan alla spel här, men det är sant! Musikstilarna varierar mellan mexikansk folkmusik och jazz (mycket jazz) och bidrar stort till spelets atmosfär. Dialogen är som vanligt lysande, men till skillnad från de flesta andra av Lucasarts äventyrsspel svämmar den inte över av skämt. Spelet är ändå roligt, men på ett svårförklarligt sätt. Det är liksom roligt i kraft av sig självt snarare än sina skämt. Och det är också allt vad film noir är - mystiska kvinnor, mord (ja, det finns en död inom döden, och den är stilsäkert genomförd. Den för andra gången döde disintegrerar i blommor, som i de dödas land alltså har en helt annan symbolik än för de levande), storfräsargangsters, cigaretter och allt som gör döden värd att dö. Omslaget säger "An epic tale of crime and corruption in the land of the dead", och det ljuger inte.

Pusslen tycker jag inte alltid är på topp. Det finns inslag av pussel-pussel, och en del går nästan bara att komma på i efterhand. Har man försökt först tycker jag dock att det inte är någon skam att fuska lite med en walkthrough; Grim Fandango är i mitt tycke inte i första hand ett spel att stånga huvudet mot, utan att uppleva.

Så för att komma till saken: Vad som gör Grim Fandango så bra, i kombination med den grafiska stilen, musiken och dialogen, är storyn och karaktärerna. Mannys sidekick Glottis, en demon, är mer eller mindre officiellt utsedd till bästa sidekick någonsin. Och det slutar förstås inte där; i praktiskt taget varenda karaktär har Lucasarts lyckats bygga in något unikt, roligt och / eller spännande, även om de bara har en handfull repliker. Storyn hjälps av den vemodiga känsla som lätt infinner sig när alla egentligen bara har - eller borde ha - ett mål: Att lämna den värld man befinner sig i. Det temat är, som allt annat, väl genomfört, och slutscenen är genuint vemodigt rörande.

Eftersom jag är en sådan skurk lägger jag upp några exempel på musiken, i mp3-format. Genomlyssning rekommenderas verkligen!
Blue Casket Bop
Domino's In Charge
Compañeros
Manny & Meche

Europa Universalis är faktiskt ett svenskt spel. Det är historisk strategi. Om man spelar stora kampanjen, vilket man gör, tar man 1492 kontroll över ett land i dåtidens Europa och leder det till 1792. Man utvecklar sina provinser, upptäcker, koloniserar, handlar, krigar och så vidare. Okej, det låter ju inte så originellt. Vad är det då som på ett principiellt sätt skiljer det från tex Civilization (2, trean har jag inte spelat)? En hel del.

• Det är inte lika mycket micromanagement; det är inte speciellt mycket man kan göra med sina provinser. Om det är bra eller dåligt är upp till var och en, men på sitt sätt är det realistiskt. Staten var svag vid den här tiden (åtminstone fram till 1600-talet), och hade inte möjlighet att detaljstyra vad som hände i städer.
• Krig fungerar fundamentalt annorlunda. Trupper drabbas av utmattning, och plötsligt är försörjningsvägar viktiga. Slag avgörs oftare genom att den ena sidans stridsmoral går i botten än att alla blir ihjälslagna. En slagen här kan sålunda komma igen när den återhämtat sig. Provinser erövras ofta genom långa belägringar, och det kan vara viktigt att starta dem vid rätt årstid för att i möjligaste mån undvika vintern. Om man erövrar en stad i Civilization är det som om man alltid haft den. I EU är erövrandet av provinser att betrakta som förberedelse inför fredsförhandlingarna.
• Diplomati spelar en oerhört mycket större roll än i Civ. Till att börja med fungerar den. Jag tänker inte gå in på detaljer, men det är verkligen viktigt vad andra länder tycker om en - och om varandra - och man kan snärja in sig i ganska omfattande härvor av allianser och giftermål. Den som anfaller andra länder och erövrar provinser alltför makthungrigt blir snabbt avskydd och får stora allianser emot sig (man kommer undan billigare om man inte är anfallande part).
  Man kan också använda diplomati i samma syfte som krig. Genom skicklig (och dyr) diplomati kan man faktiskt annektera hela andra stater utan blodsspillan - och till väsentligt mindre diplomatisk kostnad än ett krig.
• Även inom sitt rikes gränser måste man se upp med hur man beter sig. Saker som spelar in är krig, hur man beter sig mot andra länder, skatter och pålagor, oroligheter i närheten, och inte minst religion. I nyss erövrade provinser är nationalistiska känslor ofta starka, och man får räkna med några uppror de första trettio åren. För det är just vad som händer. De olika variablerna samverkar till en procentsats som anger risken för uppror varje månad. Vid ett uppror uppstår en rebellstyrka i provinsen. Eventuellt gör garnisonen också uppror, och provinsens befästning tillfaller rebellerna. Det gäller att slå ned eller möjligen svälta ut upproret innan det sprider sig, för då kan man få svåra problem. Det är alltså inte så lätt som att utnämna en underhållare. Särskilt som uppror ofta kommer som följd av krigsutmattning, alltså eftersom man är i krig, kan det bli bökigt - man vill i allmänhet ha sina trupper till annat när det är krig.
• Religion är som antytts viktig, för att inte säga central. Dels har man en statsreligion, men enskilda provinser i ens rike kan ha annan religion. Toleransen gentemot dessa är mycket viktig för stabiliteten i provinsen. Enklast är naturligtvis om alla provinser har samma religion - till exempel det protestantiska Sverige. Då kan man vara mycket välvilligt inställd till denna religion på bekostnad av resten, vilket ger en betryggande buffert mot uppror. I ett parti som jag håller på med just nu däremot spelar jag Osmanska riket, och har precis alla religioner inom gränserna. Det är något av en balansakt redan i fred, och i krig är uthålligheten direkt dålig. Precis som i verkligheten visar det sig alltså att stora imperier lätt blir instabila.
  Religion är också viktigt för internationell diplomati, inte minst giftermål. Ett kungligt giftermål är ett sätt att knyta länder närmare varann och en förutsättning för tätare allianser, men kan bara förekomma mellan länder med approximativt samma statsreligion. Allt detta betyder givetvis att händelser som reformationen och Calvin är utomordentligt viktiga.

Spelet är detaljrikt, och det är som antytts inte min avsikt att redogöra för alla detaljer här. Vad jag skulle vilja understryka, och vad som förmodligen är vad som egentligen gör att jag tycker att spelet är så bra, är att tillverkarna har lyckats så oerhört väl med den historiska illusionen. Det känns riktigt. Om man i Civ erövrar Paris, känns det som om man erövrat en stad i ett dataspel som råkar heta Paris. Om man i EU erövrar Paris - känns det som om man erövrar Paris! För någon som är hjälpligt historiskt intresserad är det, på ett nördigt sätt, väldigt roligt att spela mot stater och provinser som: Hansan, Kurland, Tyska Orden, Parma, Johanninterorden, Cyrenaica, Sachsen... och så vidare. När man far runt och upptäcker världen känns det som om man upptäcker till exempel Borneo, och inte bara en grön bit på en karta som råkar heta Borneo. Jag kanske är lättlurad, men mig lurar i alla fall Europa Universalis in i en svårslagen historieillusion.

Peter Englund har skrivit en text om EU, och när jag läser den nu visar det sig att vi säger ungefär samma saker. Icke desto mindre mycket läsvärd, liksom hela hans hemsida. Här.
Spelet har naturligtvis en officiell hemsida, som faktiskt inte är så dum. Jag vet inte om det fortfarande stämmer, men jag har i alla fall funnit exempelvis dess forum läsvärt. www.europa-universalis.com

Sedan jag fick EU, har en tvåa kommit. Jag har inte spelat den, men har förstått att den är oerhört lik ettan, men ändå bättre och större på alla sätt. Satsa på den.

eller, för att tala med undertiteln, Blood of the Sacred, Blood of the Damned är föga överraskande det tredje spelet i Gabriel Knight-trilogin. Jag har själv inte spelat de två första, men det tredje är så pass fristående att det inte medför några egentliga problem.
Det är ännu ett äventyrsspel i lätt ovanlig form. Rent speltekniskt är själva formen ett renodlat äventyrande med problemlösning, långa konversationer och nästan ingen action. Presentationen är i full-3D med friflygande kamera; alla platser är alltså i 3D och även om man ser sin karaktär i tredje person kan man manövrera runt kameran hur man vill och skärskåda tavlor och stenar utan att behöva flytta själva karaktären. Fungerar utmärkt efter viss invänjning.

Storyn är förhållandevis invecklad och är en veritabel kavalkad av ockultism, konspirationsterorier, hemliga sällskap, numerologi och blodslinjer. Tempelriddare är bara förnamnet och man grottar mycket i kyrkliga frågor. Det är alltså en stor fördel om man tycker att sådant är roligt, annars misstänker jag att det lätt blir träigt. Även om handlingen är omfångsrik är den nämligen också synnerligen långsam. Spelet har ett utpräglat lågt tempo och det känns oftast som om man mest åker runt på en motorcykel på den soliga sydfranska landsbygden - vilket man också gör. Spelet är uppdelat i så kallade time blocks som alla som spelat The Colonel's Bequest eller The Dagger of Amon Ra är bekanta med; det finns en klocka som går vidare när man utför vissa nyckelhandlingar. Att klockan går vidare är ofta en signal för att övriga personer i spelet flyttat på sig och gör något annat än nyss.
Vilket smidigt leder oss in på karaktärerna. Man spelar omväxlande spökjägaren Gabriel Knight och hans assistent Grace Nakimura (och det är ingen tvekan om att den största hjärnkapaciteten finns hos la Nakimura). Det lilla byhotell man bor på är fyllt av folk som är på jakt efter den skatt som enligt legenden ska finnas nedgrävd i området. Det är allt från rustika australiensare med mycket maskineri till gayiga engelskor. I stort sett samtliga roller (rösterna alltså) spelas över ganska kraftigt, men jag stör mig inte på det; dels kan det behövas när mimiken av nödvändighet blir så begränsad, dels ger det en komik jag tycker att man kan unna sig. Det sitter ju aldrig fel med lite fejkad fransk brytning!

För att återkomma till presentationen överensstämmer mitt omdöme om den med spelet i övrigt: Himla trevlig! Grafiken är inte tekniskt slående, men det är snyggt, välgjort och detaljerat. Stenar kan se lite platta ut, men inomhus är det inte bortkastad tid att stanna och titta på tavlor (och det är absolut värt att som en jämförande studie låta både Gabriel och Grace kommentera dem; det blir väldigt tydligt vem som sitter på största portionen bildning...). Musiken är inte spektakulär men bra och lyssningsbar. Mycket piano.

En del problem är lite väl långsökta, men det stör inte totalintrycket alltför mycket. Tempot i spelet är skönt avslappnat, grafik och ljud är mer än godkända, användargränssnittet är bra, stämningen är skön, storyn är konspiratorisk och fantasieggande och blir bara bättre och bättre ju längre man spelar - kort sagt, det är ett Riktigt Bra Spel.