Jag har läst David Eddings Belgarion-serie, och det är jag inte ensam om. Den förtjänar absolut ingen plats på huvudsidan, men jag har ändå några saker jag vill säga om den, en del positiva, en del negativa, en del blandade.

• Världen är extremt grovt tillyxad. Ordet "karikatyr" räcker inte till. I ett givet land är alla likadana. Det finns ett land som livnär sig uteslutande på spioneri; tjänstesamhälle i all ära, men allvarligt talat! Ett annat land är ett köpmansrike, och alla är giriga. På den vägen är det. Totalt ointressant. Och ändå, samtidigt, är det ganska charmigt. På något sätt är det en mysig värld. Plågsamt grov, ointressant, men ändå mysig på ett jolmigt sätt. Man kan väl säga att den är mysig på samma sätt som det ibland är trevligt att äta på McDonalds.
• Karaktärerna är lika grova som världen.
• Det går inte att komma ifrån: Han skriver direkt illa och med dålig fantasi. Några exempel: Alla färger på kläder och inredning är rött och blått. Hur ler man självironiskt?
• Han fuskar med storyn. Nästan all story drivs av en profetia som alla gör sitt bästa för att försöka uppfylla. Jättepraktiskt, då slipper man motivera varför folk gör som de gör. Men fusk. Det är inte heller speciellt roligt att läsa om folk som inte har någon annan drivkraft än att försöka uppfylla en profetia.
  Nu ska det erkännas, att även WoT är delvis profetiadriven, och det ligger den i fatet. Men det är inte alls i samma utstuderade grad som hos Eddings.
• Magisystemet... tja, det är inte Harry Potter-katastrofalt, men jag kan inte påstå att det når upp till godkänt. Huvudpersonerna är helt enkelt för mäktiga för seriens bästa, och det finns ingen finess någonstans.

Jag tycker att Eddings Belgarion-böcker kan vara bra läsning om man går på högstadiet, och det menar jag på fullt allvar och utan ironi. De är trots allt lite mysiga och spännande. Men avsaknaden av finess gäller inte bara magisystemet, utan är total, och har man passerat högstadiet är det bortkastad tid att läsa serien.