Länge stod det här att det här är försöksverksamhet. Men eftersom det har hållit i sig i över ett år
nu (april -05) måste nog den beteckningen överges. Numera är det helt enkelt en del av hemsidan.
Tanken är att när jag upprör mig över något politiskt - eller mediemässigt, har det visat sig - ska jag skriva om det
här. Det har framförts att jag skulle kunna kalla det för en blogg, men det vill jag inte. Att ha en blogg
förpliktigar. Om man inte skriver ofta så är man en dålig bloggare. Det är en piska jag inte behöver.
Om det här var en blogg så skulle det vara en taskigt uppdaterad blogg som inte tillför speciellt mycket. Om det
i stället inte är en blogg, så är det en förhållandevis ambitiöst uppdaterad del av min hemsida. Mycket bättre.
Om någon tycker att tonen ofta är upprörd är det för att det är ju ofta just när jag blir upprörd över något som jag blir motiverad att skriva här. Och om någon undrar varför, när jag angriper politiker och partier, det nästan bara är de vänsterut (jag har märkt att det har blivit så) så finns det uppenbara skäl till det. Ett av dem är att det är där regeringsmakten finns. Men det är klart att det har med politisk övertygelse att göra också.
Längst ned: En viktig bok
PAUS
Intressen går upp och ned. På sistone har jag, antagligen i valets efterdyningar, inte känt mig så motiverad att skriva sådant här. Jag har tagit politisk semester. Den här sidan får ligga kvar, det är inte alls otroligt att intresset flammar upp igen, men den är att betrakta som varande i träda och jag tar även bort länken från förstasidan.
19 oktober 2006:
Folkets demokratiska service Givetvis med anledning av den senaste kalabaliken med licensskolk så diskuterades sådant vid lunchen på mitt jobb igår. En arbetskamrat var upprörd över att någon licensskolkare frikänts i domstol, trots att kontrollanten hade sett TV:n genom fönstret. Vad som upprör mig i den historien är att staten i Sverige 2006 avlönar folk för att spionera in genom människors fönsterrutor för att se om de möjligen äger en TV-mottagare. Det är ju rena rama Östtyskland! En annan spik i licenssystemets kista är att licenstvånget inte längre är kopplat till förmågan att ta emot en TV-signal. Trots att det analoga nätet släcks ned är det fortfarande innehav av en analog tuner som avgör huruvida man är betalningsskyldig eller inte.
Systemet var väl lite mer vettigt på den tid då SVT var enda anledningen till att skaffa en TV. I dag är det helt barockt och måste bort snarast möjligt.
Vad är då alternativen? Det som ligger närmast till hands är att ta det på skatten. Då skulle man fortfarande tvinga en ansenlig mängd människor att betala för något som de inte vill ha, behöver eller nyttjar. Det är aldrig hundra procent lyckat, men man skulle i alla fall slippa angiverisystemet och jag skulle nog kunna leva med det. Dessutom skulle man då få en fördelningseffekt, dvs att den som tjänar mer betalar mer, vilket knappast heller är hundra procent lyckat men antagligen skulle glädja några.
Det bästa förslaget jag kan se har dock lanserats av en semibekant till mig. Han tycker att SVT helt enkelt borde sälja sina sändningar som alla andra kanaler, via de vanliga leverantörerna, med krypterad signal. Den som vill betalar en avgift och får signalen avkodad. Eftersom betalningsfrekvensen för TV-licensen i dag bara är 70-80% så räcker det att motsvarande andel av TV-ägarna bestämmer sig för att SVT är värt pengarna för att de, med oförändrad avgift, ska få samma finansiering som i dag - utan Stasimetoder. Gör det!
1 oktober 2006:
Nåja. Man får väl vara hyfsat nöjd med dagens besked om trängselavgifter i Stockholm. Visserligen röstade jag nej, och anledningen till det - det gigantiska övervakningsmaskineriet - har det inte sagts något om. Så "nöjd" är väl kanske att gå lite långt. Men det verkar som att mitt villkor nummer två faktiskt materialiseras: att intäkterna ska gå till vägutbyggnad. Tar man pengarna från bilister för att de åker på vägarna, så ska pengarna också gå till utbyggnad av vägarna. Det är viktigt för legitimiteten i hela systemet. Bilisten kan känna att han ändå betalar till sig själv, och alla kollektivtrafikåkare utan bil - däribland jag själv - kan inte använda bilisternas pengar för att ge bättre villkor åt sig själva. Vill man ha bättre kollektrivtrafik får man finansiera det på annat sätt.
18 september 2006:
Dagen efter. Först lite pessimism, eller vad man ska kalla det. Vi har sett ett flertal år av för Sverige oöverträffad maktarrogans och korruption, parat med duktiga doser inkompetens och apati. De senaste åren har den borgerliga sidan gått samman i en unik enighet och presenterat en sammanhållen politik som, till skillnad från vänstersidan, har ett faktiskt innehåll. Man skulle tro att det skulle bli jordskredsseger. Men vad händer? Det blir en knapp seger. Hade det inte varit för Fi och sd, som i första hand tar väljare från vänsterblocket (jo det är faktiskt så), så vete sjutton om det blivit skifte alls. Det säger en del om förändringsrädslan i Sverige och bådar inte speciellt gott inför nästa val.
Men.
Nu blev det i alla fall skifte och Alliansen i majoritetsregering, och jag tänker inte sitta och lipa över att det inte blev en mer övertygande seger. Federley har av allt att döma kommit in i riksdagen och Centern har belönats för sin liberalisering. Det är gott.
Vi kan knappast förvänta oss några underverk nu. Men bara att ha en regering som åtminstone gör ett ärligt försök att skilja mellan parti och stat, och som inte aktivt försöker hindra tillkomsten av nya jobb är ett stort steg framåt.
Go Sverige!
17 september 2006 kl 23:59:
JAAAAAA!
26 augusti 2006:
En god skatt förlänger livet? Jag blir så trött. Nu börjar det glunkas igen om skatt på onyttigheter. Det har visserligen redan skrivits en hel läsvärd bok om det här, men det räcker tydligen (förstås) inte. Själv handlade jag äpplen i förrgår. Jag tror att de kostade strax under sjutton kronor kilot. När hittar man godis eller chips för det priset? Godis kostar i alla fall tre gånger så mycket, chips betydligt mer. Kom igen nu, svenska folk! Det är redan mycket dyrare med onyttigheter än med nyttigheter! Och vad är det för plan egentligen? Nu när vi äntligen nått ett sådant välstånd att mat på bordet inte är ett problem, då ska vi införa skatter så att vi går tillbaka till att folk inte har råd att köpa ätbara saker. Är det framåtskridande?
1 augusti 2006:
Uppdatering till gårdagens Libanon-text. Jag läste tidning i morse, och det verkar som att jag inte var helt klar över alla detaljer i stridigheternas inledning. Jag drar inga detaljer, men att döma av vad jag läste i morse är Israels rätt i det inledande skedet kanske inte riktigt så självklar som jag trodde igår. Det är det här med proportionalitet som är svårt (och som aldrig har handlat om öga för öga). Å andra sidan, i det inledande skedet var folkrättsexperterna (dit jag inte räknar statsministern*) eniga om att Israel hade rätten på sin sida, och jag är inte beredd att säga att det inte var så. Och det förändrar egentligen föga för dagens situation. Det är fortfarande Hizbollah som är de skyldiga när en massa civila stryker med för att de har använts som mänskliga sköldar.
*Göran Persson måste ju vara Sämst på det här med internationell rätt. Inte bara det att han har stått och ryat nu om hur hemskt Israel är som inte stillatigande låter sig bli bombarderat av missiler skjutna från bostadsområden. Är det någon som minns inledningen av Irak-kriget? Det var fullt möjligt att föra ett hyfsat och renhårigt resonemang emot invasionen, men vad gjorde Persson? Han sade att det var som när den stora killen i sandlådan ger sig på den lilla killen. Det är så pinsamt sagt att jag saknar ord. Letar man efter en statsman i sandlådan så har vi en bra kandidat.
31 juli 2006:
Nu har det varit tyst och lugnt här ett bra tag. Pax för att ändra på det, även om det kanske blir tillfälligt.
Biltullarna - tullar på principer. Jag har inte skrivit något om trängselskatten förut. Tror jag. Men nu är det dags, snart är det dags för omröstning. Och jag kommer med stor sannolikhet att rösta nej.
Det smärtar mig. I princip är jag för biltullar. Det är sannolikt det bästa sättet att uppnå effektivt vägutnyttjande. Men det innebär inte att jag är för biltullar i vilken implementation som helst. Jag menar, jag fattar att jag aldrig kommer att få Den Perfekta Biltullen serverad, den som är precis enligt mina egna tankar. Man måste fråga sig om det som erbjuds är tillräckligt nära idealet, och svaret är av allt att döma nej. Det finns flera relevanta argument emot, men det för mig allt överskuggande är frågan om registrering. Hela systemet är en gigantisk kontrollapparat som registrerar hur människor rör sig. Det lagras sedan i en databas. Visst, det är inte meningen att man ska kunna få ut uppgifter om andra därifrån, men för det första läcker alla databaser, alltid. Och för det andra är det redan folk som har testat, och det var inte svårt att få ut uppgifter om andra.
Det behöver inte alls handla om att man har något att dölja. När jag skiter stänger jag dörren om mig, så enkelt är det - staten ska helt enkelt hålla sig borta från folks privatliv. På ett mindre principiellt plan finns ingen anledning att ytterligare underlätta för tex mc-gäng att kartlägga folks vanor.
Vidare kommer insamlade data givetvis att användas till sådant som det inte var tänkt. Vad? Det vet vi inte än. Men vi vet att det redan händer. Läs till exempel den här artikeln: "Ungefär 50 procent av de som betalat avgiften bor i Stockholms kommun och 40 procent i andra delar av länet, säger kanslichefen Gunnar Söderholm till Ekot."
Och hur sjutton vet han det? Var det någon som sade något om att insamlade data skulle användas för demografiska kartläggningar? Icke. Men det har alltså redan hänt, utan att någon generar sig.
Jag är som sagt i princip för biltullar. Men inte om det innebär tvingande registrering. Registrering i sig är okej, om det finns ett alternativ att slippa (pengar i en burk). Men jag kan inte medverka till tvingande kartläggning av folks rörelsemönster. Effektivt vägutnyttjande i all ära, men inte till vilket pris som helst.
Krigsbrott i Libanon. Jag var bortrest när den här härvan började, och det är egentligen först nu som jag känner att jag kan släppa hörnflaggan och komma in i matchen. Och vilken match det är. Har alla blivit galna? Och då tänker jag inte på Libanon, utan kommentarerna här hemma. Jag kan inte skriva heltäckande om allt jag tänkt, för det skulle ta halva natten, men ett urval ska jag väl klara av.
Till att börja med så tänker jag inte påstå att Israel alltid gör allt rätt. Det finns, för att uttrycka det milt, tveksamheter i deras behandling av palestinierna (även om jag, vilket antytts tidigare, är mer förvånad över att de är så tålmodiga som de är). Det här handlar dock inte om Palestina, utan uteslutande om Libanon. Vidare utgår jag från att Israel i Libanon kommer att begå övertramp som kan klassas som krigsbrott - av det enkla skälet att kriget utövas av människor under press, och sådana gör dumheter. Men låt inte det skymma huvudpoängerna i vad som händer. Det finns goda skäl att anta att krigsbrott från Israel är att betrakta som olyckliga, tragiska felsteg. Jämför det med dem man slåss mot, Hizbollah. Krigsbrott är för Hizbollah både raison d'être och modus operandi.
Raison d'être: Hizbollah intresserar sig inte nämnvärt för palestiniers eller libanesers välbefinnande. Inte heller är krig mot Israel deras huvudmål. Nej, målet är att döda alla judar. Alla. I hela världen. Som smakprov, ta en titt på de här två citaten från Hizbollahs ledare. Båda är från efter år 2000.
"If we searched the entire world for a person more cowardly, despicable, weak and feeble in psyche, mind, ideology and religion, we would not find anyone like the Jew. Notice, I do not say the Israeli."
"If they [the Jews] all gather in Israel, it will save us the trouble of going after them world wide."
Judar liknas också vid cancer. Deras TV-kanal sänder regelbundet klassisk antisemitism à la tredje riket: Sion vises protokoll, judar som slaktar småbarn för att baka bröd på deras blod, hela kittet. Den som fortfarande svävar i tvivel rörande deras ideologiska hemgift kan ta sig en titt på den här eller den här bilden. For crying out loud, de är ju nazister, alldeles på riktigt! Nazister med medeldistansmissiler.
Modus operandi: Ja, för det första är Hizbollahs primära mål att döda israeliska civila (vilket är ett krigsbrott). Det är inga olycksfall; tvärtom siktar de specifikt på civila mål, och skryter sedan i sina TV-sändningar om hur många de lyckats skada och döda. För det andra är deras standardtaktik att gruppera sina stridsställningar bland civila libaneser (vilket är ett krigsbrott). Till exempel vid ett höghus med mycket barn i. Eller, för den delen, precis vid en FN-postering. Vilket val ställs då Israel inför? Ska man låta bli att beskjuta stridsställningen? Det är givetvis ohållbart. Kom ihåg att Hizbollah skjutit långt över tusen missiler från Libanon in i Israel. Över tusen israeliska civila har sårats, och att inte så många har dödats är bara för att en sjättedel av landets befolkning lever i skyddsrum. Ska man sitta still och låta sig beskjutas av missiler som i en aldrig sinande ström fylls på från Iran via Syrien? Det är förstås inte ett reellt alternativ. Man har inget annat val än att beskjuta stridsställningarna.
Hur har man då gjort det? Jo, man har väntat med beskjutningen. Först har man i flera dagar gjort allt för att uppmana de civila att lämna området. Man har släppt flygblad, sänt radio - till och med ringt i telefon och sagt att man är på väg! Det kostar israeliska värnpliktigas liv, eftersom Hizbollah får förhandsinformation om vart Israel är på väg och kan lägga sig i bakhåll. Men man gör det ändå.
När då Israel beskjuter ett höghus och femtio barn dör är det givetvis en fruktansvärd tragik, ingen kan säga något annat. Och för de döda kan det kvitta vems den juridiska skulden är. Men omvärlden bör notera att det är Hizbollah som gör krigsbrottet när de grupperar där. Det gör också att det inte är ett krigsbrott att beskjuta huset. Fruktansvärt, ja. Men inte ett krigsbrott. Och vad jag uppriktigt vill veta är: Om Israel inte skulle skjuta, vad skulle de då göra? Vad? Att bara sitta still är som sagt inte ett alternativ.
Om Hizbollah var uppriktigt intresserade av den libanesiska befolkningens välbefinnande så kunde de ha ägnat sig helhjärtat åt att bygga upp det civila samhället. De har gjort en del sådant, som alibi. Men framför allt har de grävt bunkrar och stridsställningar åt sig själva - inte åt de civila, som inte har fått några skyddsrum och därför dör i drivor. Sedan grupperar de sig mitt bland civila som får fungera som mänskliga sköldar (krigsbrott). Sedan anfaller man Israel över en internationellt erkänd gräns, rimligen väl medveten om att Israel måste slå tillbaka. Det som händer i Libanon är fruktansvärt, och de döda är inte hjälpta av juridik. Men ansvaret är helt och hållet Hizbollahs.
Det finns naturligtvis mycket mer att säga, utveckla och nyansera. Men för i kväll får det räcka.
30 maj 2006:
Det förbannade lönearbetet tänkte jag skriva lite om. Till och från har jag konfronterats med folk från tokvänstern som ser vanligt lönearbete som det främsta av övergrepp. I korthet är resonemanget (i allmänhet) att detta är ett utsugeri från arbetsgivarens sida, ingen ska kunna bli rik på någon annans arbete och så vidare. Lösningen tycks vara att ersätta det vanliga anställningsförhållandet med ett annat förhållande där den anställde, eller vad man ska kalla det, får del av all vinst.
Jag har ingen aning om varför jag lägger tid på att bemöta sådana stollerier, allra minst här, men har jag nu börjat skriva så får jag väl slänga ihop någonting.
12 april 2006:
Politisk reklam. Igår var jag och lyssnade på Fredrick Federley (c). Intrycket var: Det här är stabilt, det är bra, det är gott. Han behöver runt 1500 kryss i Stockholm för att komma in i riksdagen. Ge honom det.
9 mars 2006:
Skåpmat. Det slår mig att jag för någon månad sedan hade en längre insändare i CFs tidning Civilingenjören, och att jag min vana trogen skulle kunna slänga upp den här också. Jag tror att de tog in den oredigerad. Bakgrunden var att någon tyckt att CF borde engagera sig mer i politiska frågor i största allmänhet, och tog som exempel att Rättvisemärkt borde få CFs stöd. Det tyckte inte jag, så jag lydde tidningens uppmaning att skriva in och tala om vad man tyckte. Argumentationen hade jag till stora delar inspirerats till från The Globalisation Institute. Men i alla fall, här är insändaren:
"I nummer 10 uppmanades läsaren i artikeln "Facket bör ta ställning" att mejla om vad man vill att CF ska förknippas med. Organisationen Rättvisemärkt togs upp.
Jag anser att det vore ett allvarligt missgrepp att liera sig med Rättvisemärkt. Dess syften kan verka lovvärda, och det är säkert så att de menar väl. Men icke desto mindre är de ett hinder snarare än en hjälp i kampen mot fattigdom. Att artificiellt hålla uppe priser är inte en i längden hållbar strategi. Detta är inte platsen för en ingående redogörelse, men vi kan ta det konkreta exemplet kaffe - en av de mest omskrivna rättvisemärkta produkterna på den svenska marknaden. Grundorsaken till de låga kaffepriserna, alltså att kaffebönder får lite betalt, är att det produceras för mycket kaffe. Den enda hållbara lösningen är att bönder övergår till annan produktion som det faktiskt finns efterfrågan på. På vissa platser har detta skett - Kenya till exempel har mycket framgångsrikt börjat producera snittblommor i stället. Men vad är Rättvisemärkts roll? De betalar ett artificiellt högt pris till de bönder som ingår i programmet, vilket gör att dessa bönder klarar sig hyfsat. Det är dock sällan de allra fattigaste bönderna som kommer i åtnjutande av dessa förmåner, utan typiskt medelfattiga bönder i länder som borde ha resurser att klara en omställning från kaffe. Effekterna är två.
För det första uppmanas på detta sätt en överproduktion av kaffe som sänker priserna än mer för de allra fattigaste bönderna - som alltså får det sämre av Rättvisemärkts program.
För det andra låses programmets bönder in i en i grunden rätt ineffektiv produktion. I programmet finns inga krav på effektivisering av jordbruket, och det bedrivs ofta med primitiva metoder.
En analogi skulle kunna vara förra sekelskiftets fattigsverige. Vi blev rika genom frihandel. Om vi skulle ha utsatts för "rättvis" handel så skulle alla eländiga torpare ha fått ett överpris för sin potatis och på så sätt kunnat fortsätta sin existens oförändrad. På kort sikt, för den enskilde torparen, hade det förstås varit bra. På längre sikt skulle effekten varit att vi fortfarande varit ett land av bara nästan utfattiga torpare som går med plog efter hästen - tack vare omvärldens missriktade välvilja.
Det är inte heller självklart att det är en god sak att kräva svenska arbetsvillkor av andra länder. Åter är det en sak som låter lovvärd, men som i praktiken låser in dem i fattigdom. Visst kan egen facklig organisation hjälpa för att förbättra arbetsförhållanden, men framför allt handlar det om att man ska få råd med goda förhållanden. Att förbjuda folk att vara fattiga hjälper inte långt.
Facket bör över huvud taget vara mycket restriktivt med att lägga sig i politiska frågor som inte är direkt kopplade till kärnverksamheten. De medlemmar som vill ägna sig åt politiskt kampanjande i andra frågor får gärna göra det, men jag ser ogärna att man tar CF som plattform. I samma ögonblick som man gör det kommer CF att upphöra att vara till för alla medlemmar.
Vänliga hälsningar
Dan Tilert"
Förresten inser jag att den här delen av hemsidan firade två år igår. Grattis till den!
15 februari 2006:
Mer censur från svenskt regeringsunderlag. Citatet jag snart slänger upp är hämtat från från Dick Erixon. Ibland är det lite vanskligt att göra så, jag tycker mig nämligen ha märkt att han ibland drar överdrivna tolkningar ur texter. Nu är det dock fråga om ett direktcitat där utrymmet för tolkningar inte är så stort.
Med det sagt: Alice Åström (v) ska i dag i riksdagens utrikesdebatt ha sagt att "Yttrandefrihet är inte detsamma som rätten att
häda och kränka", dymedelst kraftfullt stödjande tesen att det svenska regeringsunderlaget inte är speciellt heta på sådana saker
som demokrati.
Jo, Alice: Yttrandefrihet inkluderar rätten att häda och kränka.
Okej, vänstern har länge gjort sitt bästa för att lägga beslag på egenskapen att vara god. Now get this:
De här människorna är inte goda.
De. Är. Inte. Goda.
De vill, säger de, införa censur för att behaga religiösa fanatiker. Då är man inte god. Då är man, faktiskt, ond. Rösta bort dem
från makten.
14 februari 2006:
Svenskt regeringsunderlag: Sharia bör gälla i Sverige. Okej, Per Gahrton är inte språkrör för miljöpartiet längre, men jag
gör mig knappast skyldig till någon halsbrytande parabel när jag etiketterar honom ledande miljöpartist. Nu visar han på
Expressens debattsida prov på något som antingen är en intellektuell
förmåga bara en mor skulle kunna kalla medelmåttig, eller ett genuint antidemokratiskt sinne. I vilket fall framstår han som
ett stolpskott av en magnitud som torde hota Göran Greider.
Först driver han tesen att Danmark blivit unket rasistiskt och därför ska man inte stödja publiceringen av Muhammedteckningarna.
Idiot!
Hur kan någon, fortfarande, blanda ihop rätten att publicera teckningar med att gilla själva teckningarna? Denna distinktion
går dock Gahrton helt förbi. Men mer ska man kanske inte förvänta sig av någon som han - se inlägg den 28 januari.
Sedan förkastar han motivet till publiceringen, att det inte gått att finna någon som tordes illustrera en barnbok om Muhammed.
Dubbelidiot!
Kan du säga Theo van Gogh? Eller Ayaan Hirsi Ali? Den som inte ser att yttrandefriheten i Väst är hotad av islamister har antingen inte
tittat efter eller är direkt korkad. (Och islamister är som vanligt ej att förväxla med muslimer i allmänhet.) Det är mycket möjligt
att Jyllandsposten brukar driva en islamofobisk linje, det har jag inte koll på. Men det spelar faktiskt ingen roll. Det här är lite som
Åke Green: Jag vill att han ska sluta säga galna saker om utomäktenskapligt sex, men jag vill inte att han ska sluta för att folk
vandaliserar hans pastorat och hotar honom till livet.
Läs sedan vad Gahrton, snabbt uppgraderad till trippelidiot, skriver: "I svensk lagstiftning fanns fram till 1970 paragrafer mot hädelse till skydd för troendes känslor. Därför håller det inte, när den f d socialdemokratiske statsministerrådgivaren Ralf Pittelkov, numera politisk kommentator i Jyllands-Posten, häromdagen hävdade att islams tabu att avbilda Muhammed bara gäller muslimer. I en globaliserad värld måste vi respektera också andra kulturers tabun."
Så... låt mig se om jag har förstått det här rätt. Eftersom vi hade jävligt taskig yttrandefrihet här förut så ska vi sträva efter att
ha det även i fortsättningen. Viktigare än yttrandefrihet är att inte stöta sig med någon som kräver att alla andra ska göra precis
som han vill. Jamen vad fint då, då kan vi väl passa på att förbjuda fläskkött också, för det strider ju också mot islam och vi lever
faktiskt i en globaliserad värld och måste respektera andra kulturers tabun. I Norkorea är det kulturellt tabu att kritisera Kim Jong Il,
så tabu att det är dödsstraff på det. Det måste vi respektera och införa här, annars kan de bli stötta. Det är deras kultur.
Miljöpartiet är en del av regeringsunderlaget. Tänk på det när det är dags för val.
Fast det kanske inte är så anmärkningsvärt egentligen. Regeringen själv såg ju till att med utomlagliga metoder stänga ned hemsidor som publicerade Muhammed-teckningar, trots att publiceringen inte är olaglig (ännu). Skillnaden kanske är att socialdemokraterna hymlar med att man lägger sig platt för islamisters krav på vårt leverne, medan Per Gahrton åtminstone har mod att gå ut och säga att, ja, sharia bör gälla i Sverige.
1 februari 2006:
Metod i galenskapen. "Vi ska styra världen."
Så rubricerar Aftonbladet USAs presidents årliga Stata of the Union-tal.
Som upplagt för att fnysa åt amerikansk maktgalenskap, alltså. Men gissa vad? Jag har läst talet. Han säger aldrig att USA ska styra
världen. Det är Aftonbladet som har hittat på det. Fyra gånger alluderar han till amerikanskt ledarskap, vilket om uttrycket tillåts
är en jävla skillnad. Två av dessa gånger är ledarskapet ekonomiskt och en uppmaning att inte stänga in sig i protektionism. De två
andra gångerna är det ett mer allmänt ledarskap, i betydelsen handlingskraft, i internationella frågor som åsyftas. Inte riktigt samma
sak som att "Styra världen".
Bush ägnar mycket mer energi åt att tala om hur USA ska satsa på miljövänliga energikällor och klara klassikertrion vård-skola-omsorg.
Men att skriva om det skulle förstås försvåra demoniseringen av honom.
Det är egentligen bara en sak jag inte förstår. Bush gick också, synbarligen på religiösa grunder, hårt åt stamcellsforskningen. Där hade
man kunnat komma med befogad hård kritik. Jag har ingen aning om varför Aftonbladet stod över det. Eller är det bara jag som tycker att
det borde vara bättre med befogad kritik än att hitta på saker?
Nu tänkte jag skriva något kort om akademiker och fattigdom. Men det orkar jag inte. Senare kanske.
28 januari 2006:
Envis, men inte en vis. Ny krönika av Collin. Orkar inte ens länka. Mannen kan ju inte befinna sig i USA utan att slänga förklenande uttryck omkring sig om amerikansk mentalitet i allmänhet och Bush i synnerhet - och jag menar inte saklig kritik, utan just förklenande uttryck. Om det sedan har någon relevans för bilmässan han bevakar eller inte är av underordnad betydelse. Eller är det så, som han antyder, att drastiskt höjda bensinskatter står i antingen eller-förhållande till interventioner i Mellanöstern?
Lite i samma genre kunde man för ett par dagar sedan höra Per Gahrton på radio tala om det palestinska valet som det första demokratiska valet i arabvärlden.
Gå och lägg dig igen, Per.
Kort om palestinska valet - kort, eftersom det här lär ha sagts redan. Jag tycker att det verkar dumt att a priori vägra att ha med
Hamas att göra. Jag vet att de hittills sysslat med terror och grav antisemitism, och om de fortsätter med det så ska de givetvis inte
ha någon ekonomisk hjälp eller något sådant. Men ge dem lite tid att tala om vilken linje de tänker driva nu när de har makten. När
läget nu är som det är så tycker jag att man måste göra det. Det måste finnas incitament för dem att ändra sig. Om omvärlden tänker
vända dem ryggen vad de än gör, varför ska de då slå in på en fredlig väg?
16 januari 2006:
Bil vid din läst! Då och då läser jag Aftonbladets Bil-tester på nätet. Deras stjärnjournalist Robert Collin är säkert bra på att testa bilar, men av någon anledning har han fått utrymme att skriva krönikor också. Om han kunde hålla sig till att skriva om bilar där skulle det säkert vara bra, men i stället tar han alla chanser att vräka ur sig riktigt vulgärt antiamerikanskt dravel. Jag skulle inte förvånas om jag hittade det på DN Kultur eller var som helst annars i Aftonbladet, men kan vi inte i alla fall få läsa om segdragningsförmåga och fredligt intressera oss för en smart växellåda utan att få Collins sandlådemässiga politiska analyser nedkörda i halsen på oss?
I krönikan den 3 januari trodde han, synbarligen på fullaste allvar, att man inte fick kritisera Bush i USA. Idiot! I samma veva passar han på att ge den judiska konspirationen en känga, den kontrollerar nämligen omärkligt vad man får säga. Inte för att krönikan kommer som någon direkt överraskning, han brukar hålla sig i ungefär de hjulspåren.
Den 14 januari är det dags för nästa krönika. Den här gången är han i Saudiarabien, en av världens värsta förtryckardiktaturer. Här får man verkligen inte kritisera ledaren. Det uppehåller sig inte Collin vid alls. Är inte det konstigt? Han brukar ju inte dra sig för att påpeka politiska misshälligheter. Inte om det är amerikansk politik i alla fall. Den kristna högern i USA hoppar han ofta på, oavsett om kristenheten har något med saken att göra eller inte. Det får han förstås göra. Men när han råkar på verkligt rabiat fanatism i Saudiarabien, och inte ens får besöka vissa städer för att han bekänner sig till fel religion, ja då verkar han mest tycka att det är pittoreskt.
Kul övning: Föreställ er vad han skulle ha skrivit om han varit i USA och upptäckt att kristna bilister stannar på motorvägen för att be.
Det finns förstås ett sätt att undvika Collins haverier, och det är att inte läsa dem. Men är det verkligen så illa ställt på Aftonbladet att de måste ha sin biljournalist att skriva politiska analyser också?
11 januari 2006:
Förvirring. Lars Linder på DN Kultur: "Frågan är om en värld där religiös övertygelse möts med hån och utmaningar är så mycket bättre än en där man möter den fria tanken med hot och åtal." Öh. Ja, det är den.
3 januari 2006:
Den kollektiva rösten. Nu såhär på trängselskattens födelsedag tänkte jag skriva lite om den, men inte
förklara varför jag i princip är för idén men skeptisk till implementationen. I stället är det omröstningen
jag tänker oroa mig för. Den har potential att bli dålig.
Grundproblemet är hur avgiftspengarna ska användas. Låt oss för ett ögonblick ignorera att det är en skatt och att
det inte finns några garantier alls för var pengarna hamnar, och låtsas att det blir som stadens styre vill - att
en mycket stor del av pengarna går till kollektivtrafiken. Okej, jag förstår tanken. Men det är ju det här med att
jag helst vill att saker ska bära sina egna kostnader, och inte minst att om man betalar för att åka på vägar så
är det rimligt att pengarna går till utbyggnad av vägar. Det tycks ju råda konsensus om att det är nödvändigt både
med trängselavgifter och vägutbyggnad för att komma till rätta med trafiken. Vad händer nu i omröstningen
i höst? Även om många åker bil så finns det också många som inte har bil utan åker kommunalt. I höst kommer de att
få rösta om de vill ha kvar trängselskatten. Men det blir knappast någon bra mätare på hur bra den har fungerat.
Frågan kollektivåkarna (vilket förmodligen inkluderar undertecknad) besvarar är om
de vill att någon annan ska betala för att de själva ska få bättre resande. Vad tror ni att svaret blir?
1 januari 2006:
Namn. Jag har tidigare nämnt att en av de saker jag irriterar mig mest på, vettig prioritering eller inte, är
den svenska namnlagstiftningen. Det finns en ohygglig massa regler för hur man inte får byta namn och vilka namn man
inte får ha. Varför i hela friden det? Som personidentifikator har vi personnummer. Argument som grundar sig i hur man
programmerat pastorsexpeditionens databas så att det bara finns plats för 32 tecken (eller nå't) är bara värda en
fnysning, och möjligen påpekandet att det låter som myndighetens problem, inte mitt. Jag avvisar också tanken att
barn inte ska få heta knäppa saker för att de inte ska bli retade. Den som hävdar att systemet i dag hindrar barn från
att bli retade för sina namn har problem med sin verklighetskontakt.
Nej, det här är ytterligare ett område där staten lägger sig i mest för att den kan, och ytterligare ett område där
den borde hålla sig borta. Att hålla på att detaljreglera hur många gånger jag får byta förnamn eller hur jag och en
eventuell hustru ska få kombinera våra efternamn - det är inte bara larvigt, det är ovärdigt.
Jag köper att det kan finnas specialfall då det kan vara befogat med restriktioner, typiskt då för släktnamn med liten
spridning. Men det måste vara möjligt att upprätthålla utan att gå i regleringsspinn.
Och varför tar jag upp det här nu då? Jo, för att i tidningen häromdagen stod det att man övervägde att ändra namnlagen.
I rätt riktning. Eftersom det här är Sverige verkar det otroligt att man går hela vägen, utan nöjer sig med en halvmesyr
(som regeringsförslaget om delvis uppdelning av föräldraförsäkringen, så att man får med alla irriterande bieffekter
och nästan helt utesluter de positiva effekter man ville uppnå). Men jag antar att jag får vara nöjd med riktningen.
17 december 2005:
På förekommen anledning. Det här med a-kassan. Jag vet inte riktigt hur den funkar. Men uppenbarligen är det staten som
bekostar den, annars skulle man inte hålla på att niffla med procentsatser och varaktigheter. Men varför i hela friden håller staten
alls på med det där?
Det är alldeles uppenbart inte en fråga om solidaritet med stackare som aldrig lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Hade det
varit fallet så hade jag principiellt kunnat köpa statens inblandning. Men för att komma i åtnjutande av a-kassa måste man dels ha
varit på arbetsmarknaden en längre sammanhängande period, dels ha betalat avgift till sin a-kassa. Det är alltså ett system för
redan etablerade. Nå, på sistone har jag upptäckt en dragning hos mig till idén att saker helst ska bära sina egna kostnader. Varför inte
bara låta folk teckna sina egna a-kasseförsäkringar? Givetvis bygger det på att staten sänker skatten på arbete med så mycket som det
kostar att ha nuvarande a-kassa. Det skulle inte bli en billig försäkring. Med en arbetslöshet på runt 10% skulle ju försäkringspremien
behöva ligga i häradet runt 10% av lönen. Det är alltså inte säkert att det skulle bli speciellt mycket billigare för den enskilde. Så
varför då genomföra en sådan förändring? Jo, till exempel.
Den sista poängen leder lätt in på stickspåret om kulturarbete, offentlig finansiering av opera et cetera. Jag väntar med att ge mig in i det träsket, och nöjer mig tills vidare med att tycka att både de som oreflekterat vill offentligfinansiera allt behjärtansvärt och de som tycker att precis allt ska bära sig ekonomiskt gör det lite för enkelt för sig. Eventuellt kan detta utmynna i ett bra argument mot min a-kasseomläggning. Det vet jag inte än.
29 november 2005:
What Would Brian Boitano Do? Varför är det så svårt med religion och religionsfrihet? Nu har HD frikänt Åke Green,
och för alla som gjort sig omaket att läsa hans predikan borde det vara uppenbart att det är rätt beslut. HDs argumentation
lämnar dock en fadd eftersmak. Jag har inte läst domen, bara utdrag i tidningen, men även om där skrivs en del vettigt så
sägs också att "I domen skriver HD bland annat att uttalandena visserligen är långtgående, men framhåller att Green gjort
sina uttalanden i en predikan, i sin församling och på ett tema som finns i Bibeln." Och vad har det med saken att göra?
Eller rättare, vad borde det ha med saken att göra?
Nu ska Dan tala om hur det borde fungera för sådant här.
Religionsfrihet som separat term är överflödig. Det räcker med tanke- och yttrandefrihet, begränsat av lagar om att man inte
får hetsa till brott. Självklart ska man om man vill få starta en förening för folk som tror att världen är ett träd, eller
att jediriddare komemr och räddar oss, eller att ett hopkok flertusenåriga muntligt traderade myter är en bra källa till
kunskap om världen i dag. Man ska självklart också få säga att man tror på vad man tror på, och man ska inte ha någon
speciell juridisk för- eller nackdel om det man tror på råkar vara gammalt. Vad man inte får göra är att uppmana till
brott. Det är alltså inte okej att uppmana folk att knacka bögar (eller judar eller vad det vara månde), oavsett om man
har hittat en gammal bok som tycker det eller inte. Nu är det inte heller det Green har gjort. Han har sagt (ur minnet)
att sexuella abnormiteter är (som?) en cancersvulst på människokroppen. Notera att det gäller allt sex utanför det
heterosexuella äktenskapet. Jag håller med om att talet om en cancersvult ligger obehagligt nära nazismens språkbruk,
och att vad man vanligen gör med cancersvulter om man kan är att skära bort dem. Men läser man hela prediken, eller för
den delen bara stycket runt det aktuella citatet, så framgår det at Green inte uppmanar till sådant. Om jag minns rätt
så uttrycker han en tro att Gud kommer att ta hand om det där. Det är strikt sett inte ens en förhoppning i stil med "må
Gud döda alla homosexuella", utan det är en tro på att sakförhållandet föreligger att Gud nog kommer att se till att allt
ordnar sig i slutändan.
Om man däremot säljer band där man uppmanar till att döda judar, då ska man åka dit. Oavsett vilken bok man hittat
inspirationen i.
Hela grejen är ju att staten juridiskt inte ska fästa någon vikt vid vad folk tror. Det är handlingar som räknas.
6 november 2005:
Mobbvälde. Med tanke på min förra post om tandvård kan det vara lägligt att kommentera den senaste nyheten
på området, östeuropeiska tandläkare som etablerar klinik i Sverige och utför tandvård för halva priset jämfört
med Folktandvårdens taxor. Man kan tycka att de som vanligen utger sig för att ömma om folk med små ekonomiska medel
skulle vara positiva till detta. Så icke. Som gubben i lådan hoppar LO, som vanligt, upp och yttrar sig som vore
man helt sjuk i huvudet: "Vi får en apartheidarbetsmarknad."
LO, gör världen en tjänst:
HÅLL TYST!
Så att tandläkare som vill får komma hit och tjäna bättre än hemma, det är apartheid? Att bara vissa människor får jobba
här, och andra tvingas bort med stridsåtgärder, vad är då det? Snacka om sten i glashus.
Variationer på ett tema. Därtill uppmuntrad av viss framgång så drar jag föräldraförsäkringen ett varv till.
Bland motståndarna till individualisering framförs ofta att staten inte ska tvinga familjer att göra på ett visst sätt. Det
håller jag helt med om. Den dag då det kommer lagförslag på att alla föräldrar ska vara hemma lika mycket, då är jag bland
de första att skrika stopp. Nu är det ju inte heller det det handlar om. Det handlar om hur mycket ledighet som staten ska
betala, och det är faktiskt något helt annat. Jag vidhåller att samhällets minsta enhet är individen och att det inte finns
någon anledning till varför staten ska ha ett system som direkt uppmanar till yrkesdiskriminering av kvinnor och
barnsamvarodiskriminering av män. Vill folk sedan ändå diskriminera sig själva så kan de väl få göra det, men då ska de
göra det för sina egna pengar, inte gemensamma skattepengar.
10 oktober 2005:
Folkhälsoinstitutet är i farten igen och har nu undersökt svenska folkets tandhälsa. De kommer fram till att av Sveriges låginkomsttagare är det påfallande många som inte anser sig ha råd med att gå till tandläkaren. Även om det alltid ligger visst godtycke i att ha råd eller inte ha råd (vissa har tex absolut inte råd att betala SL-kort, men kan däremot köpa sig mp3-spelare) så är det förstås inte bra att folk inte tycker att de har råd med tandvård. Ta dessutom en titt på kriterierna Folkhälsoinstitutet ställt upp för att ha dålig ekonomi:
Extra tragiskt blir det av att subventionerna i allt väsentligt skulle få betalas av låginkomsttagarna själva. Det är en myt att det i någon större utsträckning skulle gå att "ta från de rika" för att subventionera "fattiga". Av den enkla anledningen att en god approximation är att vi inte har några rika i Sverige. Det är endast en mindre del av skatteuttaget som omfördelas från "rika" till "fattiga". Den allra största delen går tillbaka till skattebetalaren själv, fast först efter att ha filtrerats genom statens begränsat effektiva maskineri.
Jag hör inte till den del av befolkningen som menar att all skatt är stöld. Även om praktiskt taget alla skatter har ett skadligt element så kan det goda man uppnår med dem vara värt den skadan. Någonstans får man dock lugna sig, och jag stör mig mer och mer på "fickpengssamhället" där staten drar in det mesta av ens lön och sedan pytsar ut bidrag som man ska klara sig på. Det är inte bara ineffektivt, det är ovärdigt. Ja, det ska finnas ett skyddsnät för sådana som verkligen behöver det. Det är ett civiliserat samhälles uppgift att alla ska ha rimliga möjligheter till ett drägligt liv. Men därifrån fattar jag inte varför vanliga människor ska förväntas vara oförmögna att ta något ansvar för sig själva.
5 oktober 2005:
Vafan. På Aktuellt just nu förfasar man sig över att Alliansen inte är helt överens om fastighetsskatten.
Det framhålls som nästa stora tvist. Oj och usch vad oeniga de är! Och vad handlar det om? Egentligen bara att
de vill avveckla den lite olika fort. Hallå! Jorden anropar Sveriges Fria Television! På vänsterkanten har vi
ett apatiskt parti, ett parti som hatar tillväxt och ett som vill förstatliga precis allt i hela landet.
Jag skojar inte. Där har ni för åsiktsskillnader.
Okej att det är Alliansens budgetar som är nyheten i dag, inte vänsterns fortsatta kretinisering. Men man väljer
ju också sina infallsvinklar, och det är så eländigt tröttsamt att minsta skillnad hos de borgerliga blåses upp
till domedagsproportioner samtidigt som avgrunderna vänsterut får passera. Men har vi fri television så har vi väl.
Inte så att det inte finns knaserier hos Alliansen. Jag väljer att framhålla fp, som gjort 80%-nivån till religion
och med det obstruerar både samarbete och konsekvent politik. Hallå, Leijonborg! Ska det löna sig bättre att arbeta
så följer av detta att det inte kan löna sig lika bra att inte arbeta! Och det kommer från mig, som mycket väl kan
vara arbetslös om en dryg månad.
Fast som i all religion kan man trixa en del med sanningen ändå, i detta fall genom att ändra beräkningsgrund så att
80% i de flesta fall är typ 77%. Snyggt, fp. Moderaterna är pragmatiska (ibland lite väl), Centern är ideologiskt
klara. Folkpartiet är ingetdera.
Samtidigt sitter Nuder och har hakat upp sig. "Det här duger inte" säger han för femtielfte gången om Alliansens
förslag. Och det ska komma från killen som går 50 miljarder back. Per år! I en högkonjunktur! Fp må vara larviga,
men regeringen är ju så makalöst inkompetent att man saknar ord. När gjorde de senast något rätt? Något
över huvud taget? Måste vi genomlida ett år fram till valet? Kan inte bara regeringen do the honorable thing och
begå politisk harakiri? För Sveriges folks skull? Snälla?
Vafan.
28 september 2005:
Obetalbart! Bara lite taget ur sitt sammanhang, Vänsterpartiets budgetförhandlare
i DN:
"Jag har ägnat nästan varje vaken timme i över tio år åt att få fram en seriös vänstersocialistisk politik.
Du kan fundera över hur man mår då."
Huvudet på spiken!
12 september 2005:
You go grrl! Hurra! I dag på DN Debatt skriver Anna Thoursie, doktor i nationalekonomi och LO-ekonom (det ni) om föräldraförsäkringen. Det fascinerande är att bortsett från sista meningen så argumenterar hon egentligen exakt som jag, fast med mer siffror på fötterna och, framför allt, för en större publik. Just så!
Fixering. Mycket Fi nu. En del korn har de som sagt funnit, men på det hela är det ofta jag bara vill ta mig
för pannan när de är i farten (ungefär som riddarna i Monty Pythons Heliga Graal, när de får höra hur hela planen
med träkaninen är). Jag koncentrerar mig dock för ögonblicket på de positiva bitarna.
Bra, men dåligt, är att de vill avskaffa monarkin. Om jag skulle bilda en ny stat i dag så vore det i dubbel mening
barockt om jag skulle inkludera ett kungahus, och det är förstås lite löjligt att vi har kvar det. Så visst, jag är
i princip med på att monarkin ska avskaffas. Men att göra det skulle lägga beslag på all samhällsdebatt under mycket
lång tid, och över huvud taget kosta mer än det smakar - jag anser att Sverige har mer angelägna problem att ta
hand om, så avskaffandet av monarkin kommer inte högt på priolistan. Så långt är Fi med mig: I princip ska den bort,
men det är inte det viktigaste för stunden. Men deras motivering? Monarkin är heteronormativ. Där har vi det, det är
det som är felet med monarkin!
Jag har inte läst mer än rubriken till förslaget, men de vill också ge sig på namnlagen. Bisarrt nog är statens
reglering av vad folk får heta något av det jag irriterat mig på allra mest de senaste månaderna. Vi får se om jag
skriver något om det senare. Jag vet inte riktigt vad Fi vill med namnlagen, men jag är defaultpositiv tills vidare.
9 september 2005:
Fi rätt ute, men rätt ute
Nästanpartiet Fi har fel i det mesta. Förutom att de fläckvis är spritt språngande så gör de sig genom sitt
reservationslösa omhuldande av fortsatt statlig kollektivism till offentliganställdas värsta fiende, möjligen
brädade av Ylva Johansson.
Men på ett par punkter har de faktiskt rätt.
Vi visste redan att de vill individualisera föräldraförsäkringen. Jag har hett och långrandigt förut på denna sida argumenterat för en sådan reform, och tänker inte dra hela resonemanget igen. Jag nöjer mig med att
Enligt idiotblaskan Aftonbladet (som jag ändå läser nätledes, min gamla hycklare) i dag vill Fi
avskaffa äktenskapet, eller åtminstone
lagstiftningen därom, och ersätta den med en samlevnadsbalk, könsneutral och allt.
(Oops, det verkar egentligen vara SvDs nyhet.)
Det är en självklar reform. Givetvis
ska man själv få välja vem ens närmaste anhörig ska vara, och om och hur man har sex med denna har inte staten med att
göra. Det behöver inte ha något alls med HBT att göra. Om jag vill ha en god vän som närmaste anhörig - ja, ni har ju
redan gissat det, det ska staten skita i att ha synpunkter på.
Fi vore förstås inte Fi om man inte valde att argumentera idiotiskt även för vettiga ståndpunkten. Nu är det Tiina
Rosenberg, som i TV försäkrat svenska folket om att hon i själ och hjärta är antidemokrat, som inte gillar äktenskapet
för att "Äktenskapets historia handlar ju inte om kärlek och samlevnad, det handlar om ägande". Idiot! Det är inget fel
på äktenskapet som sådant. Det är bara dumt att begränsa det till en kvinna - en man.
En naturlig följdfråga är om man också ska utvidga det till godtyckligt antal personer. Där finns bra argument både för och emot, och ärligt talat har jag inte tänkt igenom det tillräckligt för att ha en ordentlig åsikt än.
Uppdatering:
Säkert som amen i kyrkan kom PJ Anders Linders reaktion.
Inte bara konservativt, utan även rätt korkat. Fi vill inte förbjuda kärnfamiljen, men givetvis är det i den riktningen Linder
drar. Det finns en anledning till att jag inte prenumererar på SvD.
3 augusti 2005:
Tidningen!
Det har varit så mycket knasiga undersökningar i tidningen på sistone, så jag drar en länklös kavalkad ur minnet.
Först var det en undersökning som "visade" att högutbildade hade mycket bättre koll än lågutbildade på vad deras hemförsäkring täckte. Det gjorde den förstås inte alls. Undersökningen hade inte kontrollerat kunskapsnivån, utan bara frågat hur bra koll deltagarna tyckte att de hade. Well, duh! Möjligen visar undersökningen att det bland högutbildade är ett större socialt stigma att kommas på med att inte ha koll på sina försäkringar.
Sedan var det Länsförsäkringar som vi bara har att gratulera till att ha lyckats plantera en riktig ickenyhet. Förskräckt utropas att enligt deras undersökning visar det sig att - ve och fasa - folk i åldrarna 16-24 år har dålig koll på vilken pension de kommer att få! Sedan blir kunskaperna successivt bättre med ökande ålder. Man skulle kunna tro att det beror på att en 16-24-åring knappt fått sitt första jobb och faktiskt inte har någon möjlighet att veta hur stor pensionen kommer att bli. Men o nej, tydligen beror det på att folk är slöa (vilket i och för sig kan äga sin riktighet), och Länsförsäkringar tycker att det är viktigt att det "skapas debatt" om pensionernas storlek. Vadå debatt? Vad ska man debattera? För eller emot vadå? Är det för vågat att gissa att Länsförsäkringar sitter och gnuggar händerna åt att ha lyckats plantera en implicit uppmaning att pensionsspara hos dem på nyhetsplats? Och här sitter jag och basunerar vidare. Fanken också.
Variationer på ett tema. I dag har TCO en debattartikel som jag inte ids läsa, men där det ropas ut att nu har man minsann frågat folk (oklart exakt med vilka frågor) och kommit fram till att de flesta inte tror att sänkta ersättningsnivåer ger fler jobb, alltså är lösningen inte så enkel. Alldeles oavsett hur det ligger till med den saken har man alltså, åter, tagit reda på vad folk tror (givet okänd fråga) snarare än hur det verkligen förhåller sig. Suck.
Jag toppar dagens kavalkad med uttalandet av Kim Jong Il, som påstår att han kan alla telefonnummer i Nordkorea. Att döma av den här bilden kan det mycket väl vara sant.
19 juli 2005:
Om barnfamiljens försvinnande. På förekommen anledning skrev jag en insändare till DN om skatteavdrag för hushållstjänster. De tog in den i dag, men slipade ned den lite i de kanter där jag som mest tog ut svängarna. Jag retar mig inte nämnvärt på det, men jag kör ändå den oklippta versionen här i nästa stycke:Normalt är det populärt att vurma för barnfamiljernas väl. Så även i början av debatten om skatteavdrag för hushållstjänster. Då hette det att det ändå bara var öfverklassen som skulle ha råd, och varför gynna den? Sedan kom rapporterna från Finland, där man infört ett sådant avdrag. Det visade sig att det i stor utsträckning var vanliga barnfamiljer som använde sig av det. Som i ett trollslag tvärdog det svenska intresset för barnfamiljen. Nu är det ensamstående mammor som inte skulle ha råd. Men är det någon som tror att engagemanget för ensamstående är något annat än nästa rökridå i Kampen? Varför är barnfamiljerna plötsligt ointressanta? Det går naturligtvis alltid att hitta någon som inte har råd, men den som använder det som argument för att inte vilja avlasta till exempel stressade barnfamiljer vinner inga poäng för sitt stora hjärta.
Och när jag ändå uppehåller mig vid dylika skatteavdrag kan jag passa på att klanka på den i mångt och mycket rådande inställningen att det skulle handla om att ge pengar till välbeställda. Vadå ge pengar? Implicerar inte det att alla pengar rätteligen är statens, och att individen ska vara tacksam för alla fickpengar hon får behålla? Jag tillhör inte dem som tycker att skatt är stöld, men att utgå från att staten äger allt är att börja i fel ände.
Dagens tips: Hans Rosling, professor i internationell hälsa, sommarpratar måndagen den 25 juli. Jag vågar lova att det blir bra. Lyssna!
18 juli 2005:
Tham. Igår hade Carl Tham en debattartikel i DN. I ett annat sammanhang blev jag ombedd att läsa den, vilket jag gjorde, och sedan skrev jag ett ganska långt bemötande. Sedan slog det mig att med bara mycket små ändringar skulle jag kunna klistra upp bemötandet här. Så det gör jag nu.
Halva första spalten innehåller i stort sett ingen information. Låt gå för det, han vill sätta stämningen. Sedan kommer han till sitt ekonomiska program. Det är fascinerande läsning. Han vill ha tillbaka räntestyrningen till politikerna. Att ha den där var en starkt bidragande orsak till nittiotalskrisen, det erkänner till och med Göran Persson när inte för många journalister hör på (belysande länk). Han överdriver väsentligt på vilka sätt EU inskränker ländernas ekonomiska handlingsutrymme; ekonomisk politik innehåller mer än att leka lite med räntan. Man kan göra en hel del med tex skatter, och vad vissa politiska debattörer ibland än påstår så har EU ingen som helst jurisdiktion över enskilda länders skatter.
Med emfas angriper han politiken med inflationsmål, vilket generande tydligt visar att han inte orkat ta till sig några empiriska ekonomiska forskningsfakta. Att vara för ett inflationsmål borde i dag inte vara en fråga om ideologi (vilken ideologi det nu skulle vara), när vi har så kolossala mängder fakta som visar att låg inflation och balanserade finanser är enormt mycket bättre för arbetslösheten än förment arbetslöshetsbekämpande Keynesiansk politik. Bara som ett exempel kan jag nämna rapporten "Growth is good for the poor" utförd hos Världsbanken. Där har man undersökt 80 länder under fyra decennier - det är svårt att bara vifta bort utan att ha egna tunga siffror att luta sig på. Rapporten finns här (pdf) men filen kan nog vara ganska stor, så sist i min text saxar jag in större delen av sammanfattningen.
Hans syn på aktier är värd en kommentar. Det är uppenbarligen ett problem för Tham att "aktieägarkapitalismen" inte är så åtkomlig för politiken. Men den allra största delen av aktiekapitalet ägs faktiskt inte av onda direktörer med cigarr och cylinderhatt. Det mesta är vanliga människors spar- och pensionspengar, som de kan placera där de vill. Den friheten verkar inte Tham gilla. Bättre att politikerna får bestämma vad som ska hända med folks pengar.
Sedan går han till protektionistisk frontalattack. Det är surrealistisk läsning. Det finns så vansinnigt mycket data som visar att frihandel och ekonomisk öppenhet gynnar ett lands ekonomi och att protektionism är katastrofal. Ett koncist och elegant diagram kan man ta del av här, och jag kan utan problem ösa på med mängder ytterligare. Boken längst ned på sidan är nyttig läsning. Men vad redovisar Tham för data som stöder hans uppfattning? Inga, förstås. Det är som vanligt när nationalvänstern är framme. Man tycker mycket, men det verkar aldrig falla någon in att kolla om verkligheten verkar stämma överens med den karta man funderat ut på sin kammare. Det är förstås okej att tycka saker i politik, det är mycket det det handlar om, men om det nu finns välgrundade data på ett område är det ynkligt att inte ens försöka ta del av det. Det verkar Tham inte ha gjort. Han verkar till exempel aldrig ha frågat sig: Hur kan det komma sig att arbetslösheten är högre ju mer reglerad och slutet ett lands ekonomi är?
Mer specifikt kan man fråga sig hur han vill att världen ska se ut. Strukturomvandling är något som till och med LO tills nyligen bejakat. Självklart kommer jobb att försvinna när de tas över av låglöneländer. Att som Tham stirra sig blind på bara den biten är dock direkt pinsamt. Om sådant nu vore så katastrofalt, varför har vi inte en extrem arbetslöshet i Västsverige, där varvs- och textilindustri dominerade för 30 år sedan? Eller, varför är inte 94% arbetslösa i Sverige när så många tvingats bort från jordbruket av effektiviseringar och billig import? För att vi kommer på nya jobb, Tham! Nya jobb, som inte är lika smutsiga, tunga och farliga! Och nej, vi kan inte på förhand veta vilka. Vem kunde 1975 veta att det skulle behövas en massa nätverkstekniker? Med Tham skulle dagens nätverkstekniker fortfarande stå i varvet och bli döva vid 40 års ålder. Det är vad hans tal om lätt utbytta människor betyder. Jag rekommenderar honom ett besök på Arbetets museum i Norrköping.
Vidare vill han till stora delar stoppa det ekonomiska utbytet med Östeuropa. Implicit ställer han sig bakom Byggnads mobbrop "Go home! Go home!" mot ett företag som - faktiskt - gått med på att teckna kollektivavtal, och som till följd av Byggnads agerande tvingades i konkurs. Han vill vänta med kontakterna tills länderna i Öst blivit rika av sig själva. Newsflash, Tham: Länder blir inte rika av sig själva. De blir rika av att handla med andra. Detsamma gällde Sverige för hundra år sedan, för England för tvåhundra år sedan, för Japan för fyrtio år sedan och för Sydkorea för tjugo år sedan. Men den chansen ska tydligen inte Öst få. Och så har han mage att tala om social empati. När vi skulle med i EU var ett av motargumenten att vi skulle vara solidariska med Östeuropa i stället, vad det nu skulle betyda. Nu när vi verkligen har chansen att vara det, då är Öst plötsligt inte intressant längre. Social empati? Jag mår illa, Tham.
Så, så långt har Tham överdrivit EUs makt över enskilda länders ekonomi och visat sig vara en ekonomisk dilettant av
oanade mått, med idéer som vore förödande för just dem han säger sig värna om - vilket alltså inte i första hand är en
ideologisk åsikt utan kan backas upp med mängder statistik som ingen hittills kunnat vederlägga. Finns det då inget
bra i artikeln? Jodå. Det allra sista stycket om konstitutionen håller jag faktiskt helt med om. Jag har läst delar
av författningsförslaget, och det var tragik. Precis som kanske nittio procent av Thams artikel.
Skäms, Tham.
Den utlovade sammanfattningen:
Abstract: Income of the poor rises one-for-one with overall growth. This general
relationship between income of the bottom fifth of the population and per capita GDP
holds in a sample of 80 countries covering four decades. Although there is a fair
amount of variation around this general relationship, a number of popular views about
the poverty-growth relationship are not true. The effect of growth on income of the poor
is no different in poor countries than in rich ones. Incomes of the poor do not fall more
than proportionately during economic crises. The poverty-growth relationship has not
changed in recent years. We also show that policy-induced growth is as good for the
poor as it is for the overall economy. Openness to foreign trade benefits the poor to the
same extent that it benefits the whole economy. Good rule of law and fiscal discipline
are other factors that benefit the poor to the same extent as the whole economy.
Avoidance of high inflation in fact is “super-pro-poor”: that is, high inflation is more
harmful to the income of the poor than to GDP overall.
10 juli 2005:
På tal om London.
Nu pratas det återigen om att den svenska militären ska få rätt att ingripa vid terroristattacker. Det håller jag med
om. Det är inte svårt att tänka sig situationer som polisen inte skulle ha möjlighet att klara av, men där militären
skulle ha en chans. Grundprincipen att militären ska hålla sig utanför polisiära insatser är riktig, men inte så
överordnat viktig som Lars Ohly tycker, som i kvardröjande Ådalsskräck hellre handfallet drabbas av en terrorattack
än kompromissar med principen. Just det där med kompromissen ska man dock hålla ögonen på ordentligt. Någon kanske
kommer ihåg när polisens nationella instatsstyrka bildades. Då hette det att den bara skulle användas - ja, vid
terrorattacker egentligen. Vi vet hur det blivit med det. Nu kallas insatsstyrkan in så fort något fyllo fått tag
på ett luftgevär. Motsvarande utveckling med användning av militär vill vi förstås inte se. Man får väl helt enkelt reglera
i lag vad de ska få göra, inte bara några eländiga policydokument. Det är kanske inget större problem, för lagändring
lär väl ändå krävas. Bara man tänker på det så.
Förresten, vad är det för militär vi snackar om? Det lär ju inte i första hand vara värnpliktiga, utom för bevakningsuppdrag.
Och så den där islamistsnubben i London, som säger att London hittills varit skyddat pga den starka antikrigsopinionen, men nu när Blair blev omvald så åker man dit. Vilket skitsnack. Antikrigsopinionen (korrekt men lite fånigt namn, proSaddamopinionen skulle den också kunna heta) var väl ännu starkare i Spanien, och det hejdade inte 11 mars där.
27 juni 2005:
Mannen är fanimej inte klok. Det är förstås Göran Greider igen. Ständigt denne Greider. I dagens
kolumn i Metro
förklarar han att det borgerliga blockets ledning i opinionsmätningarna i realiteten inte är så stor eller knappt existerar,
eftersom andelen osäkra väljare är så många och de, menar Greider, kommer främst att rösta vänster. Fair enough. Läs
dock denna mening:
"Valdeltagandet är alltid lägre i arbetarklassen än bland medel- och överklass, vilket beror på att de
sociala hatkänslorna gentemot arbetarklassen där alltid är hemligt starka."
Helt lättolkad är den inte. Men jag har försökt. Det enda rimliga torde väl dock vara att "de" syftar på medel- och överklassen? Och med "hemligt starka"
måste väl menas att känslorna är starka - men det märks aldrig. Men Göran Greider, han vet nog hur de tänker, borgarbrackorna
och öfverklassen.
Greiders förklaring till att valdeltagandet är högre hos vad han valt att kalla medel- och överklass än i arbetarklass är alltså
att de förstnämnda hatar de sistnämnda. Ja! Där har vi det! Runt halva Sveriges befolkning sitter hemma och HATAR arbetare. De hatar
så mycket att de till och med kan tänka sig att gå och RÖSTA! Grrr, vad de hatar!
Allvarligt talat. Vad Greider skriver är det dravligaste jag läst sedan sist jag läste något han skrivit - möjligen undantaget
något inhopp av Ung Vänster. Hur länge kan man vräka ur sig en flod av idioti och fortfarande bli tagen på allvar egentligen?
26 juni 2005:
Kort uppdatering efter förhållandevis lång paus. Så lär det bli igen, det är ju sommar.
Jag borde kanske byta namn på sidan till klagosidan, eller något. Det är ju lika mycket medieframställningar som politik i sig jag gnäller på.
Lenin vs mullorna. Efter det senaste bluffvalet i Iran (lite drygt 99% av kandidaterna diskade av väktarrådet,
som inte förtjänar någon versal, och troligen omfattande valfusk) har det sagts både här och var att det kanske egentligen
är bra att det sista av reformförsöken nu sparkas undan. Då ska präststyrets rätta ansikte synas tydligare, och upproret
få hjälp på traven. Men vänta nu. Var det inte exakt så Lenin resonerade om reformer? Att socialdemokratiska reformer
bara var strunt, att de lurade folket med lullull och att det var bättre att eländet framstod i hela sin oglans.
Jämför nu det lurade Sverige med det enligt Lenins resonemang mer renhåriga Ryssland/Sovjet. Nog för att det finns imperfektioner
och lurade människor i Sverige så att det räcker och blir över, men endast ett av våra riksdagspartier tycker att det gick
bättre i Sovjet.
Givetvis måste inte Lenin med logisk nödvändighet ha haft 100% fel i precis allt han sade. Att fördöma allt Lenin sade
bara för att det var Lenin som sade det är att göra det för enkelt för sig. Och som alla paralleller i den verkliga världen
håller den inte ända ut - Iran 2005 är inte Ryssland 1905. Men jag tycker ändå att man ska vara
försiktig med att välkomna mer elände åt en befolkning i hopp om att de ska få nog och kasta av sig oket. Utan att ha några
siffror på det, brukar det inte snarare vara en gradvis uppluckring av det totalitära som till slut får proppen att gå ur?
Visst finns exempel på båda fallen, men som sagt, det ska mycket till för att mer elände ska ses som något gott.
Hur tänkte de nu? Ja, jag vet att jag ska hålla mig borta från Ung Vänster. Men den här gången är det inte mitt fel.
Enligt uppgift har det alltså fifflats rejält med medlemstalen, och till skillnad från det stormrika SSU där syftet i första
hand var att vinna interna maktstrider så tycks det ha varit pengarna man var ute efter. Detta kunde försvaras med att, ungefär,
det är okej att underminera den borgerliga staten. Okej. Det sätter ju Schymans skattesmitning i ett nytt läge. Jag kan bara
anta att Ung Vänster också applåderar alla andras försök att lagligt eller olagligt undanhålla staten skatt.
Fast om sämre ekonomi för staten är ett mål så borde väl Ung Vänster snarast verka för extrema skattesänkningar. Undrar varför
de inte gör det.
7 juni 2005:
Gröngrön röra. Det här är bara något jag hörde kort om på Ekot i morse, så det blir lite lösa rallarsvingar. Men tydligen
ska det i dagarna släppas någon sorts utredning. Redan där är man misstänksam. Om det är regeringen som har beställt den,
vilka resultat har de också beställt på förhand, och vem är egentligen utredaren? Nå. Det handlar om hållbar utveckling
och sådant. Utgångspunkten för utredningen var att om alla på jorden skulle leva som folket i västvärlden skulle det
krävas tre jordklot. Om jag minns rätt så är det där en uppgift som någon auktoritet hävde ur sig lite på känn på 70-talet.
Den har aldrig kunnat visas stämma och hör troligen hemma i facket för skrämselpropaganda. Det är alltså utgångspunkten
för utredningen. Men okej, låt gå för att det är bra om man använder naturresurser på ett effektivt sätt. Så vad föreslår
utredningen? En av huvudpunkterna verkade vara att staten ska tvingas köpa en massa ekologiskt odlad mat och att man
ska lagstifta om att kor ska gå på ängar.
Öh.
Ekologiskt odlad mat är inte dålig mat. Den innehåller lite mindre gifter än annan mat, även om skillnaderna är ytterligt
små. Det finns visst vissa fåregetecken om sjukdomsspridning, och odlingen verkar bitvis vara omgärdad av ett visst hokus
pokus, men som sagt, maten i sig är inte dålig även om den efter utseende och smak är omöjlig att skilja från vanlig mat.
Men exakt hur drar ekologisk odling ned på antalet jordklot som behövs? Det var ju utgångspunkten för hela utredningen.
Detsamma gäller förstås kor i hagar. Det är väl trevligt med kor i hagar, men jag ställer mig tvekande till att den indiske
bonden kommer att knäfalla i tacksamhet över att våra kor går i hagar, så att resurserna räcker till honom också.
Det här verkar vara ett fall av goddag yxskaft - till en fråga man ställt sig själv!
6 juni 2005:
Svårt att byta karriär. Expressen rapporterar: Statlig chef anställde hårdporrstjärna.
Jag saxar inledningen av brödtexten rätt av: "Tvisten är en mardröm för läkemedelsverkets ledning. Den danska kvinnan, som jobbat något år, var anställd
som expert på narkotikamissbruk. Men i april fick ledningen veta att hon gjort ett stort antal grova hårdporrfilmer."
Ja, enligt Expressen är det egentligen det hela. Nu försöker de sparka henne, och det är juridiska turer fram och tillbaka. Vad som inte
framgår är om hon har misskött det uppdrag hon fått. Hennes tidigare yrkesval verkar vara tillräcklig grund för avsked. Är inte det
märkligt? Det kan förstås vara så att hon inte alls skött sitt uppdrag. Det framgår som sagt egentligen inte, varken bu eller bä. Men då
återstår i alla fall att Expressen publicerat en artikel i vilken det framställs som självklart och riktigt att jobb som porrstjärna automatiskt ska
diskvalificera en från senare anställningar. Det är inte vackert.
20 maj 2005:
Felprioritering. Vad jag stör mig mest på i den här Newsweek-affären är inte huruvida någon har skändat någon religion eller inte. Det är felprioriteringen hos upploppsmakarna i de muslimska områden där man, eh, haft upplopp. Oavsett om det är spontana missnöjesyttringar eller orkestrerat av någon evil mastermind, vad är det som startar dessa upplopp? Det är inte att en massa människor år ut och år in sitter rättslöst inspärrade i Guantanamo på ett sätt som är direkt kontraproduktivt i det sk War of Ideas. Nej, det är (det osubstansierade) ryktet att någon spolat ned en Koran i en toalett. Snacka om brist på sinne för proportioner.
Jag har länge tänkt att jag skulle skriva om mitt misslyckade antisemitismtest, och jättelänge att jag skulle skriva om Lyndon LaRouche. Tidigare har det fungerat att piska mig på det här sättet, vi får se om det går hem den här gången. Fast jag åker snart bort ett tag, så det kan gå i putten.
12 maj 2005:
Jag har tänkt lite på Memri som jag länkar till nedan. Om man surfar runt lite på deras sajt så står det snabbt klart
att de gör ett mycket bestämt urval i vilka texter och tv-program de översätter. Åtminstone hoppas jag det. Även om
de inte, vad jag vet, säger det explicit så är det svårt att undgå att de fokuserar på antisemitiska utfall och
västfientlighet. Man ska alltså inte tro att de översätter ett representativt urval. Det kan naturligtvis vara
så, det är svårt för mig att kontrollera, men jag hoppas att det inte är så. De har alltså en Agenda.
Men är det bara dåligt då? Det är en sak om det kommer fram att de systematiskt felöversätter, men det har det mig
veterligen inte gjort. Och tittar man på materialet som Memri samlat ihop så inses lätt att den sortens hatpropaganda
som förekommer i arabiska medier ska helst inte finnas alls i ett demokratiskt samhälle. Det spelar ingen roll om
urvalet inte är representativt; Sion vises protokoll ska inte tas för äkta alls. Jag vidhåller alltså att även
om de har ett syfte med sitt urval så är jobbet de gör bra och viktigt.
1 maj 2005:
Så var det dags igen.
Jag tycker gott att man kan behålla 1 maj som helgdag. Går man tillbaka till dagens barndom så var det fantastiskt
eländigt att vara arbetare, och termer som trasproletariat är inte helt malplacerade. Det är en viktig del av vår historia
som vi inte ska glömma bort.
Det har dock inget att göra med det fantastiska stunt som Socialdemokraterna drar av år efter år: att demonstrera och gå
i opposition mot sig själva. De har regerat nästan samtliga av de senaste 70 åren, och staten kontrollerar över halva den
svenska ekonomin. Det är helt ofattbart att någon köper detta rök-och-speglar-trick.
29 april 2005:
Förhandstitt. På DN Debatt i dag tycker LO både det ena och det andra om svensk skattepolitik. Läs noga. Många gånger förut har vi sett hur LO-förslag inom en vecka blir officiell s-politik.
Avlyssnat hos Vänsterpartiet i Stockholm: "Åååh, jag kan inte hålla mig. Jag måste förbjuda någonting! Men vad? Nu vet jag. Bättre och billigare sjukvård borde förbjudas. Annars är det inte precis som i Sovjet. Nej fan, sossarna hann före. Vad ska jag... ny plan! Stadsjeepar, där har vi det! Alla riktiga människor hatar ju ändå bilar, och särskilt stadsjeepar. De ska bort! Vafan ska folk ha stadsjeepar för? Det är ju bara onödigt. Folk ska inte ha onödiga saker. Tur att vi ansvarskännande politiker finns som kan förbjuda allt som inte är asketism. Förbjuda. Det kändes bra. Men okej, jag måste hitta något svepskäl för att förbjuda stadsjeeparna. Kanske... de drar mycket bränsle? Fast det finns det ju andra bilar som gör också. Hm. Men de är farliga att krocka med! Vänta, är inte det bra? Alla bilister kan ju få krocka ihjäl sig. Skulle göra underverk för väljarbasen. Är det dumt om det stryker med fotgängare också? Nej, riktiga vänsterpartister åker förstås Kollektivt. Vad ska jag då säga? De är breda. ...precis som en massa andra bilar. Alltså, jag vet ju inte ens vad en stadsjeep är. Hur ska jag definiera det? ... Nej, vad håller jag på med? Skärpning nu. Sviktar jag i tron? Jag kan inte låta tarvliga Sakförhållanden stå ivägen för Ideologin! Inte behöver jag veta precis vad en ssstadssjeep är, eller ha några bra skäl för att förbjuda dem. Vi hatar ju ssstadssjeepar, det räcker! Hatar! We hatesss them!"
22 april 2005:
Dubbel förvirring. Det finns alltid anledning till viss skepsis när Runar Sögaard är i farten, men
om man accepterar den senaste kalabaliken som sådan
så är det två saker hittills som är anmärkningsvärda, och båda är reaktioner på historien. Den första kommer
jag nu tyvärr inte längre ihåg var jag läste, men chansen är stor att det är i en av De Fyra (DN, SvD, Aftonbladet,
Expressen). I den östes en massa indignation över Runar och hans mindre taktfulla uttalanden om att Muhammed
skulle varit en "förvirrad pedofil"; det mer än implicerades att hela historien var hans fel.
Gör nu följande tankeexperiment: en muslimsk predikant har kallat Jesus för förvirrad pedofil, och blir dödshotad
av några fanatiska kristna. Kan någon föreställa sig att det svenska samhället då i första hand skulle hoppa på
predikanten? Skulle inte tro det.
Den andra är den debattartikel som Hassan Moussa,
ordförande i Sveriges imamråd skrivit.
Lika lite som KG Hammar kan hållas ansvarig för Knutby kan Moussa hållas ansvarig för alla muslimers handlingar,
men det är ändå bra att han tar till orda och säger att våld är dåligt. Mindre bra är att han tycks tro att han
kan stoppa Runar med juridiska medel. Citat: "vi kräver också att religionsfriheten och minoritetens känslor till
fullo respekteras. Till honom som smutskastat andra trosuppfattningar säger vi: Vi ses i rätten, Runar. Sveriges
lagar och domstolar ska skipa rättvisa mellan oss muslimer och dig och andra som sprider din hatlära."
Men vi har faktiskt yttrandefrihet. Den är visserligen inskränkt av hetslagstiftningen, vilket kan vara motiverat,
men av vad jag hittills hört så har inte Runar hetsat. Han har smädat en religion, ja. Men det oroar mig att Moussa
verkar tro att det är straffbart. Och om han skulle visa sig ha rätt, om Runar fälls - ja då är det dags att förbereda
sig på att lämna landet. Om jag faktiskt skulle göra det vet jag inte, men det är vad jag borde göra. Lyckligtvis
är vi inte där än.
Menvaf... är det mest passande jag tänker när jag läser den senaste rallarsvingen på DN Kultur, denna gång riktad mot Stockholm Spectator. Jag läser inte Spectator regelbundet, och det är givetvis inte omöjligt att Stefan Jonsson har åtminstone någon poäng när han beskyller Spectator för att, bland annat, flitigt använda sig av guilt by association och att dåligt underbygga sin mediekritik. Jag vet inte, jag har inte läst Spectator tillräckligt noga. Men sättet som Jonsson far fram på över nästan ett helt uppslag inger inte förtroende. För hur gör han? Konkreta exempel på Spectators felsteg lyser väsentligen med sin frånvaro. Blogkommentarer blandas ihop med bloggarna själva. Guilt by association flödar det av. Det antyds, nej påstås rent ut, högerkonspirationer om att skrämma intellektuella till tystnad. För faaan, DN. Är detta det bästa försvar ni kan åstadkomma när journalistiken kritiseras? Att läsningen förvisso är tragikomisk räddar knappast magplasket.
10 april 2005:
Tre kortisar.
Ett. Jag har hittills hållit tyst om Feministiskt Initiativ (Fi), dels för att det varit så pinsamt, dels för att jag tänkte ge dem chansen att komma med andra konkreta förslag än att man ska ta pengar från Skandiadirektörer (och så kunde jag inte hålla mig ändå - doh!). Alla har dock inte hållit tyst. En del borde ha gjort det. Minst en tidning, jag minns inte vilken, har tyckt att initiativtagarna inte har så hög igenkänningsfaktor för de flesta kvinnor; till exempel är flera av initiativtagarna homosexuella (tydligen). Ursäkta? Vad har deras sexuella läggning med något annat att göra? I de vanliga partierna är många representanter uppfödda i ungdomsförbund och har gått direkt till yrkespolitik. Hur många känner igen sig i det? Ändå klagar man inte på detta. Eller okej, det gör man faktiskt. Men att dra upp folks sexuella läggning känns bara lågt och insinuant.
Två. Moderaterna har tydligen gått på grund i sina försök att definiera vilka sjukdomar
som ska undantas från sänkningen i sjukersättning till 65%. Det hade jag kunnat tala om direkt
att de inte skulle lyckas med. Vilka idioter! är jag frestad att säga.
Såhärva. Om ingen någonsin överutnyttjade sjukförsäkringen kunde man lika gärna ha 100% ersättning.
Det skulle nog gå ihop. Men nu är det inte så, och det är välbelagt att fenomenet är starkt
kopplat till ersättningsnivån. Detta är ju också grunden till Moderaternas i mitt tycke mycket
bra NEP (Nya Ekonomiska Politik): det måste löna sig att arbeta. Och, som jag sagt förut, om det
ska löna sig att arbeta, så måste det med nödvändighet löna sig sämre att inte arbeta. Och det är
klart att det är trist att den som drabbas av cancer på sikt ska behöva gå ned till 65% i inkomst
(I alla fall om man utgår från 100% som norm. Mig veterligen kunde man lika gärna utgå från
grundtrygghet, och då är inte 65% lika tokigt, och det är väl ändå samma nivå som många pensionärer
klarar sig på.). Men man kan inte skilja ut sjukdomar som ska vara undantagna! Gör man det så
säger man att cancer är en ärlig sjukdom, medan de sjukdomar som inte undantas troligen är fusk. Så kan
man inte hålla på. Angreppssättet är ju att eftersom folk bevisligen slinker igenom systemet
så måste man minska de ekonomiska incitamenten att göra så. Självklart kommer även "äkta" sjuka
att drabbas. Kom man på det först nu? Men det är faktiskt inte Moderaternas fel. Felet begås av
alla de som fuskar.
För övrigt, vilket jag nog skrivit förut, så kommer lågavlönade som inte är sjuka extra mycket
att tjäna betydligt på Ms politik.
30 mars 2005:
Skogstokighet Det här har jag stört mig på sedan i januari, och jag tror inte att jag har
skrivit något om det än. Nu är det dags!
Vid den stora stormen 8-9 januari blåste det ikull en massa skog. Raskt var tidningarna fulla
med snyfthistorier om markägare som fått sitt pensionskapital förstört. Och det är klart, hade man
räknat med sin skog som framtida inkomstkälla är det förstås trist om den blåser i backen.
Min första tanke var: hade de inte försäkrat sin skog? Det verkade inte så. Men, tänkte jag, det
kanske inte går att försäkra sig mot stormskador, just av anledningen att de är så förutsägbara.
Det händer ju att försäkringsbolag inte vill försäkra mot väldigt vanligt förekommande skador, eller
att premien då är så hög att det är meningslöst. Och i så fall kunde det vara vettigt att överväga
kompensation till drabbade skogsägare.
Men!
Ni har väl redan gissat det. Det går visst att försäkra sig mot stormskador. Det var i alla fall
vad man kunde läsa i tidningen någon dag senare. Det var inte ens dyrt, vad jag förstod några
hundra om året för en småägare. Intervjuad småägare jamade något om att han aldrig tänkt på att
man skulle försäkra. Vi kan ju gissa vad som hände med mitt medlidande.
Fortfarande görs snyftreportage. Och i dag i DN har LRF köpt en helsidessnyftannons där man kräver
att bli räddad av regeringen. Ingen tycks reflektera över det här med personligt ansvar. Om man
äger skog och inte tecknar stormskadeförsäkring, då har man gjort ett val. Man har tjänat pengar
alla de år då stormen inte kommit. Då får man också stå sitt kast när det börjar blåsa. Det här
är samma sak som folk som struntar i hemförsäkring och som det sedan skrivs snyftreportage om
när lägenheten brinner. Även då brukar både folk och företag strömma till, tårögda av givmildhet.
Låt vara att man i fallet hemförsäkringar kan tänka sig specialfall med förmildrande omständigheter,
till exempel folk som inte kan språket eller av någon anledning har svagt fäste i det svenska
systemet. Men sådant blir långsökt när det handlar om skog som investerat kapital.
Låt oss tänka över det här med incitament. Om vi ger en massa statlig ersättning till skogsägare
(eller vem som helst) som struntat i försäkring, vad är lärdomen den rationelle individen drar?
Jo, givetvis att försäkringar är onödiga, för hon kommer att få hjälp ändå. Raskt har man sparat
in en utgift och vältrat över den på andra. För varifrån kommer hjälppengarna? Det genereras inga
extra hjälppengar, det är samma pengar som kommer från vårt arbete, det är samma pengar som ska
räcka till allt annat. Kort sagt, det är kassabiträdet på Konsum och gamla Agda, 88, på långvården
som får betala försäkringen åt skogsägaren. (Normalt gillar jag inte den sortens retoriska
figurer, men här anser jag att den är berättigad - och det blir inte bättre av möjligheten att det
kanske är RKU som får lite mindre pengar.)
Jag anser att en del av ett civiliserat samhälles uppgift är att se till att det finns utrymme för att enstaka misstag inte behöver leda till personlig ruin. Men det måste också finnas någon lägre gräns för vad man kan kräva av folks ansvarstagande för sig själva, och detta är solklart under den gränsen. Skylle sig själv.
21 mars 2005:
Det här har jag skrattat åt hela eftermiddagen. Var inte rädd, klicka på länken.
Helt orelaterat till allt annat (eller förresten, låt oss låtsas att det handlar om piratkopiering)
kan jag, när jag ändå håller på och länkar, passa på att slänga upp den här:
Detecting counterfeit Minis. Speciellt sidan
"Detecting a fake" är rolig.
Jag hade egentligen tänkt skriva om indiskt vatten och kanske lite annat också, men jag orkar inte.
17 mars 2005:
Vad nu? Expressen har de senaste dagarna börjat driva en märklig kampanj där man spekulerar i Göran Perssons avgång. DN verkar ha hängt på en smula. Hittills verkar det vara en äkta icke-nyhet. Hittills har jag inte sett någon substans i vad jag väljer att kalla ryktena. Ändå bygger Expressen vidare på sitt luftslott och gör en grej av att GP inte kommenterat frågan. Men vad ska han säga? Allt han säger kommer att vändas mot honom. Det vore en sak om det rörde en verklig fråga. Men det här? Den här frågan - eller icke-frågan - kan förstås visa sig vara verklig, men hittills luktar det mest illa.14 mars 2005:
Elak rubrik. DN har i dag ett reportage om dejtförmedling i Lettland. I slutet av reportaget intervjuas Natalja:
Mönsterpolitiker? Okej, nu har vi SSU-svängen som
LUF sammanfattat, med smyganslutning av medlemmar, omfattande systematiskt bidragsfusk och dito korruption. Vi har det dito
lägenhetsrufflet, sammansmältningen av stat och parti (med missbruket av utnämningsmakten och
det närmast maniska besättandet av "oberoende" förvaltningsposter med troget partifolk) och jag
vet inte vad. Är det bara jag som börjar bli beredd att se senaste valets
valfusk som en del
av ett mönster?
Nja, säker kan man inte vara. Något jag i förstone glömde bort (jag skyller på min ringa ålder)
är att LUF och MUF i början på 90-talet försatte sig i liknande mygelträsk - en naturlig
utveckling när man får bidrag per medlem. Det är dock förstås ingen ursäkt för SSU, och det börjar
bli svårt att hävda att det bara är orelaterade enskildheter som pågår inom det socialdemokratiska
maskineriet.
5 mars 2005:
Viskleken? Jag borde ha kommenterat det här för länge sedan (i och för sig bara i den mån jag borde kommentera precis allt som händer, det vill säga egentligen inte alls), men det får bli nu i stället.2 mars 2005:
Hos Alicio hittade jag en länk till en kul skriven text hos Daily Telegraph om demokrati i arabvärlden.
1 mars 2005:
En viktig princip. I socialdemokraternas (och för den del vänsterns och miljöpartiets) värld är den viktigaste principen aldrig att förbättra för de som har det sämst. Det är mycket viktigare att se till att ingen annan får det bra. För då har alla det lika eländigt, och då är det rättvist. Och är det rättvist så är det bra. Det är viktigt att komma ihåg om man försöker förstå stopplagen för vinst i sjukvården som ska antas nu. Det spelar ingen roll att S:t Görans sjukhus är det sjukhus i Stockholm som både patienter och anställda är mest nöjda med, eller att ingen köande någonsin fått vika för en betalande patient (som genom att betala tillför systemet ytterligare pengar och avlastar vårdkön). Det viktiga är att alla ska ha det lika jävligt. Eller uttryckt i påhittade siffror: Socialdemokraterna föredrar att alla befinner sig på nivå 10 i stället för att 80% är på nivå 11 och 20% på nivå 20.
23 februari 2005:
Irrelevanta uppgifter. Det har dykt upp uppgifter om att det från Vaxholm utslängda
byggföretaget bluffade med vilka löner och förmåner de anställda fick; att man sade en sak
till di svenske men gjorde en annan. Hittills sorterar jag de uppgifterna i facket för
rejält obekräftade rykten. Men för sakens skull, anta att det är sant. Vad skulle
det förändra i sakfrågan?
Ingenting. Det skulle förstås vara fult gjort av byggföretaget. Men de här uppgifterna
fanns inte när frågan var aktuell. Faktum kvarstår att Byggnads vägrade teckna kollektivavtal -
inte tvärtom, som de i en akt av ren lögn påstod -, att Byggnads stod och skanderade "Go home,
go home", talade om letterna som "svartfötter" och fysiskt försökte hindra dem att komma
till arbetsplatsen. Och att de fick helhjärtat stöd av regeringen. Och av TCO. Och CF fegar.
Fy fan.
19 februari 2005:
Dagens DN innehåller bara på de första sidorna inte mindre än två saker värda att kommentera.
Den första till stor del i självförhärligande syfte. Det är
PC Jersilds kolumn där han denna gång talar mycket positivt om antologin Vetenskap
eller villfarelse som jag författat ett kapitel till. I en bokhandel nära dig! Jag tjänar inga
pengar på den, men den är bra för Saken.
Vilket påminner mig om ett länktips som jag spritt kring mig till alla och envar på sistone:
Såningsmannen, en numera nedlagd och inte helt
allvarlig blog om en man som med själ och hjärta försöker gå upp i Den Centerpartisktiska Saken.
Missa inte - bland annat - topplistan över viktigaste centerpartister och länkarna till olika
partier i inlägget den 30 november.
Den andra är Germund Hesslows debattartikel. I ett läge då staten har bestämt att inga biologiska finns mellan könen så är det ytterst angeläget att sakinnehållet i hans artikel kommer fram. Tyvärr tror jag inte att det kommer att göra det. Han har formulerat sig på ett sätt som jag misstänker borgar för att själva sakinnehållet, i händelse av påföljande debatt, inte kommer att vara det som lyfts fram.
16 februari 2005:
Två beklämmande läsningar. I dag ids jag inte leta upp länkar, men skriver kort om två beklämmande saker jag läst på sistone.
Den första är i DN om Leif Pagrotsky som besökt Riksantikvarieämbetets nya lokaler för att bilda sig en
uppfattning om vad som är så bra med dem och vad man går miste om vid en flytt till Gotland (förutom all kompetens då).
I rättvisans namn ska sägas att den korta artikeln uppenbarligen inte är skriven för att få Pagrotsky att framstå
i bästa dager. Men ehuru möjligen tendentiös tar jag mig friheten att anta att vad som står rent sakligt är sant, och det
är dessutom inte det mest uppenbart generande exemplet jag väljer.
En av de anställda påpekar att det är Fastighetsverket som just har rustat upp huset för en massa miljoner. Jaja, säger
Pagrotsky, det tar de väl igen på hyran. Varpå det blir tyst.
Men det är ju inte det som är poängen! Visst kan det, om det sköts bra, vara smart med myndigheter som debiterar varann
och interndebiterar sig själva. Det kan leda till effektivare resursutnyttjande. Men i slutändan är det ändå statliga
medel i rundgång. Och poängen här är att man med statliga medel har rustat upp lokalerna, och om man sedan inte
använder dem så är pengarna kastade i sjön. Att RAÄ själva skulle fått betala upprustningen på hyran är möjligen sant,
men av ministern förväntar jag mig att han ser den rent samhällsekonomiska förlusten.
Den andra är det svar, också i DN, som man på debattsidan kunde läsa till fp:s förslag till reform av
socialbidragen - för övrigt en reform jag i stort fann vettig, men det är en annan historia. Nej, bokstavligen som
ett brev på posten kom nu här anklagelsen om rasism. Som den gör varje gång fp säger något. Men en lögn blir inte
sann bara för att den upprepas många gånger.
Debattörerna inleder med att prata lite om hur eländigt det är i Danmark. Och det är ju sant, men det har inget med
fp att göra. Sedan säger de att visserligen står det inget om invandrare i fp:s förslag. Nä, just det! Men debattörerna
fattar nog ändå vad det gäller, säger de. Sedan följer (jag tar det här ur minnet) en lång tirad om hur illa det
är med strukturell rasism, hur tråkigt det är att fp pekar ut invandrarna som bidragsberoende och att det vore jättedåligt
med ett socialsystem för infödda och ett annat för invandrare.
Var får de allt ifrån? Inte nog med att fp aldrig pekar ut invandrare som slappa och underlägsna, det impliceras eller
antyds inte heller i deras förslag. Det händer i svararnas egna hjärnor. Och varifrån de får idén om två olika
socialförsäkringar är ett sant mysterium, för det andas inte om något sådant hos fp. Allt det här har svarsdebattörerna
drömt ihop själva. Den som inte läst fp:s förslag kommer förstås att få en helt skev bild av det - liksom var fallet
med språktestet - och det är upenbarligen svarsdebattörernas avsikt. Det, eller också är de helt enkelt korkade. Eller
båda. I vilket fall är det trist att se sådana uppenbart osakliga skrifter på DN Debatt. Utrymmet där är begränsat, kan
det inte få gå till saker som i alla fall inte uppenbart är direkt felaktiga?
13 februari 2005:
Hur är det med hedern? Okej, låt oss sammanfatta. Det har länge varit känt att Göran
Persson väldigt gärna skulle vilja bli hedersdoktor någonstans, men ingen har velat ge honom
den utmärkelsen. Samtidigt har vi Örebro högskola som väldigt gärna vill bli universitet, något
landets samlade sakexpertis bestämt avvisar. Då träder GP in som en räddande ängel och upphöjer
högskolan till universitet ändå. Strax därpå upphöjer det nya universitetet GP till hedersdoktor.
Dock inte utan interna stridigheter. Alla existerande fakulteter avböjer. Därför tillgrips
tricket att utse honom till hedersdoktor vid den medicinska fakulteten - som inte existerar, så
ingen där kan opponera sig. Mycket praktiskt.
Att "universitetets" ordförande är djupt inne i den socialdemokratiska nomenklaturan, med e-postadress
på regeringskansliet (om jag minns rätt) har naturligtvis inget med saken att göra - trots
allt är det ju så att den socialdemokratiska nomenklaturan, antagligen av en ren slump, dominerar
ledningen av de flesta universitet och högskolor i Sverige.
Är det här mer eller mindre pinsamt än när Robert Mugabe vinner högsta vinsten i zimbabwiska
statens lotteri? Jag vet faktiskt inte.
9 februari 2005:
Nu ger jag upp Esbatis blog, åtminstone på ett tag. Jag vet faktiskt inte vad som är lagligt att skriva om andra personer på nätet, och det är synd, för jag kan på rak arm komma på flera bra saker att skriva om honom. Men jag tänker inte slösa min tid på någon som anser att kvinnorna i Kabul levde ett värdigare liv under talibanerna än i dag, eller som håller med om att den enda goda amerikanska soldaten är en död soldat. Kanske ger jag bloggen en chans till senare, men den har inte förtjänat det.
8 februari 2005:
Dagens utfallspotpurri:
Jag har fått för mig att jag ska börja läsa någon bra vänsterblog - man ska läsa "motståndarens" argument
också, annars riskerar man att bli blind. Det här med att ringa in "bra" har visat sig vara ganska svårt.
Nu har jag fått tips om att Ali Esbati, ordförande för Ung Vänster har börjat blogga.
Jag vet. Jag har sagt att jag ska hålla mig ifrån Ung Vänster. Men nu var jag ju, eh, tvungen att kolla
upp det här. Själva bloggen är hittills inte speciellt imponerande argumentationsmässigt, men jag kanske
ger den ett par chanser till. Inget är perfekt från början. Jag har dock anledning att vara skeptisk. Se till
exempel här vad han skrivit i Flamman om valet
i Irak:
"Lika lätt bör det vara att se varför den irakiska motståndsrörelsen angriper valprocessen; ty den
angriper därigenom själva ockupationen. Den har rätten på sin sida, och dess framgångar är till förmån för
folken runt om i hela världen."
Det finns så mycket att säga om hans idiotiska skrift att jag begränsar mig till det här med att ha rätten
på sin sida. Rimligen kan man syfta på juridisk och moralisk rätt. Jag är ingen expert på folkrätt, men jag
vet mer om den än de flesta i Sverige, och de aktiviteter som Al-Zarqawi och hans kollegor ägnar sig åt i
Irak har inget stöd i folkrätten. Ja, det är tillåtet att bedriva motståndskamp, men inte hur som helst, och
de metoder som terroristerna faktiskt använder ligger långt, långt utanför det tillåtna.
Är det tendentiöst av mig att skriva terrorister i ställer för motståndskämpar? Nej, det är det inte. Vad jag
förstår uppfyller terroristernas verksamhet på ett slående sätt FNs definition av terrorism.
Ska vi alltså sluta oss till att det är moralisk rätt de har? Låt se nu. Deras uttalade mål är att döda alla
som deltar i demokratiska processer, inte för att USA är onda, utan för att demokrati i sig är ondskefullt.
Målet är att maximera de civila förlusterna, exempelvis genom att smälla av en bilbomb, och sedan börja skjuta
på de som springer fram för att hjälpa de skadade. Det är alltså moraliskt rätt.
Har jag vantolkat honom? USA-trupperna har ju också gjort, öh, snedsteg. Att jag vidhåller mitt stöd för
invasionen betyder ju inte att jag tycker att det är bra att tortera i Abu Ghraib. Men nej. Det är verkligen
explicit mördandet av civila som Esbati gillar. Den som hoppades att Ung Vänsters problem med demokratisynen
skulle ta slut med Tove Fraurud har bedragit sig å det grövsta.
När jag ändå snackar demokratisyn så har Göran Greider valsat vidare i debatten i dag. (På DN Kultur.) På ett sätt jag finner olustigt svärmar han för revolutionstanken, och jämställer dagens partipolitiska demokrati med Sovjet under Lenin. Jomentjena. Om jag påpekade att Greider har hår och argumenterar svepande med dåligt faktaunderlag, precis som Hitler, så skulle det vara en absurd jämförelse. Men Greider själv drar sig tydligen inte för liknande krumsprång. Ska man se något positivt så får det väl vara att han åtminstone inte verkar tycka att Lenin är en god förebild.
Ha! Den här gången hann jag före DN!
Det står i dag att läsa i DNs ekonomidel (hittar det inte på nätet) om USAs budgetunderskott, som onekligen är oroande stort. Men - nu har jag visserligen inga siffror på Sveriges totala budget, men (s)-regeringen går ju nu med ett budgeterat underskott på 60 miljarder per år de närmaste åren. Min uppfattning är att det är samma ungefärliga relativa storlek som USAs budgetunderskott. (Att Sverige sedan fifflar med pensionspengarna för att dölja underskotten ska man inte komma undan med.) Regeringsanhängare må bestämma sig för om detta är ett försvar för Bushs budgetpolitik eller ett angrepp på den svenska.
7 februari 2005:
Äsch. Nu har det hänt igen. Igår satt jag och funderade på om jag skulle skriva en sak,
men iddes inte. Och i dag skriver DNs ledare nästan ordagrant vad jag hade tänkt att skriva.
Så av ren tjurighet skriver jag en kortvariant av det här nu, och låtsas att DN inte kommit än.
Det är det här med att arbete ska löna sig. Det tycks alla partier, utom kanske v och mp,
bekänna sig till åtminstone med läpparna. Men vissa samband tycks ändå ha gått vissa partier
förbi. Jag tänker till exempel på sambandet "Om A, så A", eller specifikt att om det ska löna
sig att arbeta - så måste det löna sig att arbeta. Det i sin tur betyder att en som arbetar
måste få mer pengar än en som inte arbetar. Och en tråkig följd av det är att en som inte arbetar
kommer att ha mindre pengar än någon som arbetar.
Det förvånar mig egentligen inte att s har missat det här. Men fp verkar också ha problem med
slutledningarna. Man kan ha en hel del att invända mot Moderaterna, till exempel att de fortfarande
har en konservativ falang och inte helt lyckas skaka av sig protektionismen och en del annan
unkenhet. Men deras ekonomiska program, som jag läst en del av, är faktiskt helt överlägset allt
jag sett från de andra partierna. Jag kan förstå nesan i att inte kunna avskaffa värnskatten
direkt ("Den här värnskatten ska vi bara ha nu under den ekonomiska krisen, sedan tas den bort" -
tack för det, s. Var det inte samma sak med momsen?), men det är viktigare att göra det m gör:
att minska marginaleffekterna där de är som störst. Och med deras förslag om riktade avdrag
får en ensamstående kvinna med 14000 i månadslön som är sjuk en vecka om året och har två barn 750 kr mer per
månad att röra sig med.
Det finns något estetiskt tilltalande med superenkla skattesystem av typen "Flat tax 30%, inga
avdrag". Men trixande à la m har sina poänger det också.
Nu blev det mycket längre och rörigare än vad jag hade tänkt. Men det är ju måndag.
Oj. Det verkar som om jag behöver förklara "boo-fucking-hoo". Det kommer från "boo-hoo", dvs på svenska "buhu", eller det ljud man använder för att håna någon som gnäller över något hon inte har något för att gnälla över - tex för att det är självförvållat, eller för att det helt enkelt inte är något att gnälla över. "Boo-fucking-hoo" är en förstärkning av detta.
5 februari 2005:
Walk-over i klasskampen. Jag borde egentligen laga mat eller stryka eller så, men jag
råkade läsa
essän i dagens DN där Göran Greider efter att ha läst boken "Klassamhällets kollektiva
medvetande: klass och attityder i jämförande perspektiv" av Stefan Svallfors gnäller över den
inställda klasskampen. Så jag tänkte ägna mig en stund åt lite glad Greider-bashing, gärna
kryddat med diverse invektiv. Det kan han gärna ha, den gamla surmoppen.
Först noterar han att ingen slagit på stora klasstrumman när det efter Tsunami-katastrofen
verkade som om det i hög grad var icke utfattiga människor som rest till Thailand över jul. Eller
egentligen gömmer han sig bakom att andra påpekat det för honom, och borde han inte skriva något
om det? Något svar på det ges inte. Läsaren får göra sin egen bedömning på om det är en
relevant vinkling.
Nå, gnället börjar med att ingen verkar vilja prata klass längre. Inte ens universiteten är
speciellt sugna på att vältra sig i klassanalyser som enda förklaringsmodell längre. Här vill
jag använda ett amerikanskt fult men bra uttryck jag lärt mig: Well, boo-fucking-hoo.
Svallfors har tydligen visat att det går att sortera människor efter anställningsförhållande.
Greider är närmast extatisk. "När diagrammen till slut spottas ut ur datorprogrammen är de svåra
att komma förbi med psykologiserande förklaringar" skriver han tillfredsställt. Tacka för det.
Det kan sannerligen inte vara en välbekant känsla för Greider att ha solida fakta att grunda
sina åsikter på. (Det är för lite invektiv! Jag måste komma på något!) Vad som är lite förvånande
är att han alls fäster vikt vid det - det här är mannen för vilket typiskt beteende är att i
folkomröstningen om inträde i en valutaunion råda landets undersköterskor att lita till sin
vardagserfarenhet (Av valutaunioner!) och strunta i fakta.
Nå, vad kunde man utläsa av siffrorna då? Jo, tydligen att de som räknas som arbetarklass är
lite mer benägna att vilja ha höga skatter än de som inte är arbetarklass, samt att arbetarklassen
är lite mer homofob och kvinnofientlig. Det är inte jag som säger det, det är Svallfors.
Blås till klasskamp! I ett land där staten kontrollerar mer än halva ekonomin hörs ropen skalla:
fram för högre skatter, färre bögar och fler kvinnor vid spisen! Heja Göran.
Greider kan naturligtvis inte skriva en text utan att spasmodiskt angripa USA. För att vara
en trovärdig vänsterprofil är det alltid viktigare att vara emot USA än att vara för något
annat, kom ihåg det. Här konstateras slentrianmässigt att USA är ett långt djupare klassamhälle
än Sverige.
Hur menar han då? Det är visserligen sant att lönespannet är större i USA än i Sverige. Vad han
troligen missar är att de som befinner sig i den lägre delen av lönespannet - ofta studenter
som extraknäcker - sällan befinner sig där speciellt länge. I USA går det nämligen att arbeta
sig uppåt - rentav bli rik på att arbeta. Det låter något, va? I Sverige är det betydligt
svårare. Belysande är att av de rikaste personerna i USA har en betydande andel tagit sig dit
för egen maskin. Motsvarande lista i Sverige består till mycket stor del av ärvda pengar.
Det är dock antagligen inte viktigt för Greider. För vi vet ju alla hur ondskefullt USA är.
Vi kan inte låta fakta stå ivägen för Sanningen.
USA beskrivs som en stat som bara ägnar sig åt att föra krig och sköta det inhemska polisarbetet.
Jag vet att Greider och hans meningsfränder i gnällvänstern hyser ett djupt rotat förakt mot
konceptet med en fungerande rättsstat (inte direkt invektiv, men i alla fall ohövligt - jag bättrar
mig), men jag kan inte låta bli att längta efter en stat som tar polisarbetet på allvar.
Sverige gör det inte. Och,
förresten - USA lägger mer offentliga pengar per capita på sjukvård än Sverige.
Sedan måste han förstås avsluta med en apokalyptisk profetia: Om inte klasskampen återupptas, ja
då "är den marknadsliberala naturkatastrofen över oss". Pratar han alltså om det som de senaste
femtio åren mer än allt annat, och oändligt mycket mer än all retorik om klasskamp, skänkt
världen - första, andra och tredje världen, där man implementerat sagda katastrof - välstånd
och friska, långlivade människor? Well, Göran, boo-fucking-hoo.
30 januari 2005:
Fler kan den leken leka. SvDs ledare för några dagar sedan mer än antyder att motivet för Schymans planer på ett feministparti är att berika sig personligen genom att uppbära alla de arvoden som tillkommer en riksdagsledamot. Det kan hända att jag är naiv, men det tycker jag var ett lågt påhopp. Det är förvisso sant att hon tidigare på ett sätt som bara kan kallas systematiskt snott åt sig pengar som definitivt inte tillkommer ens en riksdagsledamot. Det finns ett ord för det, och det är korruption. Men jag har ingen anledning att tro att det primära för Schyman är att få vältra sig i korruption. (Då borde hon väl rimligen ha suttit still i vänsterpartiet och hoppats på omval?) Hennes feministiska eld brinner förmodligen på riktigt, och även om man tycker att sättet elden brinner på är både tokigt och skadligt så känns det onödigt att tillgripa den sortens angrepp. Jag hade inte lyft på ögonbrynen om något sådant här kommit från de som rutinmässigt anklagar företrädesvis människor från höger om den politiska mitten för att endast handla i rent egoistiska syften, men jag förväntar mig bättre av SvD.
När jag ändå håller på och försvarar Schyman kan jag ta upp en gammal surdeg från valkampanjen -02. Det är den där eländiga tillställningen när alla partiledare ska åma sig i något bönetält i det svenska bibelbältet och får frågor om favoritpsalmer och religiositet. Den enda som sade något jag skulle beteckna som vettigt i den sistnämnda frågan var Schyman. Hon sade i stort sett att nej, det här med religion sysslade hon inte med. Alla andra partiledare höll på och jamsa om hur de visst var rätt så religiösa. De talade säkert sanning, men det gör inte saken bättre.
23 januari 2005:
Nu får det vara nog! Jag storknar. I
DN i går står att läsa att myndigheterna ska lägga mer krut på att jaga folk som har subventionerad
parkering på arbetsplatsen. Subventionerad då i myndigheternas egen, rent sjuka mening. Borde vi
inte också skatta för att vi gratis tar upp utrymme på arbetet? Jösses, det kan ju vara tiotals
kvadratmeter per person, till en hyra på tusentals kronor per kvadrat. Gratis. Klart att det måste
förmånsbeskattas!
Det värsta är dock det angivna skälet till att man nu börjar jaga parkerarna. Syftet är, helt i linje
med en proposition från regeringen (go figure) att "få bättre kontroll över hur många som tar bilen till jobbet".
Är det bara jag som hoppar till? Varför ser jag inga proteststormar? Regeringen ska skita i hur jag
väljer att ta mig till jobbet! Det är Sverige som är en Sovjetstat. Hur blev det så här? När gav
vi staten mandatet att totalt kontrollera alla våra liv? Det är helt otroligt att kontrollbehov
nämns som skäl till att genomföra absurd beskattning - lika otroligt som att vi förväntas
acceptera det. Och att vi gör det.
Nu är det nog!
29 december 2004:
Uppdatering. På DNs ledarsida i dag (ännu ej online, vad det verkar) sägs det en del riktigt om Sveriges förmåga till krishantering, men också en del fel. Ja, det är riktigt att man inte kan kräva att UD omedelbart ska veta allt om katastrofen, när faktiskt ingen vet mer än nästan ingenting. Men vad man kan kräva är att UD inte ska gå ut och lova att alla svenskar är välbehållna. Som Expressen påpekade: sådant hör hemma i auktoritära stater.
Vi skola tillbaka till skolastiken. (Okej, förlåt, det är morgon.)
Tjatigt som det kan bli med (s)-bashing så är det tyvärr synnerligen välmotiverat. Jag önskar
verkligen att det fanns tid att skopa ovett åt andra håll också, men regeringen presenterar
upplägg i en sådan takt att jag inte hinner med.
Nu har Göran Persson tagit sig tillbaka till skolpolitiken, analyserat situationen och kommit
med sin dom. Att det, objektivt sett, går så dåligt för den svenska skolan har tydligen inget med
den kommunala skolan eller förd politik att göra. Nej, felet är enligt GP invandrarnas och friskolornas.
Alltså. Det är visserligen sant att den svenska skolan har mycket högre invandrarandel än den finska,
och Finland ska generellt sett skämmas för att de inte tar emot några invandrare. Men den svenska
skolan har dykt de senaste tio åren, och under den tiden har invandrarandelen i skolan inte ökat.
Dessutom har invandrarflickor högre betyg än svenskpojkar, vilket gör jämförelsen minst sagt
vacklande.
Och friskolorna. GP antyder att de inte bidrar med något positivt och att de är befolkade av
obehöriga lärare. Men elever i friskolor har högre betyg än elever i kommunala skolor, och de flesta
obehöriga lärarna finns i kommunala skolor.
Han är också tveksam till konfessionella skolor. Det är jag med. Men varför är han det just nu,
när vi börjar få muslimska friskolor, och på vilka grunder är han det? Om GP hjälper mig att
ta bort konfessionella skolor borde jag vara glad, men jag vill veta varför han gör det och vilka
barn han kastar ut med badvattnet.
Jag bör antagligen tala om varför jag inte vill ha konfessionella skolor. Att jag är hårdför ateist
har egentligen inte med saken att göra (även om det antagligen påverkar mitt val av område att
kritisera, men sådant kommer man aldrig undan). Undervisningen i skolan ska vila på vetenskaplig
grund. Det är omöjligt i en konfessionell skola, oavsett religion, och det behöver inte ha
någonting med biologi och evolution att göra. I vetenskap ingår källkritik. Skolan måste
förmedla källkritik; det är något som speciellt framhållits på senare år. Hur ska skolan då
förklara att källkritik ska tillämpas på alla texter - utom just den religiösa urkund som skolan
bekänner sig till?
28 december 2004:
Vi behöver en syndabock. Det kan vara lätt att tycka att man inte ska göra partipolitik av katastrofen i Asien. Det var min första reaktion, men jag hade fel. Varför ska man inte utkräva ansvar när något går fel rejält, utan bara vid småfel? Det är uppenbart att den svenska förvaltningen å det grövsta misslyckats med att sköta sina uppgifter - och då handlar det ändå bara om att hantera en katastrof som inträffat någon annanstans. Vissa förmildrande omständigheter finns, som att det är jul och folk generellt är väldigt lediga och inte har minutberedskap. Men man kommer inte undan helt med det. Göran Persson håller med. Myndigt uttalar han sitt missnöje, ja sin indignation, med hur det skötts. Men hallå! En gång i halvåret ungefär de senaste ganska många åren har det larmats om att Sveriges krishanteringsförmånga är under all kritik och att inget görs för att förbättra situationen. Ansvaret är regeringens. Ingen bör väl förvåna sig över detta med en regering som upphöjt apati (och på senare tid även främlingsfientlighet, även om det i sammanhanget är perifert) till högsta dygd. Men ansvar bör ändå utkrävas.
26 december 2004:
Bra TV. Min bror tipsade mig om Middag med Bildt på TV8. Till min förvåning såg jag nästan hela programmet på julafton - det verkar gå på fredagar kl 22:10-23:00. Det var bra. Politik diskuterad utan valhets, och att det är Bildt som leder det medför inte att det blir m-propaganda. Om alla avsnitt är som det som jag såg så rekommenderas programmet varmt.
20 december 2004:
Det är trist att ha rätt. I min allra första post på den här sidan tar jag upp dels Ryssland och invasionsförsvaret, dels Byggnads. I det första fallet kunde man för några dagar sedan läsa en Expressen-ledare som är nästan ett perfekt eko av vad jag skrev då. Och i det andra fallet - ja, vad ska man säga? Förutom att ropa "Go home, go home" till Byggnads? Den här gången behöver man i alla fall inte göra några tolkningar för att hitta främlingsfientligheten.
23 november 2004:
Verkligheten är svart och vit. Jag har inte alls tid med det här, så det får bli kort. I dag uttalar sig Pär Nuder och Anders Karlsson i Metro och DN om skattesubventioner för hemnära tjänster. Det sägs mycket dumt av båda, men gemensamt är att de vill att man ska vara försiktig med skattepengarna och tycker att det finns viktigare saker att lägga dem på. Det är förstås bra att vara försiktig med skattepengar, det är en uppmaning de själva i andra sammanhang kunde ta sig en funderare på. Men det handlar ju inte om att ta skattepengar och subventionera med. Det handlar om att omvandla en massa svart arbete till vitt, och vi vet att det fungerar så. Tvärtemot vad Nuder och Karlsson säger skulle en subvention öka skatteintäkterna - och skapa en hel del nya, vita, jobb. Erfarenheter från Finland visar att många, framför allt kvinnor, hjälps att komma ut i arbetslivet, bland annat som egna företagare. Men i en surrealistisk höjdare säger Nuder: "För mig är det viktigast att få i gång sysselsättningen och till exempel förbättra villkoren för småföretagarna." Detta alltså som argument för att inte införa subventionen.
15 november 2004:
Is there such a thing as a free lunch after all? Washington Post skriver att
"Iran Vows To Freeze Nuclear Programs".
Det handlar i korthet om att Iran lovat att upphöra med sin kärnvapenutveckling mot bra ett handelsavtal med Europa (EU,
får man anta). Iran erkänner säkerligen inte att det är kärnvapen man hållit på med, men i praktiken råder inget
tvivel om att det är så. Nå. Bra handelsavtal borde rimligen betyda ökad frihandel, något som tenderar att gynna både
Iran och Europa. Så om dealen verkligen håller verkar detta vara en gratislunch! Vi slipper ett Iran med kärnvapen
mot att vi får bättre handelsvillkor. Inte mig emot.
Det stora frågetecknet är förstås om Iran ämnar hålla sin del av avtalet. I många år har de rutinmässigt grundlurat IAEA.
Iran är stort och delar av processen lätt att gömma om inspektörerna är naiva.
Det är dock tveksamt om det finns så många realistiska alternativ i dagsläget. Det är inte lugnande att behöva lita på
den goda viljan hos Irans regim, men något annat kanske inte står till buds.
9 november 2004:
Vad övrigt är, är tystnad I en intervju i DN i dag går Mona Sahlin till storms mot kärnkraften och kraftbolagen. "I stället för att diskutera om det är klokt att stänga Barsebäck nästa år eller inte kunde de ägna all sin energi, uppfinningsrikedom och tekniskt kunnande åt det som måste komma i stället" säger hon. Sedan väntar man som läsare på förklaringen: vad är det som ska komma i stället? Men efter detta angrepp kommer bara en rungande tystnad. Lite längre ned återkommer hon dock till kärnkraftsförespråkarna: "De sätter likhetstecken mellan energi och kärnkraft. De tror att det uppkommer ett stort hål om man tänker bort kärnkraften och då försvinner allt som är basen för välfärden och industrin." Tydligen är det inte så, enligt Sahlin. Hur är det då? Återigen: Tystnad.
3 november 2004:
Usch Bush? I skrivande stund är fortfarande en del vallokaler i USA öppna, och resultatet är inte klart. Det verkar dock som om Bush är på väg att vinna. Jag upptäcker att det gör mig lite besviken, trots att jag trumpetat om (dock ej här) att jag är glad att jag slipper rösta eftersom jag har svårt för båda kandidaterna. Och nej, Ralph Nader och Lyndon LaRouche gills inte.
Ska jag klyva hår, jag som bara har ett öga? (En rubrik bara Ronja-konnässörer förstår.) Pierre Schori är ute och
cyklar på DN Debatt i dag. "Vi måste
kräva ett slut på ockupationen av Irak" är rubriken. Som så ofta är fallet koncentrerar han sig nästan helt på USA. USA
är dåligt, därför var Irak-kriget fel, och nu måste man genast ut. Det är slående hur själva Irak knappt nämns. "Saddam
Hussein" nämns inte alls. Man jämför mellan nuvarande tillstånd och ett tänkt idealtillstånd, inte mellan nuvarande
tillstånd och det faktiska alternativet. Det är så typiskt. Det talas storstilat om folkrätt och FN. Inte med ett ord berörs att folkrätten
förutom sitt positiva innehåll också garanterar en diktator att få mörda sin befolkning i fred, eller att FN till stor del
befolkas av just dessa mördare. Ointresset för Iraks befolkning tycks kompakt, det viktigaste är att folkrättens bokstav
följs. En stor del av artikeln handlar om hur dyrt kriget blivit. Om det varit billigt, skulle Schori varit för kriget då?
Och varför har Schori inte snappat upp en enda av alla de undersökningar som visar att en majoritet av irakierna tycker
att livet blivit bättre efter invasionen, och att en ännu större majoritet är optimistisk inför framtiden?
Schori implicerar att det är just den amerikanska truppnärvaron som gör att våld grasserar. Delvis är det förstås sant, men
om det bara är USA som upprorsmännen är så arga på, varför angriper de då så många irakiska polismän?
Det är helt okej att vara kritisk mot hur invasionen och ockupationen skötts. Bitvis har det varit hårresande taffligt. Men
det är när man går därifrån och till att föredra Saddam Hussein som jag blir upprörd, och det är just detta Schori gör. Han
säger det inte rätt ut, men det går inte att tolka på annat sätt.
Bättre sent än aldrig? Till mitt stora förtret hann jag inte skriva om det här varken i går eller i förrgår, och nu
har ledarsidorna tuggat det till döds. Men av ren tjurskallighet kör jag en kortversion.
På DN Debatt i måndags programförklarar
sig Pär Nuder med rubriken "Jag tänker inte sopa problem under mattan". Större delen av texten innehåller egentligen ingen
information, det intressanta kommer på slutet då han i ett långt stycke citerar Financial Times:
"Om någonting [---] så tenderar ekonomier med starka välfärdsstater att vara duktiga på att möta globaliseringen och ha lite regleringar, därför att de lyckas kombinera flexibla arbetsmarknader med ekonomisk trygghet i stället för att försöka skydda löntagare genom att kasta grus i företagsmaskinerierna. Skatterna kan vara oroväckande höga i sådana länder, men så länge människor får någonting för det som de betalar, så länge skatterna utformas omsorgsfullt så att de uppmuntrar arbete och sparande - och inte tvärtom - och så länge systemet säkras mot bördan av allt fler äldre i befolkningen, så borde de inte vara alltför betungande."
Av detta drar Nuder slutsatsen att vi kan fortsätta med business as usual. Uppenbarligen anser han inte att den sista meningen i citatet ger anledning till självrannsakan. Jag blir så trött.
29 oktober 2004:
Ansvar och makt Enligt DN i dag vill Naturskyddsföreningen införa "vita certifikat" före el. Det framgår inte helt hur det är tänkt att fungera, men en möjlig tolkning är att elbolag ska göras ansvariga för att konsumenter ska spara el. Jag hoppas att det inte är så de menar. För att ansvar ska vara meningsfullt krävs medföljande makt. Den makten vill vi inte ge elbolagen. Myndighetsutövning ska man inte handskas med hur som helst.
Sju resor värre? Irak är en mänsklig katastrof. Det var en katastrof före kriget, det var en katastrof under kriget,
det är en katastrof nu. Felet många gör är att notera att det är en katastrof nu, och därav dra slutsatsen att alternativen
måste vara bättre, utan att fundera på vad de realistiska alternativen var. Antag till exempel att Saddam Hussein störtats
av inhemsk opposition. Det var ett extremt osannolikt scenario eftersom han med extremt våld kväst all organiserad
opposition, men det var ändå vad som förespråkades av stora delar av antikrigslobbyn. Det finns mig veterligen ingen som
helst anledning att tro att efterspelet till ett sådant förfarande skulle ha blivit mindre blodigt än dagens våldsamheter.
Varför skulle islamistiska extremister ha hållit sig lugna då?
Även i Irak säger man
dessutom att det värsta vore om USA packade ihop och åkte hem. Det betyder inte att ockupationen varit väl skött; tvärtom
finns det skäl att tala om omfattande inkompetens och oförsvarsliga glädjekalkyler. Den takt av döda i våldsamheter som
det hittills talats om är i snitt runt 28 per dag, detta enligt invasionskritiska webplatser. Varje sådant dödsfall är
en tragedi, och jag menar det verkligen. Ändå måste man minnas att detta är avsevärt färre än de som dödades en genomsnittlig
dag under de senare åren av Saddam Husseins styre, effekter av sanktioner ej medräknade (sedan berodde många av de dödsfall
som skrivs på sanktionernas konto på att regimen med flit lät folk dö för att vinna PR, men det är en annan historia).
Nu kan man dock läsa om att nya uppskattningar gör gällande att hundratusen ska ha dött av våldsamheter sedan krigets
början, de flesta civila och av amerikansk eldgivning. I dagsläget vet jag inte alls hur tillförlitliga de siffrorna är.
Det är anmärkningsvärt att de är en faktor sju gånger större än tidigare pessimistiska uppskattningar gjorda av
krigskritiker, och den konspiratoriskt lagde kanske noterar att det bara är dagar kvar till det amerikanska presidentvalet.
Men om siffrorna stämmer är det ett allvarligt slag. Jag har hittills varit för invasionen, inte bara men mycket
av humanitära skäl. Men om det verkligen är så att hundratusen dött börjar man komma upp i Saddam Husseins effektivitet.
Då måste man på allvar börja fråga sig om invasionen verkligen var rätt.
Att få bort tyrannen och införa demokrati är värt mycket. Men hur mycket? Fem döda? Ja, absolut. Fem miljoner döda? Nej.
Någonstans passerar man gränsen för vilka förluster som är acceptabla. Var den gränsen går är ohyggligt svårt att säga.
Ett grovt mått skulle kunna vara att så länge det dör färre än under Saddam Hussein så går man plus. Svårigheten är förstås att
man bara kan veta hur många som dött hittills, inte hur många som skulle dött i framtiden - även om det inte fanns någon
anledning att tro på bättring från förra regimen. Än svårare är att värdera demokrati och ett fritt samhälle. Att få gifta
sig som man vill, att få tala politik utan att torteras, eller att bara få leva utan rädsla för att drabbas av någon
diktatorisk nyck.
Redan i dag
finns en stabil majoritet i Irak som tycker att livet är bättre än under Saddam Hussein och som är optimistisk inför
framtiden. Enligt en relativt färsk undersökning är det också bara 22% (om jag minns rätt) som anger att de lidit
skada av ockupationen i form av dödsfall (andras dödsfall alltså...), skador eller ekonomiska förluster. Den sista kategorin
är förstås mycket vid.
Så vad vill jag säga? Jag vet inte riktigt. Att hundratusen döda är väldigt, väldigt mycket och att det närmar sig gränsen
för när jag måste överväga att säga att jag hade fel när jag stödde invasionen. Jag är inte beredd att säga att vi är där,
men möjligheten kan inte förnekas.
I praktiken betyder det inte så mycket för det fortsatta Irak-arbetet. Även om jag skulle komma fram till att det
hade varit mer humanitärt att stanna hemma och även fortsättningsvis utlämna alla miljoner irakier till Saddam Husseins
ständigt pågående mord och förtryck innebär inte det att man bör avveckla engagemanget. Oavsett hur vi hamnade där vi är
nu - och jag hävdar att det är vi, att även Europa har ett ansvar för Irak - måste allt göras för att få Irak på fötter.
Det borde vara självklart. Ändå tycks det finnas anledning att skriva det.
27 oktober 2004:
Finlands sak är vår. Nu börjar det pratas igen om skatteavdrag för hushållsnära tjänster (ibland kallat rut-avdrag) som man i dag kan läsa om i DN. Socialdemokraternas linje är som vanligt att något sådant inte är intressant, bland annat med motiveringen att det inte finns någon arbetslöshet i den sektorn. Det är alltid vanskligt att spekulera i vad som rör sig i andras huvuden, men ändå: en sådan inställning förklaras lättast om man26 oktober 2004:
Kärnkraft. Nu när det genom opinionsmätningar (DN i dag)
visar sig att en förkrossande majoritet vill behålla kärnkraften avfärdar Marita Ulvskog ändå att man skulle vara inne på
fel spår med avvecklingen och vill absolut inte ha en ny omröstning. "Man kan inte besluta om saker som handlar om framtiden och sedan avbryta sig bara för att det
inte hänt någon olycka på ett decennium eller så."
På sätt och vis har hon rätt. Det är ett konstigt argument att folkomröstningen inte gills för att den hölls för nästan 25
år sedan. Man måste anta att det redan vid omröstningen var känt att tid skulle förflyta. Och vi gör ju inte om
högertrafikomröstningen för att det var länge sedan den hölls. Däremot illustrerar dessa båda omröstningar varför man
bör navigera så försiktigt kring folkomröstningens blindskär. De är båda skolexempel på pinsamheter som aldrig borde ha
ägt rum. I fallet högertrafik var det, åtminstone från min utsiktspunkt, självklart att det skulle bli ett nej. Varför
skulle man ändra på något som fungerade hjälpligt? Ändå kunde riksdagen efter en tids lågt liggande införa högertrafiken.
Kärnkraften å sin sida borde aldrig ha blivit föremål för omröstning av den enkla anledningen att befolkningen i gemen
inte har en aning om hur ett kärnkraftverk fungerar. De vet inte vad skillnaden mellan olika sorters verk är och de har absolut
ingen möjlighet att göra en vettig riskbedömning. Man kan inte begära att hela svenska folket ska sätta sig in i så
komplicerade frågor, och det är därför vi har representativ demokrati.
Detta kunskapsläge består på många sätt, även om det förhoppningsvis har blivit bättre. Än i dag vet många högutbildade
och politiker på regeringskanslinivå inte på vilket fundamentalt, naturlagsmässigt sätt svenska reaktorer skiljer sig
från Tjernobyl. Många vet inte ens att en sådan skillnad föreligger. Så sent som i våras spred DN uppgifter om antalet
döda i Tjernobylkatastrofen som var fel med en faktor tusen. Återigen: detta är verkligen inget vi ska folkomrösta om.
Vad vi borde göra är att
SL. I ett debattinlägg i Stockholm City i dag som jag tyvärr bara hann snabbskumma tycker någon som jag har för
mig talar för Ung Vänster (nu börjas det igen) att kollektivtrafiken borde vara helt skattefinansierad. Det skulle faktiskt
bara, säger hon, krävas en höjning av skatten med 1,40. Låt oss anta att hennes siffra är korrekt. För en som tjänar under
brytpunkten för statsskatt är detta en skattehöjning med nästan fem procent. Det är inget man bara kan slå ifrån sig. Men
alldeles oavsett vilka inkomstgrupper som skulle tjäna på det, och utan att gå in på diskussionen om i vilken utsträckning
man ska betala för nyttigheter man inte använder, finns det några bra skäl till att inte göra kollektivtrafiken "gratis" -
varmed menas att marginalkostnaden för att åka kollektivt är noll. Dels tenderar man att inte värdesätta det som är
gratis. Dels blir det då i praktiken omöjligt att ställa några krav på SL. Om det är "gratis" att åka blir det omöjligt
att med hänvisning till att man betalt för månadskortet kräva att SL ska hålla tiderna och kompensera en om de inte
lyckas med det. Relationen kund-leverantör försvinner helt, och kvar blir bara undersåten och myndigheten.
Visst skulle man i teorin kunna kräva samma saker av helt skattefinansierad verksamhet. Verkligheten inger dock inte
stort hopp om att det skulle fungera så. När senast såg ni ett landstingsägt sjukhus utlova kompensation om kön i
akutväntrummet var för lång?
Parallellen mellan sjukvården och SL håller längre än så. I nuläget är varje ny resenär en tillgång för SL, eftersom
de betalar för att få resa. Med skattefinansiering får SL sina pengar ändå, och varje resenär är bara en belastning
som sliter på materielen. Precis som i sjukvården.
8 oktober 2004:
Fastlåsning. Nu har jag sett det mesta eller allt av Uppdrag granskning med tillhörande Debatt. Många har redan kommenterat Ung Vänsters oförmåga att komma till klarhet om huruvida Kuba är demokrati eller diktatur. Däremot har jag inte sett någon kommentera en väldigt belysande kommentar ordföranden fällde i denna diskussion. Det handlade alltså enbart om Kuba, och då börjar hon säga att USAs valsystem minsann har stora brister, och börjar lägga ut texten om det. Hon blir snart avbruten av moderatorn som ber henne att svara på frågan om Kuba. Hon säger då lätt desperat att det inte går att föra en diskussion utan att tala om USAs valsystem. Nä, just det. Dessa delar av vänstern är så totalt besatta av sitt USA-hat att de inte kan prata om någonting utan att dra in det. Är man bara emot USA så är allt ursäktat. Visst, USA har brister i sitt valsystem. Men vad har det med Kubas demokratistatus att göra? Den enda rimliga tolkningen efter att ha sett programmet är att Ung Vänster anser att USA och Kuba befinner sig på samma demokratiska nivå, eller egentligen att Kuba är mer demokratiskt; jag har nämligen för mig att samma ordförande också sagt att hon föredrar Castro före Clinton. Behöver jag egentligen skriva mer om det här?
7 oktober 2004:
Lagom-Sverige - ett extremt land? Sverige gillar att framställa sig som det vettiga, balanserade och sansade alternativet i en värld av extremer. Som med så mycket annat av Sveriges självbild mår det bra av att ifrågasättas. Jag har märkt att jag omfattar åsikter som i Sverige på vissa sätt är om inte extrema så åtminstone randfenomen. Men vem är det egentligen som är extrem, jag eller Sverige? Ambitionen här är inte en djuplodande analys, utan några reflektioner.
Mer kommunism åt folket. Därtill sporrad av granskningen av Vänsterpartiets kommunistiska kopplingar plockade
jag fram Det kommunistiska manifestet. Jag har läst det förut men ville fräscha upp mitt minne, särskilt sedan Ohly
försvarat sin kommunistiska hållning med att han med kommunism inte menar Sovjetkommunism, utan snarare Marx idéer
från 1848. Nå, manifestet är skrivet 1848, så rimligen är det det han menar.
Som historiskt dokument är manifestet tvivelsutan intressant. Jag skulle också säga att som samtidsanalys 1848 är det
inte helt galet. Det var fel, men inte helt galet. I dag är det helt galet, för det har sedan 1848 blivit uppenbart
att observationerna och förutsägelserna om ekonomin, industriarbetet och lönebildningen är totalt felaktiga. Men i
vilket fall; det påstås ofta från vänsterkanten att kommunismen slog snett i de så kallade kommunistiska staterna (och
att det tydligen slagit fel i samtliga fall tycks inte avskräcka denna djärva skara). Men så är det banne mig inte.
Det står faktiskt rakt ut i manifestet att staten ska äga allt och alla och kontrollera allt. Det står att folket
ska tvångsarbeta på åkrarna och att man ska jämna ut skillnaden mellan land och stad. Det står att man ska använda
rikligt med våld i den politiska processen. Det står att styressättet ska vara allt annat än demokratiskt. Det står
att barnen ska tas från föräldrarna och uppfostras "offentligt". Och detta är inte orättvist lösryckta citat utan
centrala delar av handlingsprogrammet. Jag tycker att det låter som om Sovjet med sina
kolchoser och Pol Pot hade gjort sin marxistiska läxa och följde reglerna väl. Så vad klagar vänsterkanten på, och
vad menar Ohly? Någon motsättning mellan Marx och Lenin eller Pol Pot verkar ju inte finnas.
29 september 2004:
Lite smått och gott.
Jag har inte sett Uppdrag granskning än, där vänsterpartiets gamla sovjettrogenhet granskas. Man ska alltid navigera
lite försiktigt kring Janne Josefsson, som har en tendens att bestämma sig för vad som är sant och sedan sortera fakta
efter det. Men vad jag hört verkar detta solitt underbyggt.
Det är självfallet allvarligt att v så länge - eller alls - gick i Moskvas ledband. Kommunismen har genom sin karriär
mördat så många att andra världskriget vid en jämförelse framstår som en skärmytsling. Man ska dock komma ihåg att många
av de som var maoister på 70-talet sedan dess totalt vänt om. Man kan som politiker inte helt friskriva sig från sitt
politiska förflutna, och det kan säga en del om ens omdöme, men framför allt bör man (så länge det inte handlar om olagligheter)
dömas för vad man tycker i dag.
Förresten, Lars Ohly säger att han är kommunist. I dag.
Delar av (s) föreslår nu att fem månader av föräldraledigheten ska vara knuten till pappan. Bra men dåligt. Bra för att det över huvud taget händer något. Dåligt för att (s) sin vana trogen lyckas införa nackdelarna men skippa fördelarna. Med fem månaders tilldelning kan folk fortfarande klaga på att staten griper in i familjen och att ekonomin blir svårare. Och vad har man uppnått? Egentligen ingenting. Så länge föräldraförsäkringen inte är helt individualiserad, dvs huggen på mitten, är det fortfarande ekonomiskt rationellt att diskriminera kvinnor.
20 september 2004:
Kuba. DN hade i söndags
ett reportage om hur åldringsvården på Kuba verkligen ser ut, och det är fjärran från den rosenskimrande bild som brukar
förmedlas av Kuba-vänner. En av de främsta anledningarna till att myten kunnat upprätthållas så länge är förstås att
misshagliga reportrar på Kuba hamnar i fängelse.
Visst är det fortfarande så att ska man nödvändigt bo i en förtryckardiktatur är Kuba nog ett bra val. Trots allt finns
det en åldringsvanvård att tala om, och om man startar ett bibliotek med böcker som Castro inte gillar eller skriver
misshagliga artiklar verkar man inte skjutas, utan bara kastas i fängelse på ett par decennier. Men vore det inte skönt
om vi nu kunde slippa höra om hur bra all vård är på Kuba?
Rabiata Kuba-entusiaster kommer förstås i vanlig ordning att hävda att allt är USAs fel, med hänvisning till handelsembargot.
Det är ett argument som initialt kan låta bestickande, men jag har tagit mig en funderare och kommit fram till att det
inte håller. Och detta inte bara med hänvisning till att sjukvårdsmateriel är undantaget från embargot.
Nej, för det första är det min uppfattning att kärnan i kommunistisk ekonomi är nationens självförsörjning. Alla kommunistiska
länder verkar ha riktat in sig på det, och alla har inte varit föremål för embargo. Om man å ena sidan vill vara självförsörjande
kan man inte gärna å andra sidan skylla tillkortakommanden på otillräcklig handel.
Men framför allt: om man vill ha handel med sin omvärld så är det faktiskt sabla korkat att börja med att konfiskera och
förstatliga utländsk egendom. "Vi har just tagit alla era grejer ni hade här, men kom gärna hit med mer!" Låter det som ett
vinnande koncept? Svaret är uppenbart. Ett sådant agerande är en direkt uppmaning till att avbryta all handel, och regimen på
Kuba har bara sig själv att skylla.
Michael Moore. Jag har hittills hållit Moore-debatten borta från den här sidan, men nu går det inte längre. Jag har
nämligen råkat läsa detta som han skrev
i april i år. Mannen är fanimej helt slut i huvudet. Texten går inte att tolka på något annat sätt än att han applåderar
terroristattackerna i Irak. I Moores värld är det inte terrorister utan ädla revolutionsmän att jämställa med frihetskämpar
under den Amerikanska revolutionen. Lite längre ned gnuggar han händera i sensationsförtjusning över allt amerikanskt blod
som ska flyta innan Irak förlåter USA dess hemska brott att avlägsna Saddam Hussein. Graden av förlåtelse USA förtjänar står
i Moores värld i direkt proportion till antalet döda amerikaner.
Vi visste redan att Moore är en stor Al Qaida-apologet och att han tror att Irak under Saddam Hussein var en Edens lustgård.
Men det här är första gången jag ser sådana uttalanden direkt från källan, och det är ingen vacker syn. Till min bön ovan om att
slippa höra mer om Kubas utmärkta vård vill jag lägga en till: Kan vi inte sluta låtsas att Moore är värd att lyssna på?
17 september 2004:
Goda Irak-nyheter Alla vet att det bara är elände i Irak. För det är bara det som rapporteras. Nå, även om läget i Irak tvivelsutan kunde vara bättre så är det förstås inte hela sanningen. Däremot gör det sig bättre att rapportera om att så och så många våldats ihjäl än att berätta om de små steg av återuppbyggnad som hela tiden tas. Därför är denna sida så bra. Det är en sida som enbart rapporterar goda nyheter från Irak. Självfallet är det ensidigt, men det är ju det som är poängen, som en reaktion mot media som bara rapporterar elände - det i sig är ju ensidigt. Just sidan som jag länkar till är den tionde uppdateringen av goda nyheter; tydligen finns mycket att säga. Jag har inte läst de tidigare nio, och i skrivande stund inte hela den tionde heller. Men det är läsvärt, och bitvis rörande. Den gråtmilde skribenten börjar nästan grina ibland.
9 september 2004:
Jag får anledning att återkomma om den individualiserade föräldraförsäkringen. Tydligen har nu barn- och familjeministern
uttalat sig i frågan. Hon ska ha tyckt att ja, jo, visst vore det bra med individualiserad föräldraförsäkring. "Men ibland
är inte livet perfekt."
Inför en sådan retorisk briljans och djup livsvisdom riskerar man att stå mållös. Det känns i alla fall tryggt att veta
att vår handlingskraftiga regering har läget under kontroll.
I samma sammanhang (troligen samma minister) kunde man notera att det tydligen inte heter "individualiserad" längre. Nej,
nu är det "kvoterad" som gäller. Raskt har man förknippat frågan med ett ord av lite annan värdeladdning. Tack för det, televerket.
Alltså. Jag tycker inte att den borgerliga fyrklövern är perfekt i alla avseenden. Men ju mer tiden går, desto mer blir jag övertygad om att s-v-mp måste, måste, MÅSTE bort från makten, helst igår. Tidigare har jag haft en viss respekt för (s) och Göran Persson för deras förmåga att föra pragmatisk realpolitik, framför allt under krissaneringen. Den respekten är nu helt borta, och av goda skäl - av handlingskraft finns ingenting längre kvar. Det enda som finns är handlingsförlamning, intellektuell tröghet, maktfullkomlighet, trångsynthet, navelskådande, dogmer, ren ohederlighet och ännu mer handlingsförlamning. Uääh!
3 september 2004:
En gordisk knut, men varför huggs det inte? Det här med individualiserad försäldraförsäkring är ju ständigt
lite småaktuellt, och jag tror inte att jag skrivit något i frågan här, så nu gör jag det. Min ståndpunkt är
mycket enkel:
Individualisera föräldraförsäkringen. Det skulle i ett slag lösa kolossalt mycket jämställdhetsmässigt.
Protesterna i dag går mycket (inte bara) ut på att man inte skulle ha råd att dela lika eftersom männen tjänar mer.
Och så är det ju, män tjänar ofta mer än kvinnor även på liknande jobb. Kvinnor har också ofta svårt att bli anställda
om de misstänks vara på väg att skaffa barn. Och varför är det så? Jo, för att det förutsätts att det är kvinnan
som stannar hemma med barnen. Då blir man mindre benägen att anställa dem, mindre benägen att befordra, och de
hamnar efter i löner. Det är inte roligt, men det är från arbetsgivarnas perspektiv fullständigt rationellt. Det krävs
ingen ondska eller medeltida syn på kvinnan för att denna diskriminering ska fortgå, det krävs bara att företag
tänker ekonomiskt rationellt. Men med en individuell föräldraförsäkring försvinner denna ekonomiska rationalitet. Då måste
man inte bara misstänka alla 28-åriga kvinnor för att i smyg vilja skaffa barn och vara borta från jobbet långa tider.
Man måste också misstänka alla 28-åriga män, och misstankarna fördelas lika över könen. Detta är verkligen en gordisk
knut. Hugg av den, och så har vi tagit bort en gigantisk stoppkloss för jämställdheten! Och ändå vill folk inte hugga.
Till exempel skrivs det på debatt i Aftonbladet
i dag av en upprörd mamma (för säkerhets skull på bild med sina söta ungar, så att vi ska förstå att hon är god) att
förslaget är galet. För hur ska man ha råd om han tjänar 40000 och hon 13000? För man har ju lån på bilen och vänjer sig
vid att leva efter sin lön.
Få se nu. Hur är resonemanget här? Innan man har barn vänjer man sig alltså vid en viss levnadsstandard. Sedan när barnet
kommer är prio ett att utan eftergifter upprätthålla denna standard. Alla tillfälliga besparingar är otänkbara. Barn får
inte kosta något. Mamman skriker också i versaler över förslaget att om man absolut inte kan dra in på några utgifter
så kanske man kan låna lite? Räknar man på det blir det inte mer än ungefär två månadsinkomster. "HALLÅ! Ska man behöva
ta banklån för att vara hemma?" Nähänä. Låna till bilen gick visst bra, men inte till barnen. Men det är klart, om man
är nöjd med att män tjänar mer än kvinnor, kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden och tycker turbo i bilen är viktigare
än barn, då är det faktiskt logiskt att vilja behålla status quo. Det erkänner jag.
Vad nu? Om jag inte missförstått går LO emot stopplagen för sjukvård. Vad är detta? Jag har vant mig vid att LO har en osviklig förmåga att tycka diametralt fel saker. Om LO säger något kan man vara säker på att det är helt åt helskotta och det rätta är att göra tvärtom. Och så nu plötsligt... ett korn är funnet av en höna vi hade goda skäl att tro var blind. Kommer det att hända igen?
23 augusti 2004:
LO - för vem? I DN lördagen den 21 augusti kan man läsa att det visat sig att de som tjänar mest på
individuella lönesamtal är lågavlönade kvinnor. Man kan därför lätt förledas till att tro att LO, som ofta
säger sig kämpa för dessa grupper, skulle vara positiva till lönesamtal. Så icke. LOs kommentar är att
"lönesamtal gynnar de starka på arbetsmarknaden och missgynnar de svaga". Det vet LO, för det har LO funderat
ut på sin kammare. Tydligen kan man inte låta empiriska fakta om hur det verkligen visat sig fungera stå
ivägen för Sanningen. Vidare säger LO att antagandet att kvinnorna gynnas mest av lönesamtal (som alltså inte
är ett antagande utan en empirisk iakttagelse) "bygger på att marknaden är bättre på att nå fram till jämställda
löner än vad som kan åstadkommas avtalsvägen. Och eftersom marknaden länge haft inflytande över kvinnolönerna
så skulle lönerna varit jämställda. Men det är de ju inte."
Djupt andetag. Jag brukar sträva efter att uttrycka mig diplomatiskt. Här är det dock svårt att säga det på
något bättre sätt än att antingen är LO korkade, eller också ljuger de så att det slår blårök ur öronen.
Nej, de lågavlönade kvinnorna finns väsentligen i offentlig sektor där inslaget av marknad under överskådlig
tid varit ganska exakt noll. Det är först på de sista åren, när ett visst marknadsinslag gjort sig gällande
i alla fall i Stockholmsområdet - hårt motarbetat av tex LO - som lönerna börjat stiga för kvinnorna. Tvärtom
vad LO säger tycks det alltså som att marknaden är positiv för lågavlönade kvinnor, och att problemet
varit för lite marknad, för lite enskilda lönesamtal - inte tvärtom.
Man måste fråga sig: Varför gör LO så här? Om vi arbetar med hypotesen att det finns något resonemang och inte
bara ideologisk dumhet bakom agerandet? Jag har tidigare anklagat LO för att vara en intressegrupp - vilket
egentligen inte är någon anklagelse, det måsta vara tillåtet att bilda intressegrupper; anklagelsen har snarare
gällt att man agerat som intressegrupp men låtsats att det varit fråga om solidaritet med folk utanför intressegruppen.
Men här skadar man sin egen grupp. Varför? Tja, det enda jag kan komma på är att LO till syvende och sist är högst
måttligt intresserade av sin grupps välgång. Det man verkligen är intresserad av är att behålla sin egen makt,
över avtalsrörelsen, över politiken. Hur skulle det gå till om folk klarade sig bättre utan dem?
Jag brukar, som jag sagt tidigare, hävda att det ändå är bra att det finns fackföreningar. Men när LO själva
är arbetarnas värsta fiende börjar den positionen bli svårare att försvara.
20 augusti 2004:
Moralfilosofiska hörnan, del 1. Torbjörn Tännsjö figurerar i dag i DN och tycker att arvsrätten bör
avskaffas till förmån för att arvet ska delas ut jämnt över befolkningen. Jag brukar inte tycka att Tännsjö har
helt fel, men nu gör jag det. Till att börja med för att jag gärna vill tro att jag lärt mig något av historien.
Det Osmanska riket saknade arvsrätt, det var vanligt att en avlidens tillgångar gick till staten. Jag misstänker
att det indirekt starkt bidrog till rikets senare kollaps. Då inga rika dynastier kunde bildas - vilket var just
meningen med rådande lag - ansamlades heller inte kapital så att några industrier och stora företag kunde skapas,
och osmanerna hamnade hjälplöst efter i den ekonomiska utvecklingen. Sedan fanns det andra problem i riket också,
och regeln som gjorde att man kunde undgå konfiskation om man investerade pengarna i skolor (må vara religiösa) var
knappast av ondo. Men jag tror ändå att avsaknaden av arvsrätt var en mycket viktig del.
Vidare ska man - som det också skrivs senare i samma DN-artikel, dock ej av Tännsjö - inte underskatta samlandet
till sina barn som drivkraft för folk att arbeta. Detta tycks faktiskt vara något som driver en icke föraktlig del
av befolkningen, och om man vet att allt man samlat ihop bara försvinner och inte kommer ens barn till godo
försvinner det incitamentet. Färre incitament att arbeta är inte vad Sverige behöver. För att uttrycka det lite mer
kantigt: Det gamla "Den som har mest prylar när hon dör vinner" råkar vara sant!
Och då har vi inte ens berört frågor som det rimliga i att morfars fina gamla favoritskrivbord ska konfiskeras när han dör.
Moralfilosofiska hörnan, del 2. Jag stör mig lite på attacken mot Miljöpartiet. Ledande förespråkare har sagt
att stadsjeepar bör beläggas med extra skatt. Det har sedan framkommit att en hel hög ledande miljöpartister kör
miljöovänligt, till exempel stadsjeepar. Men än se'n då? På vilket sätt gör det att deras argument inte gills? Ska
feta människor inte få säga att godis bör straffskattas? Man måste skilja på argument och person. Det ser förstås bra
ut om det är rensopat framför egen dörr, men bara för att det inte är det blir inte tyckandet att rensopning bör premieras
ogiltigt.
Det hade varit en helt annan sak om mp-företrädarna uttalat sig normativt om folks bilägande genom att säga att andra
människor inte ska få ha stadsjeepar. Då blir det relevant vad man själv gör. Men så är det inte nu. Skillnaden kan
tyckas hårfin, men den är signifikant.
21 juli 2004:
Läpparnas bekännelse. Jag hade tänkt skriva det här igår, men nu har DNs ledarsida hunnit skriva ungefär
samma sak, så det blir lite fånigt. Men med tanke på mitt yttrande i frågan den 19 juli bör jag ändå skriva vad
jag tänkt. Here goes:
Nu har Göran Persson tydligen äntligen för första gången rört sig ur fläcken i Sudan-frågan. Bra. Men så länge
engagemanget begränsar sig till att säga till Kofi Annan (som för övrigt har en mycket nedslående meritlista när
det gäller att ingripa mot folkmord) att, hördu, det där kanske vi borde titta på vid tillfälle; ja, då är jag
måttligt imponerad.
Mer om Israels barriär: Nu har FN kommit med en resolution där Israel uppmanas att riva muren. Jag både håller med och inte. Jag håller med om att muren, som den är dragen i dag, inte är acceptabel. Men en mur måste man nog, med hänvisning till resonemanget den 19 juli, låta dem bygga.
Gud, USA och Al-Qaida: Jag får väl skriva det här också när jag ändå håller på, fast jag gör det kort. Det går
bra, för det är bara en kort betraktelse.
Den går ut på att jag tycker att det finns stora inkonsekvenser i hur man betraktar religionens roll i politiken. Å
ena sidan är det vanligt att påstå att tex USAs och Israels politik drivs av religiösa motiv. Samtidigt kan det
ihärdigt förnekas att religion kan ha med saken att göra när självmordsbombare är i farten. Jag har sett resonemang
som går ut på att bin Ladin egentligen inte drivs av religion, utan allt är bara en plan för att berika sig på sina
underhuggare. Steg ett i denna plan är tydligen att dumpa sin saudiska förmögenhet och bosätta sig i grottor.
Det är dessutom min uppfattning att det rätt ofta är samma personer som framför dessa ståndpunkter.
Det är märkligt.
19 juli 2004:
Åtta palestinier dödade i israelisk räd. Så lät tidningsrubrikerna för någon vecka sedan, och
för den som inte noga läste artikeln är det nog allt som fastnade i minnet. Det frammanar bilder av
den vanliga historien med Israel som i syfte att terrorisera går in i flyktingläger och skjuter oskyldiga
civilister. Gjorde man sig dock besväret att läsa artikeln, och gjorde det noga, tonar en annan bild av
händelseförloppet fram. Intermezzot inleddes av att raketer avfyrades från palestinskt område och in på
israeliskt, där de dödade en civilist och dennes treåriga barn. Israel skickade då in soldater i det område
varifrån raketerna skjutits. Där hamnade de i ett eldöverfall. De åtta palestinierna som dödades hörde till,
om jag minns rätt, Al Aqsa-brigaderna, var beväpnade med eldvapen och hade överfallit israelerna. Och
plötsligt är historien en helt annan.
På sistone har jag blivit, kanske inte mer israelvänlig, men mindre israelfientlig. Historien ovan tycks
mig typisk för hur Israel-Palestina-frågan behandlas i Sverige. Palestinierna är oskyldiga offer, israelerna
är djävlar. Israel beskylls rutinmässigt för att vara en ickedemokratisk apartheidstat och det påstås att
israeler som angriper palestinier inte ställs inför rätta.
Jag börjar med dessa två partikulära exempel och fortsätter sedan. Påståendet om ickedemokratisk apartheidstat
är fullständigt befängt. Det finns arabiska partier i Israel. Israeliska araber har rösträtt. I Israel
drabbas man inte av repressalier från regimen för att man offentligt uttrycker sitt missnöje med den.
Resultaten av de allmänna valen accepteras av de deltagande partierna. Om vilka av Israels grannar kan man
säga motsvarande saker? Men de slipper i allmänhet all kritik. Om det är sant att israeler kommer undan med
att ge sig på palestinier så är det förstås mycket illa. Men när senast hörde någon talas om att en palestinier
av den palestinska myndigheten ställts till svars för att ha angripit israeler?
Muren. Dess sträckning är, för att uttrycka sig milt, mycket illa vald. Det är inte acceptabelt att bygga den
så att palestiniernas mark totalt styckas sönder. Men det var också vad HD i Israel sade, och nu får den byggas
om. Det låter inte som en odemokratisk apartheidstat. Angående murens själva existens har jag också svängt.
Förut tyckte jag att den var befängd. Men det är lätt att sitta här i säkerhet och prata om öppenhet. Man
kan i stället tänka sig in i den analoga situationen att Stockholm i flera år plågats av självmordsbombare
från Södertälje. Över tusen stockholmare har dödats, nästan alla känner någon som förlorat anhöriga. Inget
tyder på att någon avmattning är i sikte. Skulle vi ha motsatt oss byggandet av en mur mot Södertälje? Jag
hade inte kunnat göra det. Man kan önska att den byggs på ett sätt som inte raserar Södertälje, men att inte
bygga den alls är svårt att kräva. Att inte införa totalstopp för Södertäljebors tillträde till Stockholm
skulle redan det vara något av en uppvisning i öppenhet. Skulle vi kunnat bevara ett öppet, demokratiskt och
icke genommilitariserat samhälle om vi var omgivna av diktaturer som flera gånger överfallit oss med det uttalade
målet att utplåna oss? Om målet fortfarande kvarstår?
Palestina kommer normalt undan alldeles för billigt. Medan Israel döms ut som apartheidstat undlåter man att
nämna att skolböckerna i Palestina är fyllda av antijudiskt hatmaterial som faktiskt inte står Hitlertyskland
långt efter (för övrigt ett problem i stora delar av arabvärlden, där stolligheter som Sion Vises protokoll
tas för sanning). Man ignorerar att det var det palestinska ledarskapet som totalt och utan alternativ
förkastade en fredsplan där Israel gått till mycket stora eftergifter, och i stället startade intifadan.
Man ignorerar att det palestinska ledarskapet på engelska fördömer självmordsbombare och i nästa andetag,
på arabiska, hyllar dem och uppmuntrar fortsatta attacker.
Vad vill jag då säga med allt det här? Inte att Israel är De Goda och palestinierna De Onda. Tvivelsutan är det
så att Israel farit fram på ett oacceptabelt sätt med Palestina, och ibland är palestinierna faktiskt de oskyldiga
offer de utmålas som. Nej, vad jag vill säga är att konflikten som den utmålas i Sverige är väldigt, väldigt
vinklad på ett sätt som inte anstår någon med basala krav på objektivitet.
Folkmord på en höft. En något sen betraktelse. När Göran Persson ordnade folkmordskonferens var det högst
berömvärt, och han vann rätteligen respekt för sitt engagemang i sådana frågor. Som bekant är det här med
engagemang dock något Persson inte flödat över av på sistone. När han fick frågor om huruvida han tänkte agera
i frågan om det pågående folkmordet i Sudan – vilket Sverige i och med fördraget som kom till i samband med
nämnda konferenser förbundit sig att göra – var svaret i stort sett att han var arg och ledsen över att inte
få vara i fred under sin konvalescens. Det är förstås fullt möjligt, troligen även rimligt, att han behöver
vila. Man bör dock fråga sig hur Sveriges styre sköts om statsministerns i förväg planerade konvalescens totalt
lamslår hela regeringen. Finns det ingen annan med kraft och mandat att agera under tiden? Nu kan man i och för
sig med viss rätt hävda att regeringen i allt väsentligt varit lamslagen så länge någon orkar minnas. Det kan
straffas i nästa val. Men sudaneserna, som vi har ett legalt och mänskligt ansvar för, vad ska de göra? Vi vet
vad som händer i Sudan. Ska vi än en gång vända ryggen till?
Teaser: Nästa utläggning kan få rubriken ”USA, Gud och Al-Qaida”. Jag vet vad jag vill säga men har inte tid nu.
23 juni 2004:
Gå och dö. Så kan man säga när man vill vara avvisande. Nu verkar det som om de svenska myndigheterna
har tagit till vana att tillämpa uttrycket bokstavligt. Jag har inga siffror att hänvisa till, men intrycket
som förmedlas mig är att Sverige mer eller mindre rutinmässigt avvisar asylsökande till tortyr och död, i fall
där det står klart för alla utom den beslutande myndigheten att det är precis vad som kommer att hända. Det officiella
Sverige kan dock inte tänka sig möjligheten att Iran håller koll på exiliranier eller att det upplysta landet
skulle ha något emot homosexuella.
Min ryggradsreaktion är: Släpp invandringen fri. Visst, jag inser att det är långt ifrån problemfritt. Man kommer
att behöva se över sociala system rejält. Men frågan är större än hur jobbigt det är för oss att rumstera om i
systemet. Frågan är ju: är problemen som uppstår i och med det verkligen större än problemet att skicka folk till
tortyr och död?
Det här är inte ett noga genomtänkt förslag, och det kanske kan finnas bättre fungerande mellanting. Men helt klart
är att något ganska radikalt bör göras. Dessutom: Om någon kommer hit arbetskapabel och -villig finns knappast något
problem. Och om någon kommer hit utan några resurser, har fått lämna allt i sitt gamla land, bör man fråga sig: Vad
skulle få mig att överge allt och fly tomhänt till ett annat land? Det är inget man gör om man inte har synnerligen
starka skäl. Är det då inte lite tjockt att säga åt denne någon att vi inte alls tror att det fanns några bra skäl
till att lämna alla ägodelar och vänner och riskera livet genom att fly i en container till ett okänt land, och nu
är det bara att packa sig tillbaka till sitt idylliska hemland i stället?
Är jag överdrivet naiv? Kanske delvis. Men medmänsklig naivitet tycks vara en bristvara på området.
Apropå ingenting särskilt: Jag läste en insändare i DN idag som handlade om islamfientlighet och bland annat ondgjorde sig över "Västs våldtäkt på Mellanöstern". Detta var något som a priori-slängdes fram i en bisats. Ursäkta mig, men det är faaan inte Västs fel att det inte finns en enda demokrati i det muslimska Mellanöstern. Diktaturerna där gör ett utmärkt jobb själva med att våldta sin befolkning, tack så mycket. Att skylla detta på Väst är ungefär lika begåvat som att skylla tågattacken i Madrid på spanska regeringen.
17 juni 2004:
Rasist javisst? Jag måste lära mig att efterleva mitt eget påbud att ignorera samtliga ungdomsförbund.
Igår ramlade jag in på Ung Vänsters hemsida (via www.kommunity.se, det är förstås
en ren slump att logga och namn samverkar på ett olyckligt sätt så att obeghagliga vibbar uppstår) och läste
detta uttalande om förslaget till tjänstedirektiv.
De säger att konsekvensen blir att "svenska arbetare med kollektivavtal ställs mot arbetare från andra länder.
Därför kommer också rasismen och misstänkliggörandet av alla arbetare som inte är födda i Sverige öka som en
konsekvens av förslaget till tjänstedirektiv." Alltså måste direktivet stoppas.
Men i förslaget som ligger står det att de kollektivavtal som gäller i ett land ska gälla
även i fortsättningen. Det är ett specifikt och explicit undantag. Allt tal om att utländska arbetare kan komma
och sätta sig över gällande regler är nys och nonsens (oavsett om man tycker att sådant vore bra eller dåligt). Det
vet rimligen Ung Vänster. Men alldeles oavsett detta tillägg kan man inte säga att Ung Vänsters inställning på något
avgörande sätt skiljer sig från att säga "Vi ska inte ha några utlänningar här, de tar bara våra jobb." Eller för
den delen: Bästa sättet att komma till rätta med rasismen är att inte ha några utlänningar här.
Tvi.
Tyvärr passar det ganska bra in i den profil nationalvänstern lagt sig till med, där man gärna talar om internationell
solidaritet, men när det kommer till kritan betyder det ingenting. Jag kan hastigt exemplifiera dels med den
förhållandevis ledande vänsterpartist jag i en valrörelse samtalade en halvtimme med, och som på en direkt fråga
svarade att nej, det var inte rimligt att vi i Sverige skulle göra ens en liten ekonomisk uppoffring tex för att
fångar skulle sluta torteras i Turkiet. Eller det pågående folkmordet i Sudan. Vänstern tycks rörande enig om att
någon militär styrka, det ska vi (Sverige och EU) inte ha. Det är viktigare att änglalikt kunna säga "vi är obeväpnade"
än att rädda en miljon afrikaner från svältdöd i koncentrationsläger (den senaste numerära uppskattningen jag såg).
"Rasist" är förstås en mycket allvarlig anklagelse, och jag ska mildra den något. Jag tror inte att de jag här angriper
sitter hemma vid köksbordet och tycker illa om alla ickesvenskar, vill slänga ut alla som inte heter Svensson och sådant.
Det är väl till och med troligt att de själva tror sig agera för någon sorts allmänna bästa. Men för den öststatare
som stängs ute från att jobba i Sverige, för fången i Turkiet, för den folkmördade Sudanesen, vad är egentligen skillnaden?
Jag har nu apropå detta att hoppas på två saker. Dels, med hänvisning till inlägget den 7 juni, att de internationalistiska
strömningarna inom vänstern stärks, så att jag slipper skämmas ögonen ur mig så fort den öppnar munnen. Dels att jag
verkligen lyckas ignorera ungdomsförbunden. Jag blir alldeles för upprörd.
7 juni 2004:
En ljuspunkt! Enligt vanligtvis välunderrättad källa har en hel hög vänsterdebattörer i likaledes vänsterinriktade tidskriften Arena med emfas pläderat för fri arbetskraftsinvandring från hela världen. Det är ju alldeles strålande, och en välkommen kontrast jämfört med det isolationistiska mörker den dominerande nationalvänstern annars svänger sig med.
2 juni 2004:
Bruk och missbruk: Jag noterade ett dråpligt felslut Göran Persson gjorde i en argumentation. Han var orolig för att EU med sina allt öppnare gränser precis som det gjort med alkhololpolitiken skulle rasera den svenska välfärden (som till och med ledande socialdemokrater börjar erkänna just inte är bättre än många andra EU-länders, men det är en annan historia). Det var just de öppna gränserna och, tror jag, tjänstedirektivet han framhöll som problem. Men skillnaden är ju att alkohol i slutändan är något negativt, och det är inte bra om folk kan få tag på mycket alkohol billigt. Jag väntar fortfarande på motiveringen till varför det är dåligt om folk kan få tag på bra vård och omsorg billigt.
Om tortyr i Irak:
Jag ska börja med att säga att även om det teoretiskt går att konstruera situationer då tortyr skulle
vara berättigat inträffar dessa situationer i praktiken så gott som aldrig. Det finns inga skäl att
tro att något sådant skulle föreligga i Irak. Varenda fall av tortyr som amerikanerna har begått mot
fångna irakier är totalt åt helskotta och oursäktligt. I själva verket räcker inte superlativen till
för att förklara hur illa det är, så jag nöjer mig med detta. Däremot kan det kanske vara möjligt att
förstå varför tortyren kom till stånd, men tvärtemot vad som populärt påstås är att förstå inte att förlåta.
För säkerhets skull inskärper jag än en gång: Tortyr är FEL och DÅLIG.
Med det sagt kan jag komma till huvudpoängen: Det har på flera håll framförts åsikten att dessa tortyrfall
bevisar att det var fel att invadera Irak.
Det gör de inte alls.
Utgångspunkten måste väl vara att det är dåligt för irakier att bli torterade. Nå, i och med att Saddam
Hussein försvann från makten har mängden tortyr i Irak minskat drastiskt. Den gamla regimen torterade
i en omfattning och intensitet som dagens förhållanden inte kommer i närheten av. Att då på grund av
den amerikanska tortyren önska invasionen ogjord är att önska mer tortyr till irakierna. Det är förstås
mer obehagligt när man kan se tortyren, men jag föredrar att se hundra tortyrfall framför att blunda för
hundratusen. Då man av detta skäl hävdar att invasionen var fel bryr man sig i själva verket inte om
irakier i någon nämnvärd omfattning (eller också har man inte tänkt till) utan ser bara ett tillfälle
att ge utlopp för USA-hat. Men det är väl som vanligt.
8 april 2004:
Lite folkrätt: I Svenska Dagbladet i dag är det en intervju med islamologen vad-han-nu-heter
nere i Lund apropå USAs bombning av en moské. Jag minns inte den exakta formuleringen,
men han fick frågan om det på något sätt var tillåtet/lagligt att bomba moskén, på vilket
han svarade nej. Formuleringen var sådan att åtminstone jag antog att det menades ur ett
folkrättsligt perspektiv.
Jag vågar dock påstå att han rent sakligt har fel. Normalt är det förbjudet att attackera
kyrkor, sjukhus och liknande. Om fiendekombattanter tar en sådan byggnad i besittning är
skyddet dock förverkat och byggnaden är ett militärt mål. Inte nog med det; de som tar
moskén i besittning har själva brutit mot folkrätten. Invändningen att de inte tillhör en
reguljär armé utan är motståndskämpar håller inte heller. Man är skyldig att ha identifikationstecken
på sig (en armbindel duger), och då räknas man som en reguljär styrka. Har man inte det är
det i sig ett brott mot folkrätten.
Nu är det förstås inte alltid så att folkrätten är samma sak som moraliskt rätt eller
politiskt klokt, men det verkade som om lite sakupplysning var på sin plats.
2 april 2004:
Nästa del i följetongen. Enligt SvD i dag vill LO begränsa rörligheten för tjänster
inom EU med slagordet "Människor får aldrig bli en handelsvara". Det får åtminstone mig att
höja på ögonbrynen eftersom LO själva i ett annat sammanhang har sagt rent ut att de är
en utbudskartell - utbud av arbetskraft alltså. Hur detta inte är att betrakta människor
som en handelsvara förstår jag inte.
I ärlighetens namn var huvudtråden i LOs argumentation denna gång att det är oacceptabelt
att tjänster ska få utföras i andra länder med hemlandets regler. Exakt vilka regler det
handlar om framgick inte riktigt, men varför ska man se annorlunda på varor och tjänster?
Vi köper ju friskt varor som tillverkats i länder med andra regler än Sverige. LO förklarar:
"En tjänst utförs oftast av människors arbete." Detta menar de skiljer tjänster från varor.
Hur skarpsinnig den analysen är överlåts till läsaren att avgöra.
Nej, så fort vi köper en utländskt tillverkad vara så har vi också importerat arbetskraft.
Detta har pågått länge och det är oerhört välbelagt att resultatet inte är social misär.
Men det är klart att det är bekvämt för LO att slippa konkurrens av utländska elektriker.
Utbudskartell var det visst.
(Fotnot: Jag tycker att det är bra att fackföreningar finns. Men man får inte glömma att de är intresseföreningar och inget annat, och när man som LO på ett genant uppenbart sätt kan dirigera regeringspolitiken har gränsen för det lämpliga för länge sedan passerats.)
1 april 2004:
Mer utlänningsrädsla: Enligt
Expressens hemsida i dag ska TV3 i kväll avslöja
hur en svensk företagare "utnyttjat" baltisk arbetskraft genom att betala dem låga
löner svart och låta dem bo under primitiva förhållanden. Diskussionen om huruvida
de är "utnyttjade" eller inte lämnar jag tills vidare därhän, men jag vill citera
ett stycke ur artikeln:
"- Detta är ett stort problem och riskerar att bli ännu större när gränserna mot
Baltikum öppnas helt, säger Siv Castemark, chef utlänningspolisen i city."
Det är ett konstigt uttalande. Redan i dag har väl balter tämligen fritt tillträde
till Sverige för turiständamål. De får inte arbeta här utan vidare (vilket de borde få),
men ändringar i dessa regler är irrelevanta för de här arbetarna - de jobbade ju svart!
Vad spelar arbetslagar då för roll?
Vidare är problemet förstås inte att balter vill komma hit och jobba svart. Problemet
är att svenska företagare vill anställa svart. Problemet är inte att andra vill komma hit
och sanera asbest utan skyddsutrustning, problemet är att svenska företagare är villiga
att bryta mot alla arbetsmiljöbestämmelser. Att lasta över den problematiken på
utlänningar är ett allvarligt missgrepp på minst två sätt.
Ältande av gammalt groll: Fortfarande hör jag irriterande saker påstås om EMU-
kampanjen förra året. Det jag mest irriterar mig på är att det upprepas att jasidan
slängde ur sig en massa hårresande påståenden samtidigt som nejsidan frikänns. Vad som brukar andragas är den där
eländiga profetian om 20000 kommunala jobb eller vad det var som räntesänkningen skulle
ge oss. För att komma aningen närmare sinnesfrid tänkte jag göra upp med en del sådant
där nu.
För det första anklagelsen om att jasidan koncentrerade sig hårt på ekonomin. Det är
visserligen sant, och jag ville aldrig förstå varför man valde att göra den olyckliga
vinklingen; varför man valde att göra en gemenskapsfråga till en fråga om den egna
plånboken. Men det bör noteras att där jasidan pratade kanske till två tredjedelar om
den egna plånboken, var det nästan uteslutande vad nejsidan pratade om.
Så huvudpoängen: De vansinniga påståendena. Ja, jasidan hävde ur sig en del dumheter
i form av glädjeprognoser. Men det var inte jasidan som gjorde direkta jämförelser
mellan euron och kriget i Tjetjenien. Att Ryssland och Tjetjenien krigar togs till
intäkt för att euron inte var bra - de hade ju samma valuta och slogs ändå. Det var
nejsidan som i sina affischer målade EMU som en lieman i färd med att kasta sig över
den svenska idyllen. Det var nejsidan som i sitt kampanjmaterial tyckte att kommunal
borde ha fått mer pengar efter sin strejk - vad det nu hade med EMU att göra. Och det
var ledande företrädare för nejsidan som tyckte att EMU var att jämställa med Hitlertyskland -
och vägrade inse att jämförelsen inte höll. Det var nejsidan som (visserligen mindre
publikt) sade att om vi gick med i EMU skulle vår levnadsstandard sjunka till Ungersk
40-talsnivå och som blåljög om att EU-kommissionen hade dömt Finland till hundratals
miljarder i böter för att de inte ville sänka arbetslöshetsersättningen.
Det här betyder förstås inte att alla som röstade nej tror att EMU är Tredje riket, lika
lite som att alla som röstade ja trodde benhårt på de 20000 omedelbara jobben. Men när
det börjar pratas om jasidans hemska propaganda: kom ihåg den här uppräkningen.
8 mars 2004:
Jag tror banne mig att det är dags att börja bygga upp invasionsförsvaret igen.
Det är så väletablerat det kan bli att demokratier inte slåss mot varandra.
Det har helt enkelt aldrig hänt. (Defintionen på demokrati är ungefär att det ska
hållas fria val med flera kandidater, det ska råda fri press och yttrandefrihet.
Definitionen på krig tror jag är väpnad konflikt med mer än tusen dödsoffer.)
Ickedemokratier däremot har en störande tendens att hamna i krig, både med varann
och demokratier. Det har mässats länge nu att det inte längre finns något hot
mot Sverige. Det var nog sant för några år sedan, och i strikt mening är det
antagligen fortfarande sant. Men nu har det blivit dags att erkänna att Ryssland inte
är en demokrati (längre). Till allt utom namnet är det väsentligen en diktatur
som byggs på nationalistisk grund. Det vore nog överdrivet att säga att invasionshotet
är överhängande, men ingredienserna finns där och andra världskriget borde ha lärt
oss att ett försvar tar tid att bygga upp (i alla fall åtta år enligt det system
som gällde under min militärtjänst). Det vore fel att kalla mig krigshetsare, men
det vore också naivt att blunda för vart Ryssland kan vara på väg.
Två äldre saker som inte är så aktuella längre och därför sammanfattas kort:
Byggnads annonskampanj med en "utnyttjad" gästarbetare är det mest motbjudande jag
sett på länge. För det första har man lagt upp annonsen så att byggfusk ska associeras till
utländska arbetare. O nej då, det står inte så explicit, det har man varit noga att se
till. Det torde dock inte vara något tvivel om vad man vill att folk ska tänka. För det
andra förstås talet om utnyttjade gästarbetare bäst utifrån fackets önskan att inte
få konkurrens om jobben. Om någon bedömer att det bättre att jobba här för en given lön
än att stanna hemma, på vilket sätt är han då lurad? Och hur ska tex folk från baltstaterna
kunna tävla om jobben om de inte får låglönekonkurrera? Trots allt kan de i allmänhet inte
svenska vilket antagligen kommer att sänka deras produktivitet. Att i det läget kräva att
de inte ska få jobba till lägre löner än infödda arbetare är samma sak som att kräva att
de inte ska få jobba alls, och det vet Byggnads mycket väl.
Om det sedan visar sig att den utländske arbetaren är lika eller mer effektiv som den svenske
är det långsökt att tänka sig att betydande löneskillnader kommer att bestå. Och med tanke på
hur den svenska demografin ser ut ska vi bara vara glada om det kommer hit duktigt folk och
vill jobba.
Hm, nu blev det visst inte så kort.
Kungen och Brunei. Jag tycker inte att det håller riktigt att det skulle vara ett argument för monarkins avskaffande. När Göran Persson uttalar sig dumt om Kina är det ett argument för att Persson ska avgå, inte för att avskaffa demokratin. På samma sätt kan dumma uttalanden av kungen vara argument för att kungen bör abdikera, men inte (i lika hög grad) för att avskaffa monarkin. Jag är medveten om att analogin inte är helt vattentät, men tillräckligt ändå för mig. Det kan finnas många bra argument för att inte ha monarki, men jag vete fasen om detta är ett av dem.
Johan Norberg har tagit sig en funderare på det här med globalisering och kapitalism.
Hur hänger det ihop? Och hur är det kopplat till demokrati? Hur är det med barnarbete,
frihandel och Tobinskatt? Den som funderat över något av detta bör läsa Norbergs bok,
och den som inte funderat över det bör definitivt göra det. Punkt för punkt arbetar sig
Norberg igenom ovanstående och många andra frågeställningar. Min fascination är tvåfaldig:
Dels över att boken är så otroligt välunderbyggd med fakta. Diagram och tabeller dyker
upp på var och varannan sida. Källhänvisningar finns i överflöd. Praktiskt taget alla
påståenden är uppbackade av verifierbar statistik.
Dels över att boken är så otroligt lättläst. Man tror lätt att en så faktanedlusad bok
ska vara tungläst, men det är den inte. Jag rann igenom den på några dagars t-baneresor.
Nu vet jag att många automatiskt ryggar för statistik. Inte alltid men ofta är skälen ett eller båda av:
Till världskaptialismens försvar ger svar på mycket man (jag) undrat över och ställer en del saker på huvudet. Givetvis är den inte hundraprocentigt invändningsfri precis överallt, men nog kommer den närmare än något annat i genren jag läst.
Den finns att köpa hyfsat billigt på tex Adlibris, men är man på det humöret finns den på pdf här.Läser man den här sidan kan man lätt få för sig att Johan Norberg är en politisk förebild. Så är det också, även om jag inte håller med om allt han tycker. Men jag vill också passa på att nämna Peter Wolodarski, ytterligare en saklig, påläst, klartänkt och engagerad debattör. Utan Wolodarski är det inte säkert att jag hade uppmärksammat Sudan i någon större utsträckning, och jag skulle antagligen brista i självdistans om jag inte trodde att dessa två påverkade mitt tänkande.
