Ett märkligt skådespel utspelade sig en vårkväll nedanför vad som då var mitt köksfönster.
På parkeringen över gatan började en man sätta upp spärrband på ett sätt vars systematik undflydde mig.
Lyckligtivs var jag driftig nog att dokumentera delar av förloppet med för ändamålet lämplig elektronisk
apparatur. Här kan vi nu se delar av det drama som annars skulle gått stora delar av världen förbi.
Synbarligen nöjd med att ha delat in delar av parkeringen i, tja, geometriska figurer drar mannen
entusiastiskt iväg med bandet i tangentens riktning.
Vad som egentligen är inspärrat eller avspärrat är inte helt klart. Ett tag misstänkte jag att
han försökte förtöja sin trailer i väntan på vårstormarna, men det förklarar inte alla dragningar.
Efter att ha fäst bandet någonstans borta i oändligheten återvänder han - och hittar en lös stump! Vad ska
han ta sig till med den, månne?
Ja! Bra idé!
Därefter försvinner mannen, tillfreds med ett gott dagsverke.
Någon timme senare...
Trenne gentlemän ska ut med sin automobil från parkeringen. Men vad nu? Vägen är spärrad! Varför, och var är den skyldige?
Gentlemännen är inte ensamma om att undra vad som är meningen.
Trängda av nöden svetsas de tre samman i ett tätt kamratskap i kampen för det goda, där ingen (utom möjligen han i bilen) är förmer än
någon annan. En för alla, alla för en. I de gruvligaste omständigheter visar sig människans ädlaste sidor.
Våra tre hjältar försvinner mot solnedgången. Natten sänker sig. Nästa morgon...
Ja, ni ser själva. Det är ju en ren katastrof. Banden nedslitna, och... ja. Bandmannen syns inte till.
Vad har hänt här under natten?
Vilken dramatik har vi gått miste om bara för att den late
fotografen ville låta sig vaggas i Morfeus famn i stället för att ståndaktigt hålla vakt? Kanske får
vi aldrig veta.
PS
Egentligen är utsikten från köksfönstret roligare än så. Höjer man blicken kan det se ut så här:
